Fredrika Bremer var författare, journalist och välgörenhetsidkare. I hennes romaner och skrifter går det att urskilja ett sammanhållet förespråkande för ny teknik och ett öppnare samhälle med jämställda klarsynta medborgare. Björn Hasselgren skriver om en av 1800-talets mest intressanta röster.
Fredrika Bremer (1801–1865) är märkligt närvarande men ändå diffus i diskussioner om 1800-talets intellektuella debatt och utveckling. Å ena sidan är frågor om jämställdhet mellan könen,
och kanske mest frågor om kvinnors lika möjligheter – som män – att leva ett fullt liv efter sina egna förutsättningar och önskemål, numer något av ett svenskt kärnvärde, både till höger och vänster på den politiska skalan. Å andra sidan är kännedomen om Fredrika Bremer och hennes verk rätt så begränsad, utanför en snävare krets av litteraturvetare och aktiva i olika Fredrika Bremer-föreningar.
Ofta förknippas Bremer idag kanske med mer radikalt feministiska program, något som framstår som tveksamt med tanke på vilka idéer hon faktiskt företrädde och stod för. Det program Bremer förde fram kan kanske bäst förstås som en del av en liberal frigörelse från 1800-talets kvardröjande svenska familjerättsliga kvinnodiskriminerande synsätt och lagstiftning. Målet för Bremer var en utjämning av förutsättningarna som män och kvinnor lever under, inte att mer genomgripande ändra balansen mellan män och kvinnor, utöver det.
Bremer framställs i allmänhet som en person som var relativt tillbakadragen i sitt förhållningssätt till
omvärlden. Det var skildringar av familjeförhållanden och kvinnors villkor i den ”lilla världen” i hemmet som stod i fokus för hennes romaner. Samtidigt var det romaner som såldes i stora upplagor för sin tid, i Sverige och i andra länder. Bremers engelska översättare jämförde Bremer med Jane Austen. Berömmelsen var utan tvekan stor, inte minst Bremers resa till England och USA 1849–52 visar på en berömmelse som få svenskar erfarit.
Bremer var något av en världskändis i sin tid. Hon våndades också under sina resor över att bli föremålför så mycket uppmärksamhet. En inte obetydlig paradox finns här; det nära familjära som reflekterades mot den omfattande berömmelsen för Bremer som person. En berömmelse som gav tillträde och möjligheter, men som inte tycks ha tilltalat Bremer i större utsträckning. Det var genom att knyta an till några få viktiga personer i andra länder under sina resor som Bremer tycktes kunna balansera kändisskapet och välbefinnandet.
Omvärlden iakttogs ofta via hemmet och de nära personliga kontakterna som referenspunkt.
Bremers budskap var, även om det idag kan tyckas som relativt försiktigt och balanserat, i sin tid kontroversiellt. Kvinnor skulle ges möjlighet till egen beslutskraft, full myndighet att sköta sina affärer, att ärva och att göra sina livsval. Inte styras av fäder eller makar, inte förpassas till tillbakadragna roller i hemmen som mor och husföreståndare. Möjligheterna till en god utbildning för både män och kvinnor var central i hennes synsätt.
Utbildningen för flickor och kvinnor var något Bremer ofta kom tillbaka till i sina betraktelser över bristerna i Sverige, och i de andra länder som hon besökte. Exempel på goda utbildningsmöjligheter för kvinnor var något som hon fäste stor vikt vid under sina resor i andra länder.
En väsentlig del av Bremers liv ägnades åt författande och skrivande. Romanerna från 1820-tal till 1850-tal kompletterades med kortare artiklar, debattinlägg och noveller. Bremer var en skicklig skribent och spände över flera olika intresseområden; utöver jämställdhet och familjefrågor intresserade hon sig brett för tidens stora filosofiska frågor, den politiska utvecklingen i stort men också för kultur i olika former.
Artiklarna i dagspressen är många och Bremer kan på detta sätt ses som en av de tidiga svenska journalisterna. Hon insåg tidigt hur det var möjligt att komma ut till en bredare läsekrets både genom ett aktivt samarbete med olika förläggare och översättare i olika länder, men också genom att framgångsrikt förhandla sig till ekonomisk ersättning för sina böcker. Detta i en tid när nutida regler kring upphovsrätt med mera inte existerade.
Många olika upplagor, bättre och sämre i överensstämmelse med originalen, förekom på bokmarknaden.
En inte oväsentlig del av hennes efterlämnade brev handlar just om förläggarkontakter. Att hantera formaliteterna kring utgivningen av hennes romaner och reseskildringar var en viktig del i Bremers författargärning. Men så behövdes också inkomsterna.
Fredrika Bremer växte upp i en relativt förmögen familj, ursprungligen i Åbo men från hennes tidiga år med hemvist i Årsta utanför Stockholm. Hennes far Carl Fredrik Bremer var till exempel en av dem som tecknade sig för en stor aktiepost i det 1810 nybildade Göta kanalbolaget, i nivå med vad kungen själv tecknade sig för. Ett sätt att göra sig bemärkt som en av Stockholms mer förmögna. Successivt kom dock familjens finansiella situation att försämras och längre fram i sitt liv var Bremer beroende av inkomsterna från sitt författarskap för att kunna upprätthålla det självständiga liv med möjligheter att resa, som hon också utnyttjade. Över tid tog hon alltmer kommandot över sitt eget liv.
Som välkänd och medelålders författarinna hade hon en ställning som gav henne möjlighet att agera relativt fritt när det gällde det egna livet. Priset Bremer fick betala, om det nu ska ses som ett pris, var att hon levde som ogift och utan egna barn. Bara så kunde en tillräcklig frikrets för det egna skapandet ges i 1800-talets Sverige, även för en så intellektuellt stark och publikt framgångsrik yrkeskvinna.
Trots den ålderdomliga regleringen av familjerätten i Sverige under 1800-talets första del, där ogifta kvinnor förutsattes stå under förmyndarskap av en far eller bror eller annan släkting, fanns möjligheten för kvinnor att ansöka om myndigförklarande. Enligt Carina Burman (2001) saknas vetenskapligt hållbara källor som styrker årtalet för Bremers myndigförklaring, men det anses ofta ha skett år 1840. Från detta låg vägen öppen för Bremers fortsatta litterära verksamhet. Nu behövde hon inte fråga någon om lov för att resa, tjäna pengar på sitt skrivande eller i andra frågor. Hon var myndig.
Den religiösa kristna basen för Bremers samhällssyn, jämställdhetssyn och positiva förhoppningar på en liberalisering av samhället är uppenbar i hennes texter. Carina Burman (2001) påpekar i sin breda och väldokumenterade biografi över Bremer på att ett tydligare jämställdhetsprogram fick sitt första och tydliga uttryck i en mindre otryckt skrift från 1842 med titeln Qvinnans emancipation.
I denna befäster Bremer enligt Burman att ”Qvinnans politiska rättigheter som medborgarinna och röstägande i lagstiftningen skola en dag erkännas och stadfästas.” Denna syn kom sedan att prägla Bremers skrifter och samhällsanalys fram till hennes sista skrifter. Hennes mest kända roman, Hertha (1856), är ett exempel på när denna syn omsätts i en praktisk version, om än i romanform.
Fredrika Bremer hade genom sin ställning som en del av den välbeställda borgerligheten en god anknytning till tidens intellektuella cirklar redan från tidiga år. Hennes författarskap breddade successivt hennes kontaktnät, både i Sverige och andra länder. Flertalet av de mest välkända kulturpersonligheterna ingick i hennes närmsta vänkrets. Ofta var det personer med ett intresse för den liberala saken och samhällsutvecklingens innebörd och sprängkraft som Bremer umgicks med.
Bland de mer betydelsefulla i hennes vänkrets och nätverk fanns från det senare 1830-talet Erik Gustaf Geijer. Mellan Bremer och Geijer uppstod en nära vänskap på ett personligt plan, men också en stark professionell och intellektuell relation. Diskussionen om de stora samhällsfrågorna; industrialiseringens innebörd, ståndssamhället successiva nedbrytning och frågorna om den politiska representationens utformning, men också jämställdhetsfrågorna, var brännande.
Geijers ”avfall” med en anslutning till en liberal samhällssyn från 1838 och framåt passade Bremer väl. Både Bremer och Geijer var ju upptagna av de stora samhällsfrågorna. Hur skulle det nya liberala samhället utformas och vilka stabiliserande institutioner skulle det finnas att ta till när de gamla föll undan? Svaret för båda låg i det kristna budskapet och tron men också i tilliten till de frivilliga samarbetena i associationerna och föreningarna. Här delade Bremer och Geijer samma brinnande intresse.
Både hade läst Tocquevilles De la Démocratie en Amerique (1835) och inspirerats av hur en ung samhällsbildning som USA grundad på demokratiska principer skulle kunna bana väg för en liknande utveckling också i Europa och Sverige. Medan Bremer under 1840- och 50-talen drogs till de mer radikala republikanska liberala, eller ”socialistiska”, rörelserna som hon bland annat besökte under sin resa i USA 1849–51, var Geijer mer försiktig med de republikanska tankarna.
Geijer får nog hela livet ha ansetts vara för monarkin. Och även för Bremer finns uttryck av vördnad för personerna i de kungliga familjerna; hon brevväxlade med den danska drottningen Caroline Amalie, som delade Bremers intresse för de sociala frågorna, och uttrycker i en artikel från världsutställningen i London 1851 en beundran över Prince Albert, som verkar för även de fattigastes förbättrade villkor.
I den intellektuella relationen mellan Fredrika Bremer och Erik Gustaf Geijer kan med fog hävdas att en viktig brännpunkt i 1830- och 40-talens liberalt sinnade intellektuella debatt låg. Flera senare skildrare har noterat vänskapen och det intellektuella utbytet mellan Bremer och Geijer, men kanske sett relationen som huvudsakligen enkelriktad; från Geijer till Bremer. Det förefaller dock rimligt, som bland annat Emil Fernström (1964) påpekat att Bremer och umgänget i hennes vänkrets spelade en viktig roll för Geijer i stort, och det kan konstateras att Geijer umgicks i Bremers sällskap under samma tid som hans liberalism kom att ges ett tydligt uttryck i och med ”avfallet” år 1838 och utgivningen av Geijers tidskrift Litteraturbladet.
En skarpögd betraktare som Fredrik Böök noterade i en understreckare i Svenska Dagbladet 1921, med anledning av att Fredrika Bremers brev getts ut av Klara Johnsson och Ellen Kleman, att ”Fredrika Bremer är Geijers enda lärjunge. Hos Geijer och Fredrika Bremer går den svenska liberalismens höjdlinje.” Andra som enligt Böök kunde räknas till denna ”höjdlinje” var Victor Rydberg. I en tid som dominerades av en konservativ eller reaktionär ansats, och i Sveriges fall av en fördröjd modernisering, stod ett fåtal intellektuella för att hålla de liberala tankarna och önskningarna vid liv; under den långa tiden efter 1809 med sin frihetliga ansats och före 1850- och 60-talens mer uppenbara genombrott för liberal åskådning och reformer.
Fredrika Bremer påverkades förstås av många i sin samtid, inte minst av relationen och vänskapen till Per Johan Böklin, hennes första och kanske mest inflytelserika intellektuella dialogpartner och kanske också älskade. Näst efter Böklin hade dock Geijer en viktig roll för Bremer. Flera av hennes resor under decennierna efter det att Geijer avled skulle kanske kunna sägas vara förverkligandet av deras intellektuella utbyte; att besöka och utforska demokratin i USA och det idealistiska och kristet religiösa genom Europaresorna årtiondet därefter. Bremer hade med sig Geijers böcker på sin resa i USA och lämnade exemplar av hans översatta texter till de personer som hon satte särskilt stort värde på.
Att Geijer träffade rätt i sin åskådning för Bremer är uppenbart. Fernström citerar ett brev från Fredrika Bremer till Malla Silfverstolpe i mars 1844 där Litteraturbladets betydelse för henne blir tydligt; ”när Geijers Litteraturbladet kom ut, hälsade jag det med så stor glädje, emedan jag där kände igen eviga sanningar, som sen min barndom hade klingat i min själ, och såg utvecklas i klart ljus, vad som även min själ anat…såsom tidens bästa, innersta mening”. Visst var Geijer viktig för Bremer.
Erik Gustaf Geijer blev under vänskapen en viktig kritiker och läsare av Bremers manuskript. Fredrika och Erik Gustaf var båda till stor del upptagna av kultur och litteratur, för att inte glömma musik, opera och konst. Som kritiker kune Geijer vara uppriktig, också när han läste Bremer. Ofta berömde han, ibland blev han less kan det tyckas på en övertydlig stil, en för tydlig tendens i författandet. Författaren, menar Geijer, bör inte skriva läsaren på näsan vad hon ska tycka; ”Det bästa bör man låta läsaren tänka dit, och att han måste göra det, är just författarens största konst.”
Bremers texter framstår idag då och då som väl pläderande och kanske övertydliga. Men en motsatt kritik skulle kunna riktas mot Geijer, som ofta är långrandig och dunkel. Det senare kan man inte lasta Bremer för.
Den religiösa frågan; relationen mellan en friare samhällsorganisation, ett större individuellt handlingsutrymme och den kristna etiken och handlingsreglerna tog som sagt stort utrymme i Bremers publika skrifter och i hennes brev. Det var ett intresse hon delade med många i sin samtid. När de tidigare så viktiga och balanserande elementen i samhällslivet; tronen, svärdet och altaret, tappade i betydelse behövdes ett modererande element. Politiska partier fanns inte av modernt snitt och föreningar, som sedan skulle komma att bli så viktiga, var ännu i sin linda. Här kunde kristen etik och en förtröstan till en högre makt spela en viktig roll. Och den gjorde det för Bremer och hennes tidsfränder.
Kyrkans organisation, förkunnelsens innehåll och uttydning och formerna för församlingslivet diskuteras
därför återkommande av Bremer. I vår tid förefaller det förlegat, men i Bremers tid var det centralt. Kanske har i vår tid det starka intresset för den religiösa frågan ersatts av ett motsvarande intresse för marknaden eller för politiken och partier. Vem vet om 2100-talets betraktare kommer att se oss som hopplöst föråldrade i det avseendet? Men vår tid kommer man inte att kunna tolka utan att förstå hur viktigt vårt intresse för marknaden och politiken är idag och på samma sätt hur viktig kristendomens framtid var för Bremer.
Med ena foten i uppväxtmiljön som herrgårdsfröken från Årsta Slott kan man förvånas över Fredrika
Bremers stora nyfikenhet och öppna inställning till tidens många former av ny teknik. Ofta i hennes skrifter refereras det till resor med olika transportmedel. Ångbåtsresor är en nyckel till dramatiseringen i flera av hennes verk. Järnvägar och resor med järnväg likaså. Här skriver Bremer återkommande om hur ofta, hur snabbt och hur bekvämt/obekvämt det är att resa med järnvägen.
Riskerna med den nya tekniken var också ett tema. Ångmaskinen kan både erbjuda kommunikationsmöjlighet och kraft, men den kan också vara farlig. Explosioner och brand i ångmaskiner förekommer i flera skildringar. I Hertha förekommer båda dessa teman. Huvudpersonen Herthas vän och sedermera trolovade är ingenjör vid det pågående järnvägsbygget utanför Kungsköping, den fiktiva småstad där handlingen utspelas. Något mer framtidsinriktat eller innovativt yrke är svårt att tänka sig i Sverige på 1850-talet, när järnvägar knappt byggts i Sverige.
I en huvudscen i handlingen reser Hertha därtill med ångbåt till Danmark och utnyttjar då Göta kanal, som får en både romantisk och saklig skildring. Kanalen som hennes far var en stor finansiär av. Kanalen ska bidra till att öppna upp det gamla slutna landet för nya intryck och ge grunden för tillväxt och välstånd. Ny teknik och snabbare kommunikationer blir här en del av en förändringsagenda som sträcker sig långt utanför hemmen och de könsrollsbundna traditionerna som Bremer vill bryta upp. Ny teknik och ett öppnare samhälle med jämställda klarsynta medborgare, det är vad Fredrika Bremer ofta beskriver som sitt ideal.
Björn Hasselgren är teknologie doktor inom planering och finansiering (KTH) och är gästforskare vid Ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet.
Texten är baserad på ett kapitel i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok.