Vad händer om SD kommer till makten? Amanda Broberg, viceordförande emerita och författare till boken SD-land (Timbro, 2022), söker svaren i den skånska myllan.
Det finns två berättelser om Sverigedemokraterna. Den ena är välkänd, omskriven och dessutom föremål för en trave böcker. Den handlar om rötterna. SD har otvivelaktigt ett mörkt förfluten. Kopplingarna till rörelsen Bevara Sverige svenskt är oomstridd. Det parti som bildades 1989, som Theodor Kallifatides beskriver som “en grupp losers” i det första TV-inslaget om partiet, växte ur en rörelse som ingen borde vilja ta i med tång.
Den andra berättelsen om de sverigedemokratiska rötterna är mindre omskriven – kanske för att den passar sämre in i narrativet om SD som ett farligt parti. Eller helt enkelt för att den inte är lika spännande.
De är rötterna som växte ur den skånska myllan. Inför valet 2002 slöt Sverigedemokraterna ett samarbete med Skånes väl, en allians av lokala skånska missnöjespartier som kommit in i regionfullmäktige valet innan. I utbyte avstod SD från att ställa upp i valet till regionfullmäktige mot att Skånes väl hjälpte till att betala valutskick för SD på riksplanet. Det gav resultat. Sverigedemokraterna gick från sammanlagt åtta mandat i fem kommuner till femtio mandat i trettio kommuner – de allra flesta i södra Sverige. Dessutom nådde man över enprocentsspärren och slapp oroa sig för kostnaderna för valsedlar inför kommande val.
Åtta år senare kom de in i riksdagen. SD har förlamat svensk politik sen dess. Vill man på allvar försöka förstå SD som det parti de är i dag måste man färdas söderut. Allra längst söderut. Så det gjorde jag – jag åkte till Skåne.
Sedan den senaste mandatperioden styr nämligen Sverigedemokraterna i fyra sydsvenska kommuner. I en femte är de med och styr. Har detta blivit början på slutet för demokratin? Eller har politiken fortsatt ungefär som vanligt?
Det viktiga i sammanhanget är att den påstådda dystopin, den om vad som kommer inträffa om SD får inflytande, nu i viss mån har ett facit. Facit heter Bjuv, Hörby, Svalöv och Sölvesborg. Jag har åkt till alla dessa kommuner. Intrycken har varit splittrade, för här finns allt från vanskötta S-kommuner till Jimmie Åkessons hemstad där styret funkat förvånansvärt bra. De politiska resultaten är olika, men sällan häpnadsväckande. Det är trots allt ett antal medianstora kommuner i Sydsverige vi talar om.
Faktum kvarstår: I Skåne och Blekinge kan man finna bitar av svaren om vad ett SD-samarbete kan innebära.
Det jag tar med mig är att SD behöver inte vara ett hot mot demokratin. Men det är inte under några omständigheter synonymt med att SD skulle ha samma demokratisyn som liberaler eller konservativa. I många fall motsätter sig SD liberal demokrati, i form av maktdelning, sega processer och en orubblig rättsstat. SD är i grund och botten ett parti som värnar folkviljan. På samma sätt ska inte SD:s nyfunna etikett som socialkonservativa inte misstas med att deras radikala anspråk har försvunnit.
SD är i grunden ett radikalt parti, eftersom deras världsbild bygger på att det krävs skarpa åtgärder för att mota tillbaka den vänsterliberala hegemoni de menar har präglat Sverige sedan 1968.
I en intervju i Riks YouTube-kanal i juni 2021 sa Mattias Karlsson: “Kultur är de grundvärderingar som dominerar vårt samhälle. Det är fråga om tolkningsföreträde om vad som är ont och gott, vad är bra och vad är dåligt, vad är konstruktivt och destruktivt? […] Och i någon mening styr det nästan allting i både internationell och nationell politik.”
För sverigedemokrater är inte kultur en politisk fråga – politik är en kulturfråga. Så ska de återerövra hemlandet och bekämpa woke-kulturen är de högst villiga att använda interventionistiska åtgärder. Det är just det som gör partiet illiberalt.
För sverigedemokrater är inte kultur en politisk fråga – politik är en kulturfråga.
Detta är också den akilleshäl som återfinns i det regeringsunderlag som numera inkluderar SD. Oförståelsen för vad SD gör anspråk på och på vilka ideologiska grunder de gör det.
När vi alla ville sänka skatten kunde vi inte begripa vilka kulturella anspråk SD gjorde. Förutom att de andra borgerliga partierna inte ville sänka skatten – men det är kanske en bisak i sammanhanget.
Den stora frågan som kvarstår är hur man ska stå pall mot SD, och när man är beredd att bryta ett eventuellt samarbete.
För ett tag sen ställde jag en fråga på Twitter om de bästa argumenten för och mot SD-samarbete. En sverigedemokrat svarade: “Ni behöver oss.” Kanske stämmer det i parlamentarisk bemärkelse, men jag vågar påstå att väldigt få borgerliga företrädare ser saken på det viset. För dem är SD ett medel, inte ett mål. Intresset för vad SD kan ge borgerligheten är mycket svagt. I den mån det fanns något sådant har det redan anammats. Det finns bara en riktigt intressant aspekt av vad SD har att erbjuda det block som nu bildas av M, KD och L: regeringsmakten.
För många är SD-samarbetet ett nödvändigt ont för maktskiftets skull. Röda linjer har diskuterats, men sällan konkretiserats. Om SD ska kunna fortsätta normaliseras (vilket i någon mån borde ligga i de flestas intresse), och förtjäna en plats i ett regeringsunderlag, krävs devisen som vi borgerliga ofta är så förtjusta i: Att ställa krav är att bry sig. Så här kommer tre krav:
För det första, om SD vill bli behandlat som ett parti bland andra måste det i större utsträckning uppföra sig som ett sådant. Det gäller dess interna demokrati, larmen om sexism i partiet, och krav på god vandel. Om skandalerna inte upphör måste man vara beredd att bryta samarbetet. Jag menar att detta är avgörande för att upprätthålla förtroendet.
För det andra, partiet måste göra en intern genomlysning för att garantera att det inte finns några proryska sympatier eller intressen inom dess led. I försvars- och säkerhetspolitiken är förtroendet för SD mycket svagt. Partiet har långt att gå för att reparera den skada som skapats av många års allmän förvirring och vurmande för Ryssland. Rent konkret borde Säpo godkänna samtliga anställda och förtroendevalda i partiet innan de får tillgång till säkerhetsklassad information.
För det tredje måste SD göra upp med rasismen. Det måste handla om mer än att ta avstånd från 1990-talet och utesluta företrädare som uttrycker sig rasistiskt. SD måste ta på allvar att dess retorik riskerar att underblåsa rasismen i samhället, även om deras konkreta förslag inte är rasistiska.
I grund och botten är inte ett SD inte ett hot mot demokratin – så länge man förmår att ta dem rejält i kragen.
Om man klarar detsamma är numera upp till de borgerliga.
