John Norell är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet och masterstudent i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Här följer en kritik av några av Karl Marx ekonomiska grundsatser.
Karl Marx är onekligen en viktig person i historien, och med största sannolikhet kommer alla som läser den här texten att någon gång stöta på någon som – kanske omedvetet – ger uttryck för Marx idéer. Det är viktigt att förstå vad Marx tänkande bestod i, och vad han hade fel i, för att inte själv gå i samma kognitiva fallgropar. Tre idéer är centrala för Marx tänkande: arbetsvärdeteorin, alienering av arbetarna och historiematerialismen.
Marx menade att saker och tings värde avgörs av hur mycket arbete som gått åt i produktionen. Med andra ord: att värde är någonting objektivt och att det kan mätas utifrån hur många arbetstimmar som krävs för framställningen av varan i fråga. En bil är mer värd än en banan därför att det krävs mer arbete för att bygga en bil än att odla en banan. Det är fel. Värde är något subjektivt – det beror på vem du frågar. Det är inte heller konstant utan är olika för olika enheter. Din första kaffe för dagen är generellt mer värd än din tionde: värdet av kaffe är alltså bestämt för den specifika koppen i fråga (den marginella enheten).
Marx sätt att tänka kring saker och tings värde är dock intuitivt för de flesta av oss. Det är så många tänker i sina dagliga arbeten där de producerar varor och tjänster och prissätter dem utifrån vad de tycker är en rimlig ersättning för deras tid och arbetsinsats. Vårt sätt att tala är ibland missvisande. Vi pratar exempelvis om att ”värdet” på huset gått upp eller att ”värdet” på en aktie gått ner, när det vi egentligen ofta menar är att priset gått upp eller ner. Vi talar om ”alla människors lika värde” som om detta värde vore något objektivt och enhetligt, trots att de flesta av oss inser att vi fäster ett högre värde vid människor som står oss nära än de som är främlingar för oss.
De flesta samtida tänkare till Marx hade fel om värde – bland dem Adam Smith. Det var nämligen inte förrän under slutet av artonhundratalet som det blev allmänt känt att värde är subjektivt och bestäms på marginalen, vilket brukar benämnas som den ”marginella revolutionen”. Marx var inte heller den första med att tro att värde kom från arbete, utan lånade många av sina idéer om ekonomin från David Ricardo, vars arbetsvärdeteori är i princip identisk med den som många människor tillskriver Marx. Anledningen till att många kopplar arbetsvärdeteorin till Marx handlar snarare om att alla andra ekonomiska skolor övergav idén när den visade sig vara fel.
(Arbets)kostnaden för att producera en viss vara berättar inget om vad den varan är värd, bara om det är en klok idé att producera den varan givet det pris konsumenterna är villiga att betala. Det spelar ingen roll hur mycket arbete det krävs för Sisyfos att rulla upp en stor stenbumling för en kulle; värdet av att stenen kommit upp är inte särskilt stort eftersom den snart rullat tillbaka ner igen. Man ska inte heller blanda ihop en varas värde med dess pris. Priset bestäms i sin tur av mötet mellan konsumenter och producenter i en marknadsekonomi. Så länge handel är frivillig så kommer priserna som konsumenter och producenter kommer överens om hamna någonstans mellan vad konsumenterna tycker varan är värd och vad producenterna är villiga att producera varan för. Anledningen till att priser för varor och tjänster ofta trycks ner till dess produktionskostnad (och att det därför kan vara lätt att tro att värdet – som man blandar ihop med priset – bestäms av produktionskostnaden) handlar om konkurrens mellan företag om att få sälja sina varor till konsumenterna. Om en viss verksamhet är väldigt lukrativ tenderar det att locka till sig entreprenörer och hårdare konkurrens vilket pressar ner priserna. Med tanke på att Marx levde i en tid då arbetskraft var en mycket viktigare del av produktionen än det är i dag är det lätt att förstå hans och hans samtida tänkares misstag. Enligt vissa uppskattningar kan 90 procent av priserna på Ricardos tid förklaras av antalet arbetstimmar som ingick i produktionen.
Med utgångspunkt i tanken att varors värde kommer från arbetarnas bidrag i produktionen så frågade sig Marx hur det kan komma sig att kapitalister, som inte bidrar i produktionen med något arbete, kan tjäna pengar. Hans slutsats var att kapitalisten gör vinst genom att inte betala arbetarna hela det värde de skapar. Arbetarna exploateras eftersom priset för arbetskraft, alltså lönen, ligger under dess värde. Det är här vi kommer in på Marx tanke om alienation av arbetarna. Arbetarna är enligt Marx alienerade från sitt arbete eftersom det är marknaden och inte de själva som bestämmer vad som ska produceras, hur produktionen ska ske och vem som ska göra arbetet. Arbetarna är lämnade helt i händerna på kapitalisterna, som äger produktionsmedlen och som ger arbetarna tråkiga och monotona arbeten med orättvisa löner. Eftersom Marx teori om värde inte stämmer faller även hans argumentation om exploateringen. Arbetarnas värdering av sin fritid avgör hur mycket de är villiga att sälja sitt arbete för. Så länge handel är frivillig så kan arbetaren alltid tacka nej om den erbjudna lönen inte är tillräcklig för att kompensera för den uppoffring det innebär att jobba. Om handel sker är det för att båda parter värderar vad de får högre än vad de ger upp.
Tanken att kapitalismen innebär exploatering och alienation av arbetarna knyter an till den tredje hörnstenen i Marx tänkande, nämligen hans teori om samhällsförändring och hans förutsägelse att kapitalismen oundvikligen kommer kollapsa. Genom att exploatera värdet som arbetarna skapar för att ackumulera mer och mer kapital så kommer förtrycket av och missnöjet hos arbetarklassen växa tills revolutionen var ett faktum. Mekanismen för hur Marx menade att detta sker är ett omdebatterat ämne, och det är de facto omöjligt att bli motbevisad om du gör en förutsägelse utan att säga när den kommer falla in. Genom att sammanföra den växande arbetarklassen skulle kapitalismen ge bränsle åt rörelsen som skulle störta systemet och införa socialism. 150 år har gått, men kapitalismens kollaps har uteblivit.
»Marx gjorde några väldigt basala nationalekonomiska tankevurpor, och där hans idéer om det ideala samhället har försökt omsättas i praktiken har det misslyckats totalt varje gång. Ofta våldsamt och dramatiskt.«
Det som utmärker en kompetent forskare är dennes benägenhet att ändra sin modell över världen i mötet med motstridiga observationer. Marx var dock ingen vetenskapens man i första hand, utan en politisk tänkare som lade mer tid åt reflektioner om hur samhället borde se ut än hur det faktiskt fungerade. Marx gjorde några väldigt basala nationalekonomiska tankevurpor, och där hans idéer om det ideala samhället har försökt omsättas i praktiken har det misslyckats totalt varje gång. Ofta våldsamt och dramatiskt. Marx teori om värdeskapande är fel, och med det faller även hans teori om exploatering av arbetarna. 150 år har gått sedan Marx utvecklade sina tankar om hur alieneringen av arbetarna skulle föra dem tillsammans med det gemensamma målet att störta kapitalismen. Något sådant har hittills inte hänt, och jag är inte heller särskilt orolig att katastrofen är runt hörnet.