Jag minns inte var eller när jag hörde Dan Berglunds De mördades fria republik första gången. Vad jag dock minns är i vilket sammanhang jag var och vad för människor jag hade runt omkring mig – jag var med Studentförbundet. Jag var då ganska ny i mitt engagemang, men hade snabbt kommit att uppskatta de många och långa diskussionerna om allt mellan himmel och jord. Det här var dock något nytt och oväntat. Jag hade förvisso genom ett engagemang i Moderata ungdomsförbundet hört och lärt mig att uppskatta Kreti och Pletis nidvisor och Carl Silversporre & de gamla moderaternas satir om högern, och visst sjöng jag ofta om hur staten och kapitalet sitter i samma båt, men där och då upptäckte jag något nytt som jag sedan dess verkligen kommit att uppskatta. Jag sjöng med så gott jag kunde och återgick sedan till den diskussion jag deltagit i innan sången spelades – förmodligen om att staten är alltför stor eller något åt det hållet.
Jag har sedan dess lärt mig uppskatta (och skratta åt) Knutna Nävars olika alster och också lärt mig texten till De mördades fria republik utantill, och är nu nog en av de som blir gladast av att höra Dan Berglund sjunga om att han åt sin gröt och läste tidningen, och en av de som (till en gissningsvis blandad uppskattning hos omgivningen) sjunger med högst.
Men hur kommer det sig att proggen har en sådan uppskattad och återkommande plats i olika borgerliga sammanhang? En förklaring skulle kunna vara det faktum att det, oavsett om man definierar sig som stockkonservativ, socialliberal, nyliberal eller rent av anarkokapitalist, gång på gång går att hitta stycken av text som väcker tankar oavsett var man står ideologiskt.
Ett slående exempel finns att hämta i Hoola Bandoola Bands Keops pyramid:
Men om dom där uppe i det blå / inte längre vill förstå / utan föraktar alla dom som ger dom mat / ska pyramiderna till sist bli deras grav.
Undertecknad gör i alla fall tolkningen att de där uppe i det blå, de som själva sitter överst och har makten i sin hand, går att tolka som de som styr – politikerna. Återkommande i mycket av proggens texter är en kritik mot hur de som styr roffar åt sig och inte sällan har en bristande förståelse för hur det påverkar den enskilde individen. Sedan finns det kanske en skillnad i var man ser problemet. Vi ser problemet hos staten samtidigt som vänstern nästan uteslutande ser problemet hos kapitalet. Deras lösning på en minskad makt för den enskilde är att studera Marx och Lenin och att förena sig, när vår lösning snarare är att minska statens inflytande så att alla har makten och möjligheten att bygga sin egen pyramid.
Finns det då progg, eller för den delen musik som är höger? Något som är återkommande i proggen är olika former av uppmaningar om att förena sig mot förtrycket, oavsett vilken form det tar. För en högersinnad människa med en individualistisk kanske det ter sig lite svårare att uppmana människor att förena sig, oavsett hur nobel orsaken än må vara.
Det sker förvisso med jämna mellanrum försök att skapa progg och visor med högerprägel, med blandade resultat. Om man vill uppleva visor med högerprägel som håller måttet kan man antingen läsa det uppslag med borgerliga kupletter som finns senare i detta nummer, eller se till att vara närvarande nästa gång förbundsskalderna Patrik Strömer och Tobias Sjö plockar upp sina gitarrer i studentförbundsammanhang.
Sedan kan man förvisso också gott lyssna på de låtar som politiska partier och ungdomsförbund släpper i samband med allmänna val. Politiskt intresserade från höger, vänster och, enligt ett antal rapporter även våra vänner i vårt västra grannland sjunger glatt med till Moderata ungdomsförbundets Sverige Jobbar och i modernare tid även Moderat såklart!, där undertecknad känner att det finns viss oenighet i om det vid ett visst tillfälle ska sjungas ”vi ska äntra Rosenbad” eller ”vi ska bränna Rosenbad”. En annan favorit är Centerpartiets ungdomsförbunds Lokalsamhällesvisan från 1975, som förvisso på sina ställen osar av dåtidens Åsa-Nisse-marxism, men som också innehåller en uppmaning om att ”vi måste visa pamparna, att vi inte vill bo så här”. Vallåtarna är också en slags tidskapsel, som hjälper en att blicka tillbaka och se hur det var förr. Ett exempel är Flyter, som Mange Schmidt producerade åt Moderaterna inför valet 2010. Låten innehåller fantastiska textrader i stil med ”Om du är driftig så kom igen och driv nåt’, om du är skrivkunnig, kom igen och skriv nåt’”. Det mest uppseendeväckande i låten måste nog dock vara textraden ”Bygg en moské baby, bygg gärna tre baby.” Det är ord som man nog behöver leta ganska länge för att hitta en moderat säga numera, i en tid där slöjförbud verkar vara var och varannan moderats käraste käpphäst.
För att återkomma till frågan om det överhuvudtaget finns politisk musik som också är höger är svaret förvisso jakande, men det är kanske inte musik som har slagit igenom till en lika stor publik som den musik som de med en ideologisk hemvist något mer till vänster förr i tiden skapade, men förvisso även också i modern tid skapar. Ett exempel på nutida musik med tydlig vänsterprägel är Kartellens Underklassmusik som börjar med en inspelning från ett tal av Olof Palme och som sedan innehåller textrader som ”Det är han med slips och portfölj som är kriminell” och ”Och landet styrs av kamouflerade nyliberaler”. Undertecknad undrar vad han själv gör som är kriminellt och hoppas att de kamouflerade nyliberalerna faktiskt skulle kunna börja genomföra lite nyliberala reformer.
Dock går det att konstatera, som tidigare nämnda förbundsskald Patrik Strömer skriver i sin text ”Vi lärde av historien” i detta nummer av Svensk Linje, att ”all musik som handlar om kärlek, upplevelser och berättelser och som har kommersiella ambitioner [är] just borgerlig. Att förmedla något och samtidigt tjäna pengar, är den borgerligaste av drivkrafter.” Sedan finns det ju också sånger som kanske inte är skrivna just för högeröron, men som har fått en innebörd som frihetsälskare kan uppskatta i allt från det tyranni som de som ursprungligen sjöng La Marseillaise under marshcen från just Marseille till Paris bekämpade till de förändringens vindar under Sovjets upplösning som Scorpions sjunger om i Wind of Change.
Proggrörelsen var inte uppenbart vänsterorienterad från början, men ockuperades snabbt av det sena 1960-talets och tidiga 1970-talets vänsterradikala strömningar. Revolutionens rättfärdighet är ett återkommande tema. 30 år efter Berlinmurens fall är numret du håller i din hand dubbelt dedicerat: till glädjen i den vänsterrevolutionära kulturskatt vi älskar att göra till vår egen, och till det blodiga allvaret i det förtryck som är den revolutionära socialismens oundvikliga skugga. Konstnärligt begåvade eller ej, så kommer liberaler alltid att vara bättre på trovärdig auktoritetskritik.
Vad som slutligen också går att konstatera är att vi genom musiken och proggen Lär av historien, och att undertecknad fortsatt kommer att när nyss nämnda sång spelas, med glimten i ögat, titta uppmanande på Studentförbundets ledning under textraden ”började förbundets ledning vackla, och kackla om reformer likt yra höns”.
