Den 18 mars 1848 samlades 400 herrar i frack på Brunkebergstorget i Stockholm. De förberedde sig för att gå upp till den stora salen i Ferdinand de la Croix salonger för att avnjuta en storslagen middag. Under kvällen dracks det vin, snaps och punch. Det sjöngs sånger och talen avlöste varandra frekvent. Politik och idéer diskuterades också. 

Vid middagen deltog författare, tidningsmän, förläggare, grosshandlare och riksdagsmän. Där fanns bland andra tidningsmannen och förläggaren Lars Johan Hierta, författaren och journalisten Carl Jonas Love Almqvist, samt riksdagsledamoten Carl Henric Anckarsvärd. De var alla en del av Reformvännernas sällskap, som hade bildats tidigare samma år. Sällskapets syfte var att sprida idéer om alla människors lika rätt till politisk representation och verka för avskaffandet av ståndsriksdagen. Det var Reformvännernas sällskap som var arrangör av middagen. 

De så kallade reformmiddagarna var ett vanligt inslag i 1800-talets radikala politiska sammanhang. Ursprunget var Frankrike, men olika tappningar av formatet spreds till länder runt om i Europa. Middagarna utgjorde en samlingspunkt för politiker och intellektuella, där idéer kunde spridas, men också stötas och blötas. 

Under kvällen på Ferdinand de la Croix salonger utbringades bland annat kungens skål på initiativ av några av middagens mer moderata deltagare, något som förargade de mest radikala i sällskapet som hoppades på kungamaktens avskaffande och republikens införande. Efter att sångerna som följde kungens skål hade tystnat, reste sig författaren Carl Anton Wetterbergh och föreslog i stället en skål för representationsreformen. De efterföljande sångerna ljöd markant högre än de som följt kungens skål. Det mest uppmärksammade talet under middagen hölls dock av den liberala riksdagsledamoten Anckarsvärd från adelsståndet. Han hävdade bestämt att det fanns ”något ruttet i samhället”, nämligen ståndsordningen, och förespråkade ståndsskillnadernas avskaffande samt en utvidgning av rösträtten så långt det gick.

***

Jag har under de senaste åren ägnat ohälsosamt mycket tankeverksamhet åt de liberala idéernas framväxt i Sverige. De sammanhang där idéerna växte fram, och de personer som formulerade dem, är förvånansvärt outforskade, både inom akademin och den borgerliga sfären. När vi inom borgerligheten och Studentförbundet diskuterar ideologi och filosofi blickar vi ofta ut mot Europa, mot de stora tänkarna som Locke och Mill i Storbritannien eller  de franska caféerna i Paris under upplysningen. Men frihetens framväxt hemma i Sverige överblickas allt för ofta. 

Men frihetens framväxt hemma i Sverige överblickas allt för ofta

De liberala och borgerliga idéernas framväxt i Sverige är ofta kopplade till sammanhang likt den reformbankett som beskrivits ovan. De presenterades inte enbart av politiker i riksdagens salar eller av filosofer i avhandlingar, utan också ofta i romaner och diktverk. Idéerna tog form på middagar, i studentrum, på tidningsredaktioner och krogar – sammanhang där det ofta dracks en och annan flaska. Den något pretentiöst lagda medlemmen kan tänka på det nästa gång hon befinner sig på Bildning och dekadens hos Ateneum eller på en sexa hos Geijerska. Nya idéer kläcks oftast när några glas vin har gjort tanken lite smidigare och munnen går lite snabbare. Och framförallt när man befinner sig i sammanhang med människor som också är benägna att diskutera just idéer. 

I det här numret av Svensk Linje vill vi i redaktionen belysa frihetens idéer i Sverige genom en rad textnedslag som lyfter fram tänkare och sammanhang som har gjort Sverige lite friare. Bland annat skriver Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth om de radikala liberala idéer som tog form i Jönköping under 1800-talets mitt, där Carl Jonas Love Almqvist och Victor Rydberg utgjorde huvudrollsinnehavarna. Redaktionens egna Mimmie Björnsdotter Grönqvist skriver om hur Stig Larsson och Mare Kandre på 1980-talet bidrog till att styra litteraturen bort från att vara domderande och politiskt fostrande, till att i stället centreras runt konsten i sig. Mattias Svensson skriver målande om dekadensen på den libertarianska svartklubben Tritnaha och hur det perifera och upproriska kan utgöra en grogrund för frihetliga ideal. 

Det här är även det första numret där undertecknad är redaktör. Linjen har historiskt vilat på två ben. Det första är det idémässiga, en tidskrift som höjer sig över det dagspolitiska för att i stället undersöka det principiella och filosofiska. Det andra är det studentikosa, glimten i ögat och den spetsiga satiren. Det arvet ska bevaras och vidareutvecklas.

Linjen ska vara en symbol för idédebatt när den är som bäst: radikal, studentikos och riktigt, riktigt nördig.

Categories: Ledare