Mattias Olsson är ansvarig för nationell intressebevakning på Svenska Jägareförbundet och tidigare ledarskribent på Norrköpings tidningar. Här skriver han om jakt och natur.
Det hävdas att det var Gustav III:s oro för bondeuppror, och sannolikheten att monarken därmed skulle förlora sitt huvud, som 1789 låg bakom beslutet att ge ”ofrälse man som ägde skattejord” jakträtt på sin mark. Jakten var innan dess exklusivt förbehållet adeln. Magnus Erikssons landslag från 1350 stipulerade till exempel att älg, hjort och rådjur endast fick jagas av kungen. Beslutet 1789 gjorde därmed den svenska jakten till en relativt folklig företeelse jämfört med de flesta länder i Europa och resten av världen.
Bönderna var för stunden nöjda och Gustav III förlängde tillfälligt sin regenttid. För viltet i landet var det här dock ett ganska dåligt beslut. Fri jakt på allt vilt utan regleringar eller begränsningar innebar att de svenska skogarna på något decennium i praktiken tömdes på vilt. För allmogen var det en fråga om mat och överlevnad. Det fanns något dussin älgar kvar i nordligaste Värmland; läget för kronhjorten var ungefär detsamma. Rådjuren klarade sig endast genom att ett fåtal större markägare i Skåne och Mälardalen fredade dem. Samtidigt utrotades flera andra viltarter (tillfälligt) i landet.
Jakten är en kulturbärare från tiden när skandinaviska halvön befolkades efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. De jägare och samlare som kom först och gick längst var de folkgrupper som mest effektivt nyttjade domesticerade vargar och därmed kunde jaga på större ytor än konkurrenterna – ett arv vi idag förvaltar via ”löshundsjakten”, som är en skandinaviskt unik jaktform och helt avgörande när få människor ska jaga av stora arealer.
År 1808 fastslog riksdagen kopplingen mellan ägande och jakträtt samtidigt som det infördes fredning av visst vilt under särskilda tider på året. Svenska Jägareförbundet bildades 1830, och under de första decennierna var organisationen i praktiken en bevarandeorganisation som främst sysselsatte sig med att försöka begränsa jakten utifrån den kunskap man hade då. Syftet var att rädda de spillror av viltstammarna som fanns kvar och att hitta system för att långsiktigt kunna förvalta resursen vilt.
Äganderätten är fortfarande fundamentet i jakten. Äger du marken har du också rätten att jaga det vilt som rör sig där, med ett antal specifika undantag. Nyttjar du inte själv möjligheten att bruka din mark kan du arrendera ut den till andra. Systemet har över tid gett ett fruktbart och framför allt uthålligt system för att förvalta de vilda djuren. Den markägare eller arrendator som inte håller sig inom givna ramar kommer att hamna i en situation där man står med mark som är tom på vilt med allt vad det innebär i form av minskad biologisk mångfald, naturvärden och minskade arrendeintäkter.
Äganderätten är fortfarande fundamentet i jakten.
En grundpelare i svensk viltförvaltning är att den ska vara hållbar över tid. Genom att ta av ”räntan”, de föryngringar som årligen sker av viltet, sparar man på ”kapitalet”, den (re)produktiva delen av viltstammen. Viltet blir därmed en förnybar resurs i form av kött, arrendeintäkter, rekreation och naturupplevelser. Mängden och variationen på vilt, kvalitet på stammen, arrondering, närhet till befolkningscentra och annat avgör priset på jakträtten. Det är därmed dyrare per hektar att jaga i Södermanland jämfört med Västerbotten.
Jakten är dock inte okontroversiell. Det finns två huvudsakliga inriktningar kritiken kommer ifrån. En konfliktlinje är gentemot de som anser att jakt som verksamhet är moraliskt fel. Det är fel att jaga djur i allmänhet och det är fel att äta kött i synnerhet. Det är samma globala trend som slår igenom på en mängd andra områden med argument om vikten av att äta mindre kött samt etiskt burna argument mot att döda djur. Jägarkåren menar å sin sida att allt vilt kräver förvaltning, och det innebär att man gör årliga selektiva avskjutningar av populationen. Så länge mänsklig verksamhet ingår i ekvationen kan inte viltet reglera sig självt. Att inte ta tillvara kött, skinn och annat från viltet vore oetiskt. Skillnaden mellan djur uppfödda och avlade för att bli mat och vilda djur som fälls under jakt torde vara ganska uppenbar för de flesta, även om många djurrättsaktivister och ytterligheter inom veganrörelsen givetvis inte förmår inse skillnaden. Viltkött anses av de flesta seriösa aktörer som det mest klimatsmarta köttet. Att det dessutom genomgående är godare, är också en absolut fördel.
Den andra konfliktlinjen går mellan jägare och andra brukare av naturen. Vilda djur äter av det som finns i naturen. Älgar äter gärna nyplanterad tall om det inte finns tillräckligt med blåbärsris eller lövträ att äta. Vildsvin bökar efter föda och kommer såklart att göra det där det är enklast, oavsett om det är en villaträdgård, en fotbollsplan eller ett fält med ärtor. Är viltstammarna stora kan det således snabbt bli en konflikt mellan de olika brukarna. Mycket vilt kan generera högre arrenden men samtidigt minskade intäkter av brukandet oavsett om det handlar om jordbruk eller skogsbruk. Förståndiga jägare och markägare brukar hitta en balans som passar båda över tid. Problem uppstår när någondera parten avviker från vad som är rimligt och hållbart.
Man ska komma ihåg att ingen äger de vilda djuren, med undantag av ett fåtal arter som tillhör staten. Likaså kan viltet inte läsa fastighetskartan och kommer därmed att röra sig obehindrat mellan olika markägare i jakt på föda, skydd och för fortplantning. Att en markägare önskar mycket vilt på sina marker kan snabbt bli ett betydande problem hos markägare bredvid som odlar grödor. En del önskar statlig reglering för att lösa dylika konflikter, medan andra hellre ser frivilliga lösningar och avtal mellan inblandade aktörer. De frivilliga och lokalt förankrade lösningarna tenderar att vara betydligt mer framgångsrika än de lösningar som presenteras av staten. Acceptansen för lösningar och regler är betydligt större om de inblandade har haft inflytande i processen.
Jakten i Sverige är djupt förankrad och något som i stort sett alla grupper i samhället deltar i. Från nästan tomma skogar och fält till betydande och växande viltstammar (exklusive älgen som minskar i snabb takt) har Sverige genom den modell Gustav III, under viss press, införde skapat ett mycket framgångsrikt viltförvaltningssystem. Med bas i äganderätten och avtalsfriheten, men också med betydande inslag av frivillighet och folkligt engagemang. En gammal modell som visat sig smart, kostnadseffektiv och i åtnjutande av ett brett folkligt stöd.
