Den fjärde industriella revolutionen är fortfarande i sin linda. De teknologiska framsteg som sker nu, och under den nära framtiden, kommer i hög grad att påverka mänskligt liv och att förändra arbetsliv, näringsliv och samhällsliv i grunden. Samtidigt ställs världen inför svåra utmaningar med återkomsten av territoriella krig i Europa, akuta klimatförändringar, fler och nya globala virus samt geopolitiska spänningar mellan nuvarande och aspirerande stormakter. Effekterna kommer att kännas både i det stora och det lilla.
Om beslutsfattare ska kunna hantera dessa utmaningar behövs en långsiktig policyagenda. Men i Sverige finns det en avsaknad av visionärt politiskt tänkande. De flesta debatter och politiska förslag handlar om målsättningar för nästa år, nästa mandatperiod i bästa fall. Detta är naturligtvis relevant för många politikområden, men det är problematiskt att den nyss genomförda valrörelsen inte innehöll någon diskussion om idéer för eller visioner om hur Sverige bör se ut om 10 till 30 år. Att ha en blick mot 2030-talet, och en politisk agenda för det årtiondet, är inte mindre viktigt än att ha en plan utarbetad för återstoden av 2020-talet.
Hur bör då en borgerlig politisk agenda se ut för 2030-talet? Som tidigare borgerliga reformagendor behöver den innehålla en blandning av liberal och konservativ politik som syftar till att frigöra människor, marknaden och samhället från för mycket statligt inblandning. Den bör vara moraliskt grundad, obeveklig gällande potentialen i individens inneboende kraft och med en klar övertygelse om vikten av frihet och valfrihet. Även glasklar om att marknadsekonomi leder till ökat välstånd och att en fri ekonomi leder till friare människor. Givet de idémässiga trenderna kommer även motståndet mot nationalistiska och protektionistiska tendenser, försvaret och främjandet av internationellt engagemang samt fortsatt globalisering vara viktiga pelare i den framtida borgerlighetens idébygge.
De mer kortsiktiga perspektiven har en tendens att bli reaktiva och negativa när de ska omsättas till politiska budskap och till valkampanjer
Det borgerliga projektet behöver också vara optimistiskt, präglat av en hoppfullhet om att morgondagen kommer att bli bättre än gårdagen och att framtida generationer kommer att få det bättre än tidigare. Detta är lättare sagt än gjort. Många projekt och reformprogram går, av naturliga skäl, i opposition mot samhällsutvecklingen, men handlar därför ofta om hur de närtida och överskådliga problemen ska lösas eller hanteras, snarare än att staka ut en mer långsiktig plan. De mer kortsiktiga perspektiven har en tendens att bli reaktiva och negativa när de ska omsättas till politiska budskap och till valkampanjer, vilket de senaste valrörelserna varit goda exempel på.
Adderat till en borgerlig agenda för 2030-talet – något detta nummer av Svensk Linje försöker att bistå med – behövs ett mer strategiskt tänkande och en bredare palett av perspektiv inom politiken och hos politiker. Fler infallsvinklar handlar inte om att förespråka en identitetspolitisk representationsfördelning, utan om att politiker – precis som alla andra människor – formas extra mycket av erfarenheter från sina tidiga och unga levnadsår. Vilket betyder att man lär sig att se på, och förstå, världen på ett visst sätt. Därefter byts eller uppgraderas sällan de glasögonen senare i livet. Problemformuleringar och förklaringsmodeller hamnar lätt i gamla hjulspår, som går att spåra tillbaka till ens formativa tid. Inte för att säga att människor inte kan förändras, men det gäller för de flesta människor, och därmed även beslutsfattare, att underliggande synsätt på världen lever vidare och har en påverkan på analys- och beslutsförmåga.
Det innebär att en borgerlighet för 2030-talet också behöver se över vilka företrädare som är värdefulla. Det kan vara relevant att minnas att en borgerlig person som engagerade sig politiskt på 70- eller 80-talen, när Sverige var en relativt ofri, enparti-demokrati, som var alliansfritt i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen och där det var inte tals om ett svenskt EU-medlemskap, har andra erfarenheter och därför andra prioriteringar än en som engagerat sig politiskt på den här sidan av millennieskiftet, när världen och Sverige såg väldigt annorlunda ut.
Ska borgerligheten vara relevant och intressant på 2030-talet bör tankearbetet om vilken politik som ska bedrivas, och vilka som ska bedriva den, påbörjas snarast.
