Valtider är speciella i det politiska samtalet. Vad som i bästa fall kan vara en diskussion om det bästa sättet att använda den offentliga makten – eller att avstå ifrån att göra det – i fråga om alltifrån övergripande policy till enskilda beslut, reduceras vart fjärde år till en kamp mellan olika lag. Inga strategier är för fula, ingen retorik för intetsägande, ingen bild för klyschig så länge de gynnar det yttersta syftet: att förmå Svensson att välja tre specifika papperslappar att placera i tre gråa kuvert – gärna med tre specifika kulspetskryss på. I TV drämmer partiernas främsta företrädare slag- och glåpord i huvudet på varandra.
Det är lätt att bli trött, trots att den cirkus vi ser är det kanske främsta uttrycket för vår demokrati.
I dessa tider hamnar Studentförbundet i en speciell sits. Vi är inte det Moderata studentförbundet, trots att vi har historisk erfarenhet av att vara just det. Vi är det Fria Moderata Studentförbundet, och det förpliktigar till annat än brevlådelappning för ett visst parti.
Jag skulle gärna se ett borgerligt maktskifte i höst. Om någon frågar har jag goda argument för varför M, L eller KD är ett bättre val än andra alternativ. Jag skulle gärna lägga min röst på Centerstudenter – liberala, intellektuella och pålitligt borgerliga – men så länge Centerpartiet tycks arbeta för en socialdemokratisk regering har jag svårt att argumentera för en C-röst. Det beryktade elfenbenstornet är trots allt inte högre än att man ser vad som händer på marken.
Men vårt primära engagemang ligger utanför partikäbblet. Det gör lätt att vi hamnar lite vid sidan av när samhällsdebatten och medielogiken snävar in siktet på partikonflikterna. (Även om vissa debattsidor under sommartorkan är beredda att ge presidiet utrymme för rätt radikala resonemang om att exempelvis privatisera vattnet.) Det är också där vi bör vara – ständigt redo att gå i polemik med partietablissemanget. När ingen annan har alla svaren ska vi heller inte nöja oss med mindre.
Det viktigaste är nämligen idéerna. De långsiktiga visionerna. Kampen för att tänja på gränserna, dra ut de långa linjerna och fundera på vilket samhälle vi vill ha om tio, tjugo, hundra år. Att tänka steget längre, gå några steg före och bryta mark som partiaktiva pragmatiker är alltför upptagna för att hinna leta efter. Det är vi som både söker svar i de gamla böckerna och vågar spekulera fritt kring en avlägsen framtid.
Vårt engagemang blir inte irrelevant testuggande bara för att det är valår. Tvärtom är det absolut centralt att några håller huvudet kallt och anstränger sig för att komma ihåg grundvalarna för vårt politiska engagemang – för någon måste göra det också. Även om ni som väljer att också kampanja för ett visst parti har all min respekt för ert outtröttliga engagemang.
Och det kommer en tid efter valet. Ganska snart, till och med. Då kommer Studentförbundet att behövas ännu mer. Om Ulf Kristersson bildar en borgerlig regering kommer den förhoppningsvis att sjösätta reformer till det bättre. Men det kommer också att finnas risker för snedsteg ur ett liberalt eller frihetligt konservativt perspektiv, inte minst givet det brokiga regeringsunderlaget. Då behövs de externa ideologiska vakthundarna i skarpt läge.
Dessutom är det lätt att bli trött med åren som regeringsparti – när den initiala energin avtagit, idéerna tagit slut och de kortsiktiga bryderierna på statsrådsborden upptar alltmer uppmärksamhet. Då behövs det nya perspektiv, ideologisk glöd och framåtsyftande reformförslag. Där är Studentförbundet som klippt och skuret för att bidra.
Om borgerligheten misslyckas nu, trots stark medvind, historiskt goda förutsättningar och ett någorlunda sammanhållet regeringsalternativ, väntar oroliga tider. Det kan komma att inledas en ny ”ökenvandring”, som Moderaternas vilsna år efter Fredrik Reinfeldts tid har beskrivits som. Stark intern kritik är att vänta i flera partier – säkerligen inte minst i M. Om inte detta fungerade, är det inte dags att prova något nytt igen? Resonemang av den typen kommer inte att låta vänta på sig.
Då behövs det någon som minns grunderna, och som inte tappar målet ur sikte bara för att vägen för tillfället går igenom ett mördande ökenlandskap. Någon som håller hoppet uppe.
***
Utöver idéerna och de långa linjerna ligger också vårt engagemang som fristående borgerligt studentförbund hos just borgerligheten. Oavsett utgång i valet väntar en tid där band mellan partier och ungdomsförbund kommer att prövas och omprövas. Vi som ännu är unga kommer en dag inte längre att vara det. Ungdomsförbundsordförande i dag, ministerkandidat i morgon. Föreningsstyrelseledamot nu, ledarskribent eller förtroendevald om tio år.
Relationerna mellan oss som är ungdoms- och studentaktiva nu är därmed formativa för en framtida ”vuxen” borgerlighet. Ju tätare band, desto djupare förståelse. Och ju bättre sammanhållning mellan de krafter som delar överlappande ideologiska utgångspunkter är, desto större möjligheter till realpolitiskt genomslag. Friheten behöver alla sina vänner, och mången vänskap har börjat över en öl.
När jag först engagerade mig i Studentförbundet var det populärt att skämta på ”folkpartisternas” bekostnad. (På sina håll är det väl fortfarande det.) Sett ur ett historiskt perspektiv var det förstås välförtjänt, och ärligt talat ofta ganska underhållande. Men lyckade skämt av det slaget bygger på att man kan se varandra i ögonen och skratta med varandra – att det finns ett grundläggande tycke. Så länge gnabbet är skämtsamt kan det rentav stärka, snarare än försvaga, de band som är så viktiga. Men det är en sak om att skämta om att centerpartisten snett över bordet är sosse, och en annan att fullständigt bespotta den personens genuina engagemang för samma frihetliga ideal som moderaten på andra sidan.
På sikt kommer de fyra borgerliga partierna att behöva varandra. När klimatet ute i debatten blir hårt är det därför viktigt att det finns en fristad för alla de som förenas i sitt engagemang för friheten och för människans rätt att själv råda över sitt liv och sin egendom. Både nu i valrörelsen och efter valet hoppas jag att Fria Moderata Studentförbundet kan utgöra den fristaden. En plats att ses, bryta bröd, diskutera tänkare vars arv inspirerar, debattera äganderättens exakta gränser på representantskapet. Det är min fasta övertygelse att vår gemensamma strävan efter mer individ och marknad och betydligt mindre stat gynnas av sådan gemenskap.
Den 11 september 2022 är det val. Men Rom byggdes inte på en dag. Det kommer inte ett mer frihetligt Sverige heller att göra. Ögonen på horisonten.
P.S. Mitt i valspurten börjar också den nya terminen. Jag ser mycket fram emot att träffa många av er mycket snart!
