Sveriges kristna arv syns i de ritualer och antiritualer som formar vår nationella gemenskap. I ett mångkulturellt samhälle behövs gemensamma ritualer mer än någonsin, skriver Margareta Barabash.
Alla gymnasieskolor har särskilda traditioner kring studentfirandet. Så även min gamla skola. Hos oss firades studenten med pompa och ståt. Det viktigaste inslaget var förstås ceremonin i kyrkan, den som ägde rum innan utspringet. Debatten om huruvida skolavslutningar i kyrkan är okänsligt gentemot muslimer, ateister eller de allmänt lättkränkta existerade inte i min hemstad. Så stark var traditionen. Kyrkan och gymnasieskolan låg på varsin sida av samma park och genom denna tågade vi högtidligt i kortege, iklädda våra studentmössor. Längst fram gick rektorn och bar den svenska flaggan.
Under själva ceremonin läste prästen en kort predikan. Förvisso var det tydligt att han ansträngde sig för att anpassa sina ord till den sekulära publiken, men Gud var han ändå tvungen att nämna några gånger. Ett inslag som ingen av oss avgångselever uppfattade som religiöst. Fast i ärlighetens namn lyssnade vi inte så noga.
Ceremonin avslutades givetvis med ”Den blomstertid nu kommer”. Psalmen som är så intimt kopplad till skolavslutningar att ingen tänker på den som religiöst betingad. Att lundens gröna träd skola oss påminna om Guds godhets rikedom är en textrad bland textrader. Men det viktigaste är att den sjungs sida vid sida med klasskamraterna, med längtan efter sommarens långa ledighet vilandes i luften. Det är en känsla av att vara en del av något större än en själv. En känsla av gemenskap.
Utan gemenskapskänsla, inga mänskliga sammanslutningar. Och utan sådana, inga samhällen eller nationer. Grunden till alla former av gemenskap är ritualerna. Mitt studentfirande visar att det viktigaste kittet för vår gemenskap varken var religiöst eller sekulärt – det viktigaste var att kittet fanns där över huvud taget. Att alla var med på när vi skulle sitta och stå, lyssna och sjunga.
I det Sverige som fanns för över hundra år sedan var de religiöst betingade ritualerna en avgörande del av samhällskittet. Att gudstron i sig kunde vara betydelsefull för individen är en sak. Men gudstjänsten på söndagarna var inte minst ett gemensamhetsskapande element. Alla i byn var där. Därtill firade alla de religiösa högtiderna på liknande sätt, alla såg till att barnen bad aftonbönen (eller sa det åtminstone till andra) och psalmer sjöngs dagligdags i skolan.
När socialdemokratin ersatte Gud och Sverige blev ett modernt land fasades en del av dessa ritualer ut, vissa snabbare än andra. De ersattes av nya, sekulära. Men även då var alla med på hur dessa ritualer skulle utföras. Den grundläggande gemenskapen fanns ju redan på plats. Hundratals år av historia och traditioner utraderas inte över en natt. Ej heller hundratals år av religiös auktoritarism. Trots att vi inte haft statskyrka på 23 år, något som föranleddes av en längre sekulariseringsprocess, är de kristna ritualerna ingraverade i majoritetsbefolkningens själ. Att fira jul och påsk är en självklarhet. Att gifta sig i kyrkan samt att döpa och konfirmera barnen är givet för många som till vardags inte funderar på de konfessionella frågorna.
Precis lika viktiga som ritualerna är avsaknaden av sådana. Enligt svensk sed omskärs inte spädbarn, skolflickor kläs inte i slöja och djur slaktas inte med hjälp av avblodning. Låt oss kalla dessa seder antiritualer.
Sekulariseringen, parallellt med religionsfriheten, har varit avgörande för Sveriges utveckling till ett fritt västerländskt land. Men de senaste decennierna har även andra förändringar stöpt om samhället i grunden. Sverige har gått från att vara ett monoreligiöst och monokulturellt land till ett sekulärt och mångkulturellt. Invandringen och globaliseringen har förändrat landet i grunden. I samband med detta har krockar, där folkgrupper vars gemensamhetsritualer är annorlunda än våra egna använder vår grundlagsskyddade religionsfrihet, ständigt börjat uppstå. Böneutrop. Ansiktstäckande slöja på förskolepersonal. Den stora omskärelsedebatten. Und so weiter – Linjens läsare tenderar att ha koll.
Svenskar kallar sig gärna toleranta. Faktum är att det är en väsentlig del av den svenska självbilden. Men om sanningen ska fram är vi knappast mer toleranta än andra – snarare är vi nog bättre på att knyta näven i fickan.
Sekularismen hamnar allt oftare i konflikten med det fria samhällets värden. Eller snarare: våra ritualer – eller antiritualer – hamnar i konflikt med främmande traditioner och kulturer. Vi uppfattar det som om den andre vill skrapa bort just vårt samhällskitt.
Plötsligt blir sekularismen ett argument för att inskränka religionsfriheten. Det är som om vårt samhälle inte pallar de större frågorna om etik och moral. Så fort religion slutar handla om exotiska högtider och knasiga kostpreferenser blir det kortslutning i debatten och förbudsivern gör entré. Trots att vi borde veta bättre. Religionsfriheten var surt förvärvad och långt ifrån en självklarhet. Naturligtvis finns det fall där andra värden trumfar denna frihet – hedersförtryck är det självklara exemplet. Men alltsom oftast behövs en intellektuell tankerunda innan den kollektiva aphjärnan vrålar NEJ.
I ett mångkulturellt samhälle behövs gemensamma ritualer mer än någonsin, eftersom konfliktytorna blir fler. För några decennier sedan hade det varit otänkbart för mina samiska klasskamrater att bära kolt på skolavslutningen. I dag gör de det med stolthet, ståendes i samma kyrka som en gång förtryckte deras förfäder, sjungandes en kristen psalm tillsammans med sina muslimska vänner. Det är inte en beskrivning av en banal godhetsknarkardröm. Det är verkligheten. Genom att vara medveten om mångkulturens konfliktytor, genom att ömsesidigt bejaka varandras traditioner uppstår nya ritualer. Nya gemenskaper.
Invandringens konsekvenser är västvärldens största utmaning. Vare sig vi vill det eller inte kommer våra länder att bli mångkulturella. Friktion kommer att uppstå. Det torde ligga i allas intresse att minska den. Och vi frihetsvänner har ett särskilt ansvar för att det sker utan statlig inblandning.
Mångkultur fungerar om det finns gemensamma lägereldar att samlas kring. Smältdegelsamhällen som USA eller Israel bevisar detta. Även om staten kan använda dessa lägereldar som verktyg tenderar de att uppstå ur civilsamhället. Samtidigt är en annan lärdom från dessa länder att motsättningarna mellan olika folkgrupper kan bli kraftiga – och i värsta fall samhällsomstörtande. För staten blir hanteringen av dessa motsättningar en fin balansgång. Vilka fri- och rättigheter bör prioriteras? Steget till att falla i en auktoritär fåra är sällan långt och allt som oftast drabbas minoriteter först.
Margareta Barabash är viceordförande emerita (2020-2021) och tidigare redaktionsmedlem.
