Kriget i Ukraina liknas ofta vid första världskriget. Det är dock en liknelse som haltar kraftigt. Större likheter och lärdomar går att finna i det amerikanska frihetskriget när amerikanerna kämpade mot sina brittiska kolonialherrar, skriver Rutger Brattström.
Just nu är en vanlig jämförelse den mellan kriget i Ukraina och första världskriget. Den är inte helt utan poänger. Det tidigare mobila kriget har blivit mer stationärt, något som kan dra ut på tiden likt under krigets första fas, proxykriget i Donbass 2014-2022. Egentligen är kriget inne på sitt nionde år, och det är inte otänkbart att det blir nio till.
Men jämförelsen med första världskriget är i mångt och mycket sliten och haltande. Även om kriget just nu är stationärt har det flera gånger skett snabba framryckningar, och även om artilleri, befästningsverk, skyttegravar och minor just nu dominerar så är detta också ett krig som förs med drönare, legosoldater och partisaner bakom fiendens linjer.
Det finns dock ett annat krig som är mer likt kriget i Ukraina än det första världskriget: det amerikanska frihetskriget. Ett till synes svag tidigare koloni sökte sin frihet och ett mäktigt imperium trodde det skulle vara lätt att förhindra. En allians av andra stormakter, då med Frankrike i spetsen, lade sig i och stöttade frihetskampen. Parallellerna mellan krigen är uppenbara på det diplomatiska och politiska planet, men också på det militära. Alla förväntar sig att imperiet enkelt ska segra, men imperiet har missbedömt det lilla landets förvånande hårda motstånd. Kriget blir längre, svårare och kostsammare än vad någon hade kunnat förvänta sig.
Det amerikanska frihetskriget pågick i 8 år, men med skiftande intensitet. Under stora delar av kriget hade Britterna initiativet, vann de flesta slagen och intog till och med den amerikanska huvudstaden Philadelphia under en period. Amerikanerna vägrade dock att ge upp och kunde fortsätta striderna på grund av avgörande hjälp från Frankrike. Efter segern vid Yorktown där en brittisk armé kapitulerade inleddes fredsförhandlingar.
Det är lätt att tänka sig att slaget vid Yorktown på något sätt var en monumental seger som omöjliggjorde fortsatt brittiskt krigföring, ett Poltava eller Waterloo. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Britterna förlorade en styrka på 8 000-9 000 man, knappast oersättligt för ett globalt imperium som hade haft 300 000 man mobiliserade under sjuårskriget några decennier tidigare. Så varför tog kriget slut?
Britterna blev till sist krigströtta. Trots deras imponerande globala räckvidd och mäktiga militära styrkor var de inte förberedda på det ihärdiga och sega motståndet från amerikanerna. De hade kalkylerat med en snabb och avgörande seger, men möttes istället av en motståndare som var beredd att kämpa länge för sin frihet.
På hemmaplan var ekonomin ansträngd. Storbritanniens krigsskuld hade vuxit avsevärt, och den ekonomiska bördan av kriget blev alltmer ohållbar. Krigskostnaderna, förstärkta av den nödvändiga upprätthållandet av en stor stående armé och marin, tog ut sin rätt på den brittiska skattkistan. Dessutom ledde handelsblockader och amerikanska kapare till ekonomiska förluster för imperiet.
Politiskt fanns det också mycket motstånd inom Storbritannien. Många parlamentsledamöter och en betydande del av allmänheten ifrågasatte krigets värde och moral. En av de mest uttalade motståndarna var Edmund Burke, idag mest känd som konservativ filosof. Burke argumenterade för att de amerikanska kolonisternas protester var rotade i legitima politiska och konstitutionella principer. Istället för att försöka kuva dem med militär kraft borde britterna sträva efter att förstå och åtgärda de klagomål som kolonisterna hade.
Burke var skeptisk till överdriven statlig makt och slog fast att Storbritannien inte kunde eller borde styra de amerikanska kolonierna mot deras vilja. Han ansåg att imperiets makt hade sina gränser och att britterna skulle göra klokt i att inse detta. I parlamentet, den brittiska maktens kärna, var Burke inte ensam om sitt motstånd mot kriget och dessa inre politiska stridigheter ledde till en förlamning av beslutsfattandet, och en oförmåga att sätta upp en enhetlig och beslutsam krigsstrategi.
Krigets förändrade karaktär och dess kostnader i både människoliv och ekonomi ledde till att den brittiska viljan att fortsätta minskade, även om de militärt sett skulle ha kunnat fortsätta kriga. I slutändan var det en kombination av ekonomisk, politisk och militär utmattning som tvingade britterna att söka fred och erkänna de amerikanska koloniernas självständighet.
Det finns tydliga likheter med kriget i Ukraina. Stormakten Ryssland har hamnat på defensiven efter att tidigt i krigets skede ha hotat huvudstaden Kiev. Kostnaderna i pengar och människoliv överstiger vida förväntningarna, och det ryska folket är ovilligt att bidra i mobiliseringarna. Kriget börjar nu få konsekvenser även för vanliga ryssar, och motstånd mot kriget har visats i de provinser som drabbats hårdast av inkallelserna.
Men det finns också centrala skillnader. I Ryssland finns ingen parlamentarisk opposition som motsätter sig kriget, det finns knappt någon opposition alls. Aleksej Navalnyj sitter fängslad, och nu råkar även nationalistiska krigsförespråkare som Igor Girkin illa ut. Inte för att han kritiserat kriget i sig, utan för att han kritiserat hur kriget förs. Om Rysslands misslyckanden på slagfältet och folkets missnöje ska kunna leda till ett slut på kriget måste det finnas en politisk fraktion som, likt Burke och hans medkämpar, kan uppbåda ett politiskt tryck.
Utan en rysk opposition kan vi önska oss så mycket fred vi vill, men det kommer ändå vara Putin som bestämmer när kriget är över. Ukraina tycks vara beredda att fortsätta strida även om Kiev skulle falla, och Putins rike kommer kunna fortsätta kriget oavsett hur många Yorktown-förluster de ryska styrkorna lider. Historien har dock visat att en sådan opposition kan uppstå snabbt och oväntat, inte minst i Ryssland 1917 där Bolsjevikerna tog makten och snart inledde en förödmjukande fredsprocess.
Vi får inte glömma den roll som USAs allierade Frankrike, Spanien och Nederländerna spelade under frihetskriget. Denna koalition bidrog med ekonomiskt stöd, utrustning och förnödenheter. De tre länderna förklarade också själva så småningom krig mot Storbritannien, öppnade nya fronter och deltog i stridigheter. Deras bidrag var avgörande för att kriget skulle sluta med en amerikansk seger. En liknande roll spelar Sverige, och framförallt NATO, för Ukraina idag. Ukrainas allierade har inte behövt förklara krig eller delta i striderna, och förhoppningsvis behövs det inte heller, men stödet är livsviktigt för Ukrainas fortsatta frihetskamp. Vi behöver fortsätta på samma vis tills en reell opposition får inflytande i Ryssland.
Rutger Brattström är civilingenjör och projektledare inom ideologi på Timbro.
