Joakim Wernberg är bland annat forskningsledare med inriktning mot digitalisering och teknikutveckling på Entreprenörskapsforum. Här skriver han om hur borgerligheten bör förhålla sig till automatisering och strukturomvandling de kommande tio åren.
År 2013 publicerades forskningsrapporten The skill content of recent technological change som konstaterade att nästan hälften av alla jobb på den amerikanska arbetsmarknaden riskerar att automatiseras i en nära framtid. Det syresatte på nytt debatten om huruvida den tekniska utvecklingen kommer att lämna människor utan arbete eller inte. Snart tio år senare har arbetsmarknaden fortfarande inte omkullkastats av robotar. Vad kan vi lära oss av det för de kommande tio åren? Från forskning och utveckling på området går det att göra följande tre övergripande observationer.
Arbetsuppgifter istället för jobb
Det är inte jobb, utan arbetsuppgifter, som är den relevanta byggstenen på arbetsmarknaden. Den tekniska utvecklingen bidrar i första hand till en omorganisering av arbetsuppgifter. Det kan ta sig uttryck i att gamla jobb fasas ut och nya jobb skapas, men oftast handlar det om att sammansättningen av uppgifter i arbetet förändras. Att hitta en eller ett fåtal lösningar som automatiserar ett jobb är svårt – och dyrt. Människors kompetens uppvisar samtidigt en hög flexibilitet i förhållande till olika närliggande arbetsuppgifter. De kan lära sig nya saker och anpassa sig till förändrade förhållanden i arbetet.
När analysen utgår från arbetsuppgifter istället för jobb blir det tydligt att maskiner inte är substitut för – utan komplement till – människors arbete. Med ny teknik förändras balansen mellan människa och maskin, men båda parter har alltjämt komparativa fördelar. Ett bättre sätt att förstå automatisering än att jobb förstörs är att arbetsdelningen mellan människa och maskin förändras. Adam Smiths beskrivning av specialisering genom arbetsdelning handlar inte bara om relationen mellan människor, utan också om relationen mellan människa och verktyg.
Arbetsdelning mellan människor och maskiner förändras
Historiskt har automatisering främst påverkat manuella arbetsuppgifter, men med datortekniken följde nya möjligheter att automatisera analytiskt arbete. Den viktiga distinktionen blir nu att uppgiften ska vara möjligt att specificera tillräckligt väl för att den ska kunna automatiseras. Den tekniska utveckling bidrar samtidigt till att öka våra möjligheter att hitta och beskriva mönster som kan användas för att utföra arbete. Det medför att skiljelinjen mellan vad som kan eller inte kan automatiseras förändras över tid. Automatiseringen följer en ”rutinisering” av arbetsuppgifter.
Utvecklingen har kopplats till en empirisk observation på arbetsmarknader i flera olika länder som har fått det olyckliga namnet jobbpolarisering. Andelen jobb i den lägre respektive högre delen av lönedistributionen ökar medan andelen jobb i mitten av lönedistributionen sjunker.
Det är lockande att dra slutsatsen att polarisering är ett nytt normaltillstånd på arbetsmarknaden, men en mer verklighetsnära tolkning av jobbpolariseringen är att vi håller på att byta ut mitten i lönedistributionen. På kort sikt är förändringstrycket som störst på tjänstemannajobb i mitten av lönedistributionen. De innehåller en stor andel rutinbaserade arbetsuppgifter men har varit skyddade från automatisering. Forskning på tyska, spanska, svenska och brittiska data, se exempelvis The polarization myth, visar dessutom att polariseringsmönstret till stor del förklaras av att människor i mitten av lönedistributionen har fått mer välbetalda jobb.
Automatiseringens påverkan på arbetsmarknaden har tidigare i historien haft en tydlig utbildningsbias. Människor med mindre utbildning har påverkats negativt medan människor med mer utbildning ofta har tjänat på automatiseringen. Istället för en utbildningsbias ser vi nu mer av en uppgiftsbias som premierar de som behärskar icke rutinbaserade arbetsuppgifter väl. Det utmanar den historiska politiska reflexen att satsa på utbildning. Expansion av utbildningsprogram på högskolor och universitet riskerar att leda till ökad betoning av kodifierbar teoretisk kunskap för att det är lättare att lära ut till många och examinera. Problemet är att kodifierbar kunskap handlar om färdigheter som kan beskrivas i rutiner och därför automatiseras. Med andra ord riskerar en expansion av den högre utbildningen att leda till en ökning av arbetskraft som utbildats i att utföra den typ av uppgifter som maskiner blir allt bättre på.
Arbetsmarknaden är och behöver vara föränderlig
Till sist bör det understrykas att arbetets institutioner inte är så statiska som de ibland kan framstå. Arbetsveckans längd har sakta men säkert krympt på flera håll i världen. Dagens anställningsformer med fyrtiotimmarsvecka och åttatimmarsdagar är en social konvention som styrs av hur arbetsmarknaden regleras men också av hur människor vill arbeta. Så länge välståndet ökar kan människor välja att fortsätta arbeta lika mycket för att kunna konsumera mer, men de kan också välja att arbeta mindre men bibehålla samma materiella välstånd i absoluta termer. Hittills har många valt att arbeta mer, kanske för att inte halka efter i relativt materiellt välstånd jämfört med grannen. Men statistiskt arbetar vi ändå mindre över tid samtidigt som vi blir fler som jobbar. Dessa förändringar måste återspeglas i arbetsmarknadens institutioner.
Den pågående debatten om gigekonomin är ett viktigt exempel på hur nya arbetsformer tas emot på arbetsmarknaden. En stor andel av giggarna saknar andra alternativ till inkomst, men det finns också de som väljer att gigga för att de vill ha mer fritid, för att de vill ha extra inkomst eller för att de tycker att det är roligt. För de som inte har något alternativ erbjuder giggandet en möjlighet som tidigare inte fanns. Det bör också påpekas att giggandet som arbetsform inte enbart handlar om personalintensiva tjänster som transport eller matleveranser, utan även om kunskapsintensiva tjänster som till exempel förknippas med egenföretagande. Framförallt det personalintensiva giggandet har mötts av växande kritik från både vänster och en del av den konservativa högern, men den enda lösning tycks stå kritikerna till buds är befintliga kollektivavtal och anställningsformer. Gigekonomin visar på nya sätt att organisera arbete, men debatten påvisar också hur svårt det är att utmana gamla konventioner.
Reformbehov för framtidens arbetsmarknad
Mot bakgrund av hur arbetsuppgifter omorganiseras, hur automatisering sker genom rutinisering samt hur vårt förhållande till arbete förändras över tid bör en utgångspunkt för framtida reformarbete vara att öka den institutionella anpassningsförmågan i den svenska modellen. Sverige är bra på digitalisering så länge det handlar om teknikupptagning, men för att dra nytta av tekniken på riktigt måste arbetssätt och processer anpassas till de nya förutsättningarna. På arbetsmarknaden handlar det om framväxten av nya arbetsformer och jobb.
En del av svaret ligger i att anpassa sociala trygghetssystem för att bättre passa andra arbetsformer än heltidsanställningar. En annan del handlar om att främja och skapa incitament för investeringar i kompetensutveckling och lärande i hela näringslivet. Stora företag har resurserna för att driva egna utbildningsinitiativ och gör det redan i stor omfattning, men små och medelstora företag saknar motsvarande resurser. Detta blir särskilt viktigt under den pågående strukturomvandlingen.
