Inte nog med att man måste leva stora delar av sitt liv i den offentliga sektorn, döden ska tydligen också tillbringas där. Friheten behövs även när vi ska grävas ner under marken, skriver Johanna Trapp.
För nästan alla börjar livet i en sjukhussäng på ett skattefinansierat sjukhus i offentlig sektor. Den där välkända ljusgula väggfärgen och de gråa linoleumgolven blir det första ögonen får skåda. Kanske även en väggbunden flaska handsprit och en medelålders kvinna i tofflor. Tiden går fort och snart börjar skolan, en plats som rent estetiskt, men även praktiskt, liknar BB. Det är nämligen även det en del av världsalltets offentliga sektor.
Den vedertagna sanningen är emellertid att tio år i det offentliga räcker. Men även om gymnasiet på pappret är frivilligt är det nästintill obligatoriskt, så okej, tretton år då. När stundetsången väl är slutsjungen och studentflaket stannat kan vi äntligen få vara fria individer utanför ljusgula väggar, brandgula stolar man staplar på varandra, nyponbuskar och tandläkarväder. Nu börjar det fria livet. Och så är det nog för många under lång tid. Privat blir för första gången ett ledord. Privat sfär, privat sektor, privatliv.
Privat blir för första gången ett ledord. Privat sfär, privat sektor, privatliv.
Men den svaga är fortfarande beroende av den offentliga sektorn. Socialdemokratins nyponbuskar och tandläkarväder, som länge smygit bland skuggorna, kommer tillbaka på ålderns höst. Tillbaka i en låda gjord av lika delar ljusgula väggar och beigea eller blågråa linoleumgolv omsluter människan. Men döden blir inte den sista frihetliga tonårsrevolten. Medelåldern var det, men det visste vi inte då.
Kyrkogårdar, vilket är den vanligaste formen av begravningsplats i Sverige, har i allt väsentligt begravningsmonopol. Om man har som ambition att bli begravd okremerad i kista är det olagligt att begravas på någon annan plats än en officiell begravningsplats. Det innebär att egen mark, såsom skog, inte är tillåtna begravningsplatser även om du äger både marken och framförallt dig själv.
Spridning av aska är knappt friare. Det är i allmänhet förbjudet att sprida aska någon annanstans än på en kyrkogård eller i en minneslund utan särskilt tillstånd. Processen för att få ett tillstånd är sällan framgångsrik och innefattar flera krav, inklusive en utredning från Skatteverket, en karta över den specifika platsen där askan ska spridas, och tillstånd från markägaren, förutom om man avser att sprida askan i havet. I Sverige är det ofta enklare att behålla askan hemma i vitrinskåpet än att sprida den i naturen.
Utöver de principiella aspekterna finns även ett rent praktiskt perspektiv. Människans syn på döden har förändrats mycket sedan kyrkogårdens intåg i Sverige. Människan har genom historien för det mesta sett döden som målet medan livet varit en hård stol med en rosa kölapp, snarare än dagens syn på döden som förvaringen av en kropp. Vid landets kristnande begravdes döda ofta i nära anslutning till hemmet. Under 1700-talet blev hygien allt viktigare och för att inte förgifta dricksvattnet kom begravningen att avlägsnas från städerna, vilket sedan löstes med kremationens intåg på 1800-talets slut. Det blev viktigt för att effektivisera stadens markanvändning. I början av 1900-talet och framåt fick kyrkogårdarna den estetiska prägel som vi idag är bekanta med. Idag präglas kyrkogårdar av nya ideal som med tiden vuxit fram.
Kyrkogårdens utseende är i mångt och mycket en återspegling av en samhällsutveckling, där relationen till döden genomgått en förändring. Sverige har bland världens bästa levnadsförhållanden och längsta medellivslängd. Döden är en avlägsen företeelse. Tecken på detta syns exempelvis på Östra kyrkogården i Lund, som på sin hemsida beskriver kyrkogården som “en lummig oas mitt i Lund med mängder av konstnärligt och kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar och rader av välkända namn” . Det låter som beskrivningen av en park eller ett museum.
Därtill är Sverige ett av världens mest sekulariserade länder. Det kan tänkas resultera i att kyrkogårdar, som är förknippade med kristendomen, inte betraktas som lika heliga här som i andra länder. Familjer åker pulka på kyrkogårdar, till exempel på Skogskyrkogården i Stockholm. Kyrkogårdsförvaltningen ansåg det vara olämpligt medan de personer som intervjuades av bland annat Sveriges Television menade att det snarare skulle ses som ett sätt att fira livet. Följaktligen tyder ovanstående faktorer på att olika människor och grupper kan uppfatta kyrkogårdar på olika sätt. Särskilt med tanke på dagens mångkulturella samhälle. Inom judendomen strider kremering mot tron. Enligt islam ska muslimer begravas bland trosförvanter och med ansiktet vänd mot Mecka. Att lösa detta med Sveriges strikta begravningsregler är redan en utmaning. Så varför upprätthålls kyrkogårdarnas begravningsmonopol? Är det för att inte förgifta dricksvattnet?
I livet är normen att vuxna människor får bestämma över sin egen kropp, till exempel är det lagligt att göra abort, operera sig och till och med avsluta sitt eget liv. Men i döden får personer inte bestämma själva utan tvingas för evigt vara en del av det offentliga. Individens testamente tas på allvar, men inte om det man vill är att bli begraven på egen plats.
Människans egna önskan om den sista vilan bör vara lika självklar som hennes rätt till frihet under livet.
Johanna Trapp är redaktionsmedlem i Svensk Linje och viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet.
