Johanna Trapp är vice ordförande i Studentföreningen Ateneum och redaktionsmedlem i Svensk Linje. I den här texten skriver hon om hur nattväktarstatens idéer kan ge borgerligheten självförtroende i miljö- och klimatfrågorna.
Den borgliga klimatpolitiken kan upplevas vilsen. Medan vänsterns svar är mer statlig inblandning har högern som impuls att ta ett steg tillbaka. En känsla av att gå vänsterns ärenden infinner sig så fort statlig inblandning föreslås, samtidigt som högerns laissez faire-lösningar lätt kan framstå som tafatta i jämförelse med stora statliga insatser. Men vänsterns protektionistiska och statscentrerade klimat-och miljölösningar är inte det enda alternativet. Även den som tror på den minimala staten kan finna ideologisk grund för en statlig miljö- och klimatpolitik enligt principen om nattväktarstaten.
Borgligheten behöver ideologiskt självförtroende i klimatfrågorna. Eftersom klimatpolitiken i allt större utsträckning genomsyrar allt bör en sådan vara kostnadseffektiv, evidensbaserad och premiera innovation.
Idén om nattväktarstaten utgår ifrån att ett ingripande endast är legitimt när individers rättigheter till liv, frihet och egendom kränks. Om nattväktarstatens mål är att skydda medborgarna från hot är klimatet i allra högsta grad en legitim prioritering. De utsläpp som bidrar till den globala uppvärmningen kränker redan liv, egendom och frihet, kränkningar som kan antas bli värre om inget görs.
Idén om en begränsad stat kan tyckas oförenlig med den rasande takt som klimatpolitiken måste utvecklas för att kunna möta klimathotet, och de ofta massiva statliga ingrepp som många menar behövs. Men principer om negativa externaliteter är inte nya för den liberala ideologin.
I sin bok Anarki, stat och utopi (1974) beskriver Robert Nozick staten i sin mest grundläggande form som en frivilligt ingången skyddsammanslutning mellan fria individer. Klimatpolitik kan dock inte byggas utifrån en sådan logik på grund av problematiken i att det går att åka snålskjuts på andras framsteg. Det räcker inte med att vissa länder eller företag minskar sina utsläpp om andra fortsätter släppa ut. Att vissa aktörer sköter sig genom att minska sina utsläpp kan bli ett incitament för andra att inte göra det, eftersom de ändå gynnas av den renare atmosfär som kommer av andras klimatambitioner.
Att vissa aktörer sköter sig genom att minska sina utsläpp kan bli ett incitament för andra att inte göra det
Nozick beskriver vidare problematiken i att välja att stå utanför sammanslutningen, men ändå gynnas av de positiva konsekvenserna, samtidigt som man slipper ansvar. Detta sätter fingret på varför statlig inblandning i klimatet är legitim. Även om miljövänliga produkter efterfrågas av konsumenterna blir konsekvensen ändå inte en bättre miljö så länge det finns företag som släpper ut stora mängder koldioxid. Därför behövs ett system som omfattar alla. Här är ett globalt pris på koldioxid ett bra exempel. Det är en generell lösning som utgår från marknaden men likväl behöver skapas utanför marknaden.
FN:s klimatpanels (IPCC) senaste rapport bedömer att jordens medeltemperatur kommer att fortsätta stiga, och med den kommer fler människor att tvingas på flykt och förlora sin egendom – samtidigt som förutsättningarna för framtida mänskligt liv på jorden blir sämre. Detta fortsätter tills klimatpolitiken fungerar.
Idén om att staten ska ingripa när individer skadas återfinns hos John Stuart Mill. Han beskriver skadeprincipen i sin bok Om friheten (1859). Den går ut på att man är fri så länge ens handlingar inte skadar andras friheter: ”Det enda verksamhetsområde där man är ansvarig inför samhället, är det som berör andra människor, medan man inom det som bara berör en själv bör ha rätt till oinskränkt frihet”.
Individer kan släppa ut koldioxid, men det är svårt att straffa en enskild individ eftersom det är svårt att veta vem som har släppt ut vad och hur mycket. Eftersom allas utsläpp påverkar hela samhället är vi gemensamt ansvariga för dem. Då är det bättre med en lag som skyddar medborgarna från utsläpp generellt, snarare än att jaga individer som kan ha släppt ut koldioxid. Så länge människor i samhället skadas av utsläppen kan staten legitimt intervenera för att skydda liv, egendom och frihet.
Nozicks diskussion om skyddssammanslutningar mynnar ut i skälighetsprincipen. Om några ingår ett avtal som beskär deras friheter men som gagnar alla andra, förväntas medgörlighet från dem som gynnas av fördelarna. Alltså räcker det att de accepterar fördelarna för att de ska bli bundna till avtalet, eftersom att det också gynnar dem. För klimatet innebär det att staten legitimt kan ingripa för att genom regleringar minska utsläppen, för att alla ska gynnas av minskad global uppvärmning.
***
Borgligheten behöver mer självförtroende i klimatdebatten. En stark ideologisk grund är viktigt för att det ska finnas självförtroende i politiken som förs. Även om en minimal stat är målet är klimatet en relevant fråga för staten att hantera. Vi vet att staten inte behöver lägga sig i allt som händer i samhället, men hot mot medborgarna är en legitim grund för statlig intervention. Här har staten ett ansvar som bör tas på allvar. Till och med nattväktarstaten har en koldioxidskatt.
