Känslan av framsteg eroderas gradvis av samtiden. Min generation befinner sig inte på flykt, men vi tar höjd för det, skriver Hannah Stutzinsky.
Deadlinen känns långt bort och jag skjuter på arbetet med texten. Det får bli något om minoriteter, tänker jag. Men det kommer inte riktigt till mig. Ringer pappa för inspiration; ”så här är det: religion behövs i samhället – men den har ingen plats i samhällsbygget”. Monologen fortsätter i tolv minuter. Jag tackar för inspel, men känner mig inte ett dugg närmare en rimlig spaning som kan kanaliseras i ett läsbart format.
Det blir lördag och jag går på gudstjänst i hopp om att kunna stjäla rabbinens predikan. Veckans Torah-avsnitt handlar om när Laban lurade Jacob att gifta sig med Leah i stället för med Rakel. Vilken fars. Gör misstaget att på kidduschen fråga Rebbetzin varför inte Jacob var skitsur på Leah – det hade jag varit. En diskussion på tre olika språk bryter ut och det känns som om jag inte förstår något av dem. Kommer hem och går igenom bokhyllan. Bläddrar i en brevväxling mellan Per Ahlmark och Georg Klein. Fan vad jag älskar Ahlmark.
Några timmar senare står jag på en hemmafest i Solna när en kille från Umeå kommenterar mitt halsband och frågar om jag ”ja, du vet…”. Jag upplyser honom om att jude inte är ett skällsord och att jag inte skäms över min folktillhörighet. Ångrar direkt mitt offensiva tonfall. Den sociala situationen räddas av att han fyller på våra glas med bubbel. Jag berättar om mitt politiska engagemang och om texten som ska skrivas. ”Men skriv om dig själv”, säger han. Skämtar om att jag kan samtala med David Hume på Gröna linjen. Han känner inte till Horace Engdahl och skämtet går över huvudet på honom. Min tur att hastigt få fatt på flaskan med bubbel.
Söndag morgon. Skrollar mobilen och ser att killen från i går har skickat en vänförfrågan på Facebook. Hans omslagsbild pryds av honom och en tjej som av allt att döma är hans flickvän. Något han glömde nämna i går. Äsch, är ändå för bakfull för att bry mig.
Sätter på kaffebryggaren och dricker tre glas vatten. Vid ena väggen står den blå mappen som jag tänkt öppna i flera månader. Fick den på Pesach när jag hälsade på mina föräldrar i Göteborg. Mamma visade mig var hon hade gömt de fina smyckena med diamanter från Tiffanys och guldet som mormors släkt hade med sig från Ryssland. ”Ifall vi någon gång behöver fly”, sa hon. Hon kopierade upp hela släkthistorien med brev från olika släktingar och gjorde dubbla kopior av främlingspasset. Översättningskontraktet från Albert Bonniers förlag mellan Selma Lagerlöf och min mormors mormor, Janina, hanterades varsamt. Allt lades i en blå mapp som sedan dess legat vilandes i min hall. Vet inte om det är bakfyllan eller ljuset som reflekteras mot den nyfallna snön, men mappens blå färg skär sig mer än vanligt.
Jag drar av gummibandet som håller ihop mappen och dokumenten som från början var i oordning är nu blandade en gång till. Min mormors mormor hette Janina Steiermark och föddes 1892 i Warszawa. Hennes liv var en resa som förde henne till Handelsakademin i Wien och därifrån till Sankt Petersburg där hon öppnade släktens systerbank. Den fortsatte med flykt från bolsjevikerna till Sverige, där hon först startade importverksamhet. Sedan en polsk hemslöjdsbutik på Hamngatan i Stockholm, samtidigt som hon översatte böcker till polska. Sverige var inte stort nog för damen på 150 centimeter, så hon tog båten över till Amerika. Hon kunde dock inte få medborgarskap på egen hand på grund av att hon var polskfödd. Det löste hon genom att gifta sig med en svensk man som kunde eskortera henne in i det amerikanska medborgarskapet. Hon bosatte sig i den judiska kolonin Swanlake och öppnade en butik för exklusivt möblemang.
Jag slås av hur adaptiva kvinnorna på min mors sida verkar ha varit. Janinas mamma konverterade exempelvis till katolicismen. Deras liv speglar en lång rad av cost-benefit analyser som varit noggrant kalkylerade. I tider av kris gäller det att vara lösningsorienterad, snabbast på foten vinner. Relationen till seder och ritualer blir bisaker och kränkthet ett privilegium.
I tider av kris gäller det att vara lösningsorienterad, snabbast på foten vinner. Relationen till seder och ritualer blir bisaker och kränkthet ett privilegium.
Inser att min släkt nog har kommit upp sig. Inte statusmässigt, där vinner bank-generationen. Men på Maslows behovstrappa. Min lillebror går med en judisk symbol som betyder liv runt halsen och förra veckan gick jag på en studiegrupp för textanalys av Talmud. Friheten att kunna ta sig tid att reflektera över judisk identitet känns som något extravagant i jämförelse med Janinas liv.
Jag öppnar Instagram på mobilen och ser att en judisk vän som är författare har skickat ett inlägg till mig. ”Folk är galna, kolla kommentarerna”, skriver hon. Inlägget är från ett konto som tipsar om och recenserar barnböcker. Kontoinnehavaren har gjort ett inlägg med ”Fem boktips mot antisemitism”. Bland böckerna finns Anne Franks dagbok i serieformat och Barnens judiska år. Kommentarerna är många och de är arga, ”kanske lite dålig tajming på detta inlägg just nu kan man tycka”, skriver en. En annan skriver långt om att hon inte begriper hur man kan bry sig om kränkta judar när det finns dödade palestinier.
Nä, friheten att få vara kränkt har vi inte nått ännu.
Min generation är inte längre på flykt, men vi tar höjd för det. Tänk, någon gång kanske vi inte ens behöver gömma diamantsmycken i förebyggande syfte.
Hannah Stutzinsky är ordförande för Fria Moderata Studentföreningen i Stockholm och har en bakgrund i Moderata Ungdomsförbundet.