I den dags- och partipolitiska debatten har ”rättspoli- tik” i allt högre utsträckning kommit att bli synonymt med brottsbekämpning. Rättspolitik innebär högre straff och fler brottsrubriceringar, men numera säl- lan särskilt mycket mer – åtminstone inte om man får tro Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell, som i princip aldrig uttalat sig om något annat. Frågorna om grundlagsreformer, domstolsvä- sendets organisation och den så grundläggande för- valtningsjuridiken lämnas i stället åt partisekreteraren Gunnar Strömmer – som råkar vara erfaren jurist och bättre bevandrad i rättssystemet som sådant.

Egentligen är den sortens ansvarsfördelning kanske inte särskilt märklig. Merparten av alla politikområden behöver trots allt utmynna i lagstiftning för att få effekt, så på ett sätt blir all politik (undantaget möjligtvis utri- kespolitiken och rena frågor om budgetprioritering) förr eller senare juridik – och därmed också, kan man hävda, ”rättspolitik”. Då blir det nästan naturligt att blanda samman kriminalpolitik och rättspolitik.

Samtidigt riskerar denna ordning att skymma sikten. Den teoretiska frågan om vad begreppet ”rättspolitik” egentligen innefattar får nämligen även konsekven- ser för det politiska samtalet. Debatter, panelsamtal, policypaket och ansvarsutkrävande intervjuer får det

innehåll man förväntar sig av dem utifrån hur begrepp används och förstås. Den begreppsförståelsen påverkar också vilka frågor man glömmer bort att söka svar på.

Sedan några år hemsöks det politiska samtalet av aktörer som högröstat menar sig vara den enda kvar- varande anständiga rösten, för att de ”står upp för den liberala demokratin”. Vad det närmare bestämt betyder – vad man egentligen menar med liberal demokrati, hur den är hotad och hur man ”står upp” för den – framgår aldrig särskilt tydligt. Här bär Centerpartiet ett tungt ansvar, även mer analytiskt lagda undantag finns i student- och ungdomsförbun- det. Socialdemokraterna är inte sena att invända att de minsann också är en avgörande garant för denna liberala demokrati, vilket i allra högsta grad kan ifrå- gasättas och dessutom uppmärksammas som historisk anomali.

Inte sällan reduceras frågan om den liberala demo- kratin, det öppna statsskickets själva grundvalar, till värderingstyngda men ihåliga slagord där ingen någonsin funderar över dess innehåll, eller rättspoli- tikens roll för lagstiftningspåverkande policyarbete. Som Frida Jansson påpekar i sin text i detta nummer verkar den breda majoriteten avmätt ha nöjt sig med tanken på den nuvarande svenska ordningen som fulländad och ofelbar. Idealtypen för den liberala demokrati som ska försvaras är vadhelst den nu gäl- lande grundlagen, existerande konstitutionell praxis och svenska myndighetsvärderingar består i, och kva- lificerade diskussioner om brister, svagheter, hot och teknisk förbättringspotential blir därmed ointressanta.

Det är sorgligt. Det finns ett flertal allmänt erkända liberala demokratier i världen, som löst konstitutio- nella problem på olika sätt och alltjämt betraktas som välfungerande. Bara en sådan sak borde vara nog för att uppmärksamma att frågan om hur en ”liberal demo- krati” bör vara uppbyggd rättsligt inte alls är självklar. Samma sak gäller det goda värdeordet ”rättsstat”. Det finns ingen magisk formel för en sådan, och inga hög- travande ord kan rädda den enskilda medborgaren från ett juridiskt system som slarvar med förutsägbar- heten, transparensen eller rättighetsskyddet.

Samtidigt är det inte nödvändigtvis så att en något mer repressiv kriminalpolitik innebär att vi är på väg mot en fasciststat. Den typen av hyperbol bidrar i lika hög grad till att grumla sikten och skruva upp tonläget i vad som borde vara sakliga och sökande diskussioner.

Kriminalpolitiken skulle säkert behöva ett omtag, men det skulle även förvaltningspolitiken. ”Grundlagspolitik” är talande nog inte ens ett ord, men frågor om rättighetsskydd, rättshjälp och effek- tiva rättsmedel ingår i allra högsta grad i den breda förståelsen för begrepp som rättspolitik. Formerna för domstolarnas oberoende likaså. På samtliga dessa områden finns det förbättringspotential – den svenska liberala demokratin behöver inte bara värnas, utan också utvecklas.

Det är hög tid att ta sig vidare från vackra ord och stora principer till konkret reformpolitik. I detta avse- ende börjar det röra på sig, i synnerhet i de moderata leden, även om det är långt ifrån tillräckligt. Och ett kvalificerat offentligt samtal om fundamenten för vår (juridiska) samhällsordning förutsätter ett betydligt bredare engagemang än så.

Juridiken är det politiska samhällets hårdaste ram, och statens mest tvingande maktmedel mot medborg- arna. I den svenska positivistiska traditionen tenderar den också att göra moraliska anspråk. Vi rättar oss efter lagen inte bara under hot om våld, utan också för att den skänker politiska projekt det moraliska rätte- snörets helgd. Det gör samtalet om rätten och juridi- ken – och dessas begränsningar – än mer avgörande.

Men det gör det också allt viktigare att fler orkar ta samtalet vidare från valet mellan att vara Annie Lööf på tjack eller Johan Forssell på steroider.

Men det gör det också allt viktigare att fler orkar ta samtalet vidare från valet mellan att vara Annie Lööf på tjack eller Johan Forssell på steroider.

Rätt använd kan juridiken vara medborgarnas bästa skydd mot överheten och majoriteten. Försummad blir rättspolitiken aldrig mer än hårdare tag och visitationszoner.

Categories: Ledare