Kläder reduceras ofta till något estetiskt. Men genom historien har kläder använts som medel för att förmedla idéer och ibland till och med som ren upprorshandling. En genomtänkt outfit säger mer än tusen ord, skriver Maya Kastlander.
I år har det gått tio år sedan det blev lagligt för kvinnor att bära byxor i Paris. Lagen instiftades år 1800 i syfte att hindra kvinnor från att klä sig som män, på franska travestissement. Travestism, eller cross-dressing som det heter idag, innebär att en person väljer att ikläda sig plagg som inte förknippas med det egna könet; ett fenomen som överlappar såväl kulturella som språkliga gränser och vars rötter kan spåras långt tillbaka i historien. Parallellt går även det historiska motståndet.
Ett av många exempel är fallet Jeanne d’Arc, en figur ungefär lika älskad och kulturapproprierad av både höger- och vänster i Frankrike som Pippi Långstrump i Sverige. d’Arcs ledande roll i militära insatser såsom belägringen av Orléans och hennes otvetydiga lojalitet till le victorieux Karl VII av Frankrike gav henne snabbt ett milsvitt rykte. På slagfältet skred bonddottern fram i manskläder och kortklippt hår – övertygad om att ha Gud i ryggen. Efter ett antal mindre segerrika fältslag i kampen mot den engelska dominansen föll hon i fiendens händer och fick utstå en hätsk rättegångsprocess som kulminerade i det ökända människobålet på torget i Rouen den 30 maj 1431. Hennes brott? Förutom att vara tonårstjejen som gav engelsmännen oväntat stryk byggde den faktiska domen på kätterianklagelser kopplade till klädsel. Vid denna tid var nämligen hennes travestissement i allra högsta grad straffbart enligt den katolska kyrkan. En känd svensk motsvarighet i soldattravestism är Ulrika Eleonora Stålhammar. Maskerad till man tog hon värvning i armén för att “göra större lycka här i världen”, och ingick vidare giftermål med en kvinna 1716. För denna relation fick hon fängelse i en månad; ett något lindrigare straff än vad Jeanne fick gå till mötes.
Som av en långdragen universell slump är 2023 även året då den brittiska modeikonen och bohemen Mary Quant gick ur tiden. Mest känd för minikjolen och materialinnovationer för kappor i wet-look stil var Quant revolutionerande i 1960-talets ungdomsscen och tillika det större feministiska tidevarvet. Hennes kundkrets var London-tjejer, trötta på de plisserade kyrkokjolarnas begränsande längd och som ville kunna göra något så basalt som att springa till bussen. Minikjolen var menad att vara sexig, men på kvinnans egna villkor. Feminin, men en sorts nyfiken femininitet som enligt Quant låg i attityden snarare än i utseendet. För detta mötte hon och hennes konsumenter många bittra reaktioner från omvärlden som inte ville finna sig i dessa uppvisningar av bar hud och uppnosig attityd.
Det finns inte mycket som förenar Jeanne, Ulrika Eleonora och Mary. Men alla tre var kvinnliga avantgardister som på olika sätt använde sig av kläder som ett medel för att nå frihet och självförverkligande, samtidigt som de fick betala ett pris för detsamma.
Törstandet efter frihet följer nämligen som en röd brodertråd genom modets och klädernas historia. Och det är inte konstigt att människor använder sig av kläder som frigörelsestrategi – det är helt enkelt är otroligt effektivt.
Törstandet efter frihet följer nämligen som en röd brodertråd genom modets och klädernas historia.
Plagg är framförallt det populäraste sättet att uttrycka sig själv, oavsett om detta “Jag” består i uppvisande av politisk tillhörighet, månadslön, könsidentitet eller favoritfotbollslag. Kläderna och det personliga uttrycket föregår hälsningsfrasen när vi möter människor och ger en instinktiv uppfattning om vem denne är och i vilket fack vi stoppar dem. Men då en supporter ikläder sig en grönvit halsduk (det finns även andra fotbollslag) sker detta i regel då denne vill visa sina sympatier på ett relativt harmlöst och opolitiskt sätt. Andra, som Jeanne, Ulrika Eleonora och Mary, använder inte kläder blott som estetik eller identitetsmarkör utan även som en ren frihetshandling. När dessa människor rör sig genom det politiska och sociala rummet är de vandrande plakat, belysande en viss grupps situation eller helt enkelt negligerande majoritetssamhällets normer och fackindelning. Historiskt har detta ofta även använts som ett kringskärande av juridiska hinder som stått i vägen för människors drömmar och tillgång till maktpositioner.
Idag är acceptansen onekligen större än när kvinnosoldaten Ulrika Eleonora Stålhammar vägrade rätta sig i köns- och heteroledet för runt 300 år sedan. Trots detta ser vi även i vår tid intoleransens skådespel i full flärd. I dagens dragdebatt använder sig sverigedemokrat efter sverigedemokrat av samma argument som reaktionära föregångare gällande kläder som frihets- och identitetsskapare. En kakafoni av “abnormalitet”, “perversion” och “samhällsfara” ljuder från de som vill ta varje tillfälle i akt att marginalisera och svartmåla människor de vägrar vilja förstå. Om det är på grund av personlig arrogans eller cynisk kulturkrigsstrategi lämnar jag osagt.
***
I naturalistisk litteraturtradition är det ett vanligt stilgrepp att låta karaktärernas yttre visa tecken på inre kvaliteter och psykologiskt maskineri. Människan sätts under lupp och med vetenskapsmannens precision skall hennes person och bakgrund analyseras och tjäna som kritik för olika samhällsdefekter såsom alkoholism, prostitution eller ekonomiskt utanförskap. När det kommer till normbrytare idag går samma analysmetod igen, med den stora skillnaden att fiktion blir verklighet.
En genomtänkt outfit säger mer än tusen ord.
Även om parisiska kvinnor de facto gått runt med byxor i flera decennier (bland annat efter sekelskiftet genom så kallade bloomers som möjliggjorde för kvinnor att nyttja velocipeden) fick den dåvarande ministern för kvinnorättigheter Najat Vallaud-Belkacem till slut nog. Detta efter att prefekturen vägrat ändra dekretet med hänvisning till att det ändå inte hade någon samtida relevans. Vad som däremot har samtida relevans är hur människor, i synnerhet kvinnor och queerpersoner, fortsätter bli bedömda och dömda utefter deras personliga uttryck– oavsett om valet faller på läderbyxor eller minikjolar. I en idealvärld må alla, likt så många normbrytare genom historien, våga tysta den där rösten i bakhuvudet som nojar sig över att vara för mycket. När viljan ligger i att bara få vara sig själv.
Eller som Mona Sahlin formulerade det:
”Försök inte gömma dig bakom mina kjolar, för de är ganska korta”
Maya Kastlander är förbundsordförande för Raoul Wallenberg Differencemakers och aktiv i Centerpartiets Ungdomsförbund.