De sista veckorna i december är hektiska. Oavsett om man studerar eller befinner sig på en arbets- eller praktikplats är det i regel en hel del som måste bli klart innan årsskiftet. Eller, som de nuvarande terminstiderna så gärna bjuder på: januaritentor eller januariinlämningar som det vore väldigt skönt att hinna städa undan innan jul, så att man kan unna sig en liten paus över helgerna. Ovanpå det ska det köpas julklappar, kanske bokas resor hem till familjen, julbakas och julminglas och gud vet vad.
Men de sista veckorna i december kan också vara en tid för tillbakablickar och tacksamhet. En liten halv- eller helårskontroll, om man så vill, beroende på om man lever efter kalenderår, verksamhetsår eller terminskalender. Här på kansliet i Stockholm drömmer jag mig tillbaka till allt fint som Studentförbundets och våra föreningars sprudlande sammanhang har bjudit på under året – och samlar intryck att ta med mig in i januari och 2024 års verksamhet.
Det här uppslaget är alldeles för begränsat (och mitt minne bitvis för dimmigt) för att jag ska kunna räkna upp alla glada ögonblick, alla viktiga insatser, alla kloka tankar och alla inspirerande samtal. Men några guldkorn biter sig fast lite extra.
Jag tänker på guruseminariet i våras, där förbundet äntligen kunde lansera en uppdaterad upplaga av Guruhandbok i fysiskt format, sprängfylld med nya tänkare att utforska. Att dessförinnan ha fått följa redaktionskommitténs hårda arbete för att vaska fram och göra rättvisa åt alla dessa historiska och nutida inspirationskällor gjorde känslan ännu större. Den som inte var med på sittningen på Kristinehovs malmgård missade verkligen något.
Sista april, för egen del i Lund hos Ateneum med vänner, bjöd på sillfrukost, blommande magnolior, punsch och spex och sång. Det var vårfriskt och sprudlande och alldeles, alldeles underbart. Samtidigt drabbade bilderna hemifrån Uppsala och Geijerska mig med den starkaste hemlängtan jag känt sedan de tidiga tonåren. Det är studenttiden när den är som allra vackrast, och år efter år har jag fått ynnesten att dela den med just Studentförbundet.
Bara några veckor senare stundade representantskapet på ett Blommenhof i försommarskrud. De som var där i år, eller som varit med tidigare, minns debatter om högt och lågt, utskottsförhandlingar där nyvunna bekantskaper diskuterar intensivt men respektfullt, nära nog frejdigt, på det där sättet som bara vi kan. Vi minns sexorna som aldrig vill ta slut. Just i år drar jag mig till minnes den gryende majsolen över taket som jag av någon anledning hamnade på under den tidiga söndagsmorgonen.
Sommaren bjöd på seglats till Visby och Almedalsveckan, i år återigen med dubbla båtar – på hemvägen över vågor som var alldeles för höga för min smak, men som stärkte både ett och annat tillitsband. Delegationen som spred friheten och glädjen över kullerstenen under veckan, och det glada hundratal som ville komma och diskutera högre utbildning med oss på rapportsläppet i Visby, skapade tillsammans den bästa ”semester” jag kunnat tänka mig.
Vi inledde hösten med Höstgimo i ett soligt Uppsala. Jag har sällan hört så bra argument för medeltida rättsordningar, eller så kloka funderingar om genteknikens etiska dilemman. I vart fall den senare frågan lär vi alla få skäl att återkomma till – och den tidigare är nog så viktig för att stärka både resonemangsförmåga och ryggradsreflexer.
Förbundsseminariet på tema försvarspolitik präglades av en glädjande frågvishet och nyfikenhet. Arbetet med Gimoavtalet, som presidiet lanserade i samband med Moderaternas partistämma, var både uppiggande och väldigt roligt. (Det finns videomaterial som ni ännu inte har sett.) Det är min fasta övertygelse att Studentförbundets radikala röst och samtidiga vilja till genomtänkt långsiktighet kommer att bli allt viktigare framöver.
Den årliga Brysselresan gick i år till Tomas Tobé, och bjöd på såväl givande samtal och möten som sena kvällar i vänners (och sångglada sossars) lag. Därutöver gläds jag åt alla talarpass, pubkvällar och föreningssexor runt om i landet här hemma. Alla nya ansikten, alla gamla, alla oväntade diskussioner. Nätter som blivit, och fortsätter bli, betydligt längre än vad jag tänkt mig.
Alla ni medlemmar och engagerade som säger så mycket klokt. Som gör så mycket spännande. Och alla ni som skriver, oavsett om det är motioner, rapporter, debattartiklar, essäer till någon annan tidskrift – eller texter till just Svensk Linje. Det är så glädjande att följa er alla.
Även de återkommande internationella utflykterna till, och samtalen med, våra vänner och systerförbund runtom i Europa påminner om att vi har många vänner i frihetskampen – vilket både stärker och förpliktigar. Även om utmaningarna ser väldigt olika ut – socialdemokrati, korruption, diktatur och krig är, så att säga, olika storheter – så blir vi starkare av det internationella samarbetet.
***
Det är lätt att bli tungsint när man tänker på världen. Stora värden står på spel. I Ukraina i synnerhet, men också i Mellanöstern. I Kinas försök till omkalibrering av maktbalansen i världen. Hoten mot friheten, freden och folkrätten är många. Den regelbaserade världsordningen, frihandeln och klimatet står alla på spel.
Men så länge vi orkar fortsätta stå upp för vad vi tror på, själva och tillsammans med andra, är förändring möjligt. Våra idéer om den enskilda människans rätt, de negativa rättigheternas universalitet, om marknaden, rättsstat och liberal demokrati, står sig fortfarande. Det är vår plikt att inte ge upp drömmen om att fler människor ska få möta morgondagen i en sådan verklighet.
När jag tänker tillbaka på året som gått känner jag både glädje och outsäglig stolthet över vårt förbund. Men jag känner också tillförsikt. Att vi har trevligt längs vägen gör stegen lättare, men ska inte misstas för bristande allvar i den riktning vi vandrar. För allt det vi skapar, upptäcker, förvaltar och gör till vårt – det har verklig kraft att förändra.
God jul och gott nytt år, kära läsare, så hoppas jag att vi ses snart igen. Kanske rentav på förbundsseminariet i Lund den 27 januari?
