Vem är det som kör?
Den klassiska scenen ur kortfilmen Musse Pigg på Camping, som många nog kommer att se på julafton, känns ganska talande för hösten som har gått.
Musse Pigg och Kalle Anka frågar sig vem det egentligen är som kör. När Långben (övergångsregeringen och nog även riksdagspartierna) inser att det är han som kör får han panik, kastar sig över från husvagnen till bilen och inser inte att han lyckas sparka loss kopplingen från husvagnen som efter detta dramatiskt rullar ner längs snåriga bergväggar, nästan krockar med ett tåg två gånger, för att till slut volta och åter kopplas på bilens dragkrok.
Kortfilmen avslutas med att Långben glatt konstaterar att han hade kört dem ned lugnt och säkert, samtidigt som Musse Pigg och Kalle Anka sitter i husvagnen där allt ligger huller om buller. När regeringsbildningen till slut är över kommer det antagligen att se hyggligt ut på utsidan. Partiledarna kommer att tycka att det har gått lugnt och säkert. Frågan är dock hur det ser ut på insidan?
De månader som har följt efter valet har varit katastrofala för svenskt debattklimat. Till höger och vänster har tonläget höjts kontinuerligt. Vänstern har gjort allt vad de kan för att försöka locka över Centerpartiet och Liberalerna, med uppmaningar om att ”ta ansvar”, för att varje gång det kommit någon form av avvisning från Centerpartiet eller Liberalerna, helt byta retorik och slänga ur sig okvädingsord efter okvädingsord.
Värst har dock borgerligheten – inte minst vissa yngre företrädare på Twitter – varit. Det är naturligtvis både välkommet och uppmuntrat med inomborgerlig debatt. Men det som har förekommit, framförallt på sociala medier, de senaste månaderna, är långt från vad som kan kallas för någon form av debatt. Den stora vattendelaren har så klart varit de meningsskiljaktigheter som finns inom de fyra borgerliga partierna i hur man ska hantera ett övertagande av regeringsmakten om det sker med hjälp av stöd från Sverigedemokraterna.
Det har funnits en brist på tålamod och en avsaknad av att vilja låta, för att parafrasera Ulf Kristersson, de vuxna i rummet hantera regeringsbildandet. Det talas ofta om splittringar i Alliansen. Om de inte fanns innan, så finns de verkligen nu, och de späs på av arga sympatisörer och förtroendevalda som beväpnade med spett i form av 280 tecken på Twitter och slägga i form av en mycket lockande publiceringsknapp och interna ryggdunkningar. I detta har vi alla ett ansvar att fundera på vilka sorters diskussioner man deltar i och bidrar till. (Kanske borde Twitters Är du säker på att du vill radera denna tweet? ersättas med Är du säker på att du vill publicera denna tweet?)
Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra. Citatet från den amerikanske skådespelaren Groucho Marx (1890–1977) har använts flitigt under hösten. Det är ett citat som går att fundera på både en och två gånger, och huruvida det är hedervärt eller inte verkar ständigt förändras beroende på vem det är som frågan ställs om.
Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna sa Annie Lööf i en intervju i Expressen 2013. Citatet har rätteligen använts som ett slagträ mot Annie Lööf under (de nu lyckligtvis fallerade) regeringsförhandlingarna tillsammans med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Liberalerna. Annie Lööf verkar nu dock ha visat på allt annat än en vilja om att bli ett socialdemokratiskt stödhjul – vilket den kravlista som lämnats till Stefan Löfven visar.
Listans innehåll har från vissa håll benämnts som en examensuppgift från Timbros Stureakademi. Om det vore så väl.
Listans innehåll har från vissa håll benämnts som en examensuppgift från Timbros Stureakademi. Om det vore så väl. (Undertecknads examensuppgift handlade om ett avskaffande av det svenska alkoholmonopolet och en utsäljning av Systembolaget.)
Det faktum att Centerpartiet och Liberalerna får störst genomslag för sin politik tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna är inte särskilt svårt att räkna ut. Förhoppningsvis kan både Centerpartiet och Liberalerna inse detta, och också inse att stöd av Sverigedemokraterna i en statsministeromröstning inte är detsamma som att ge dem inflytande.
Om Sverigedemokraterna sedan skulle vilja sänka en sådan regering behöver de göra det tillsammans med den samlade vänstern i Sveriges riksdag. Förhoppningsvis kommer Stefan Löfven och hans socialdemokratiska parti som talar sig varma för att inte ge Sverigedemokraterna inflytande inse att en majoritet i Sveriges riksdag (och Sverige) inte vill se honom som statsminister. Men den som väntar på något gott …
Efter budgetomröstningen i riksdagen står det klart att Sverige åtminstone kommer att regeras med en borgerlig budget i form av den budgetmotion som Moderaterna och Kristdemokraterna tillsammans har lämnat in. Det är bra. (Friheten är störst. Sänk skatten!)
En sak är dock säker. Det inomborgerliga skyttegravskriget måste upphöra. Efter valet har antalet kommuner, landsting och regioner som styrs av borgerligt eller borgerliga partier ökat. Om sosserier, förmynderi och idioti ska stoppas där det gör som mest skada är det kontraproduktivt att lägga tid på att attackera de partier som man i de politiska församlingarna sitter på samma sida av förhandlingsbordet som.
Stämningen och samtalsklimatet i svensk politik kan förbättras, och så småningom ska nog en borgerlig regering vara på plats. Än så länge får vi nöja oss med fler presskonferenser, rundor och rapporter om vilket fika talmannen serverar – men förhoppningsvis kommer en recension av en ny regering i nästa års Svensk Linje.
