Thomas Hermansson är ledarskribent och redaktionsmedlem i Svensk Linje. Här skriver han om hur den konservativa idétraditionen kan utgöra en ideologisk bas för en grön borgerlighet.
Det finns en spridd vanföreställning att den västerländska civilisationens människosyn och världsbild, inspirerad av Bibeln, är en avgörande faktor bakom människans miljöförstöring. Kristendomen, hävdas det, har gett den västerländska civilisationen ett antropocentriskt förhållande till naturen, med vilket följt ett mandat att exploatera naturen. Det som åsyftas är närmare bestämt en vers i första Mosebokens skapelseberättelse, där det berättas att människan är satt till jorden för att ”härska” över djur och natur. Men en sådan läsning ignorerar berättelsens fortsättning, där det beskrivs hur människan ska ”bruka och vårda” den paradisiska omgivning hon lever i.
Ett sådant narrativ ignorerar också den syn på skapelsen som stora delar av kristendomen historiskt har gett uttryck för. Exempelvis var ett vanligt förekommande tema inom den tidiga munkrörelsen under senantiken att asketerna, eremiterna och helgonen behandlade inte bara människor utan även djur med barmhärtighet. Som ett slags utopisk föraning om det kommande himmelriket valde många att rentav att leva vegetariskt, inspirerade av profeten Jesajas ord om att ”vargar ska bo tillsammans med lamm och lejon ska äta halm som oxar. […] Ingenstans på mitt heliga berg ska man göra något ont eller förstöra något.”
Ett i bred bemärkelse naturromantiskt synsätt levde också på flera håll kvar in i modern tid. Det gäller inte bara det ofta åberopade exemplet med den traditionalistiska J. R. R. Tolkien och hans kritik av det industrialiserade samhället, som satt så djupa spår i hans Sagan om ringen-trilogi. Det är inte en slump att den konservative och djupt fromme filantropen och parlamentsledamoten William Wilberforce (1759-1833), drivande i kampen för att avskaffa det brittiska slaveriet, även var en grundare till världens första djurskyddsorganisation.
Ett charmigt exempel gavs av universalgeniet och prästen Pavel Florenskij (född i Azerbajdzjan 1882, avrättad under stora terrorn 1937), som har kallats för ”Rysslands da Vinci”. I en biografi över sin andlige fader, munken Isidor, beskriver han vad han betraktade som en exemplarisk kärlek till djur och natur:
En gång sade Isidor till biskopen: 'Nu har jag fått en gäst, jag lever inte ensam längre.' Biskopen tittade med frågande blick. 'En groda har kommit hit till öknen', förklarade fader Isidor med ett glatt leende. 'Men de springer ju sin väg', sade biskopen. 'Jo, den sprang sin väg, men sedan kom den tillbaka. Nu sjunger jag lite för den och pratar med den och nu stannar den.' Och verkligen, på en klippa satt en stor groda. Fader Isidor böjde sig ned med sitt stora gråa skägg över den stumma varelsen, tittade med sina klara ögon rakt in i grodans ögon och sjöng för den med sin gamla röst kung Davids psalmer. En särskilt stor kärlek hyste fader Isidor till växter, gräs, blommor och till varje liten mossa som växte på jorden. Om han såg en uppgrävd växt ligga någonstans tog han hand om den, planterade den i sin 'inre öken' eller inne i rummet i någon sardinburk, som han hittat någonstans på vägen. Han tillät inte heller andra att i onödan skada någon av Guds skapelser. En gång efter gudstjänsten hade vi samlats hos fader Isidor, och där växte en planta, som vi utan att fråga bröt av. Fader Isidor kom ut och sade: 'Vem gjorde det? Buga dig mot Uppståndelsekyrkan och bed'. Och fader Isidor tog hand om plantan och vattnade den. Mycket mer kunde berättas för dig, käre läsare, om fader Isidors barmhärtighet gentemot hela Guds skapelse.
Isidors medlidande präglade hans inställning till naturen som något som inte ska ”skadas i onödan”. Det utgör en skarp kontrast till den grova miljöförstöring som Sovjetunionens industrialisering senare kom att bli ökänd för. Liksom individen underordnades kollektivet så sattes samhällets industriella behov närmast ovillkorligt framför miljön.
Det kan i sin tur kontrasteras mot hur framstående liberalkonservativa profiler som Margaret Thatcher och Ronald Reagan förhöll sig till frågorna om miljöförstöring och klimatförändring. Thatcher var tidig med att uppmärksamma global uppvärmning, och Reagan var en av de drivande i kampen för att rädda ozonlagret.
Sett ur ett sådant historiskt perspektiv är det anmärkningsvärt att miljö- och klimatpolitiken i så hög grad har kommit att förknippas med vänstern, samtidigt som fenomen som klimatskepticism och dylikt har en tendens att florera högerut – och inte bara i högerpopulistiska sammanhang.
Oavsett vad för processer som ligger bakom detta förhållande är det i själva verket svårt att inte instämma i vad den framlidne brittiske filosofen Roger Scruton anmärkte: ”det finns ingen politisk fråga som är mer mottaglig för det konservativa synsättet än miljöfrågan.” Bara för att naturvård kommit att uppfattas som en profilfråga för radikala aktivister och miljöpartister finns det ingen anledning att som konservativ förkasta behovet av grön, borgerlig politik. Det vore att lämna walk over i viktiga ödesfrågor, och skulle lämna fältet öppet för suboptimala politiska lösningar – i stället för att erbjuda trovärdiga alternativ som är hållbara både för natur och samhälle.
Att vårda och värna både miljön och klimatet borde ligga en konservativ varmt om hjärtat. Naturen är inte bara en ansamling av resurser som ska förbrukas. Djur, växter och vattendrag har också ett egenvärde. Dels i sig själv, och dels som en del av de landskap där människor i generation efter generation har levt och verkat. Liksom kultur, politiska institutioner, och värderingar är naturen något att förvalta för att kunna ge i arv till kommande generationer. Kärleken till tradition och kulturarv hänger ihop med kärleken till naturen.
Kärleken till tradition och kulturarv hänger ihop med kärleken till naturen
Det betyder dock inte att naturen är sacrosanct och överordnad människan, något som ska lämnas orört och ej får brukas. Ett väl avvägt och balanserat förhållningssätt vore att, som det uttrycktes i den tidigare citerade skapelseberättelsen, både ”bruka och vårda” naturen. Å ena sidan kan den tämjda naturen ställas i civilisationens tjänst, å andra sidan har människan också ett ansvar gentemot naturen. Ett slags förvaltarskapsprincip således, för att tala med kristdemokratin. Den moderna människan behöver inte förkasta hela sitt sätt att leva och bli som en av Rousseaus ”ädla vildar”. Det vore att låta naturromantiken slå över i en civilisationsfientlig hållning där människans plats och roll i naturen förminskas. Att i stället förvalta och nyttja naturen under etiskt försvarbara former är också att leva i harmoni med naturen.