Juni är en tid för avslut och förändring. De yngsta av vuxna tar studenten och gör sig redo att fullt nyttja de myndigas privilegium – att med fullständig frihet få välja nästa steg på livets vandring. Kanske ser de – ni – fram emot högre studier till hösten, och de skälvande sommarmånaderna innan terminsstart känns korta. Andra, kanske deras storasyskon, avslutar sina universitetsår med en examen i hand. Varma gratulationer till er! (Själv har jag en bit kvar.) Under syrénhäckar, äppelblom och allt ljusare försommarhimlar är det en ljuv välsignelse att få fira avklarade meriter och avslutade kapitel – och att få blicka fram mot nästa sida.
Det gäller, tänker jag, även om det ”bara” är en av många kurser eller terminer som klarats av. En avklarad tenta är alltid värd att fira; det finns som bekant fler omtentor än omfester.
Denna skolavslutningsstämning i vuxen ålder är ett av studietidens många vackra element. Vi som får uppleva den bör vara lyckliga och tacksamma. Att få ägna några år åt förkovran och utveckling – och samtidigt ha tid över för föreningsengagemang och spontanitet – är verkligen inte en självklarhet på alla platser på jorden, särskilt inte för alla människor oavsett kön eller social bakgrund. Om man går tillbaka i historien var det ett privilegium få förunnat även här i Sverige – när de första svenska universiteten väl hade grundats. I sammanhanget är 1477 någorlunda respektabelt, men ändå ganska sent. Och Betty Pettersson, Sveriges första kvinnliga universitetsstudent, fick särskild dispens av kungen för att få studera först 1872.
Universiteten är en samhällsklenod som vi ska vara stolta över att få ärva en del av. Tacksamheten och stoltheten bör dock inte riktas mot staten, eller mot CSN – staten försvårar och försämrar oftare än vad den hjälper – utan mot universiteten själva. Mot alla de som undervisar och forskar, mot alla de som en mot alla de medstudenter som gör sitt bästa, mot alla de som engagerar sig ideellt för att det myllrande sociala livet runt om själva studierna ska kunna vara vad det är. Och mot alla de som gjort samma saker före oss, och lämnat efter sig sina bästa idéer och lärdomar som traditioner för oss att invigas i och så småningom vidareutveckla själva. Oavsett om det var Johan Skytte eller Hasse Alfredsson.
För vad är egentligen ett universitet, annat än människor som samlats på en plats för att dela med sig av sina kunskaper och tillsammans söka nya?
Under de senaste månaderna har det pågått en debatt om akademins frihet i och med regeringens förslag om att korta universitetsstyrelsens mandatperioder. Förslaget kan diskuteras — det har både för- och nackdelar — men förvånande nog tycks den samlade tyckarkåren helt missat det största hotet mot den akademiska friheten – att akademin inte är fri utan i praktiken fungerar som en samling myndigheter, underordnade den politiska makten.
Som en konsekvens behandlas universiteten ofta bara som ett politiskt verktyg. Oj behövs det fler ingenjörer? Jo men då utökar vi bara platserna på landets ingenjörsutbildningar. Lite som om universiteten, och de människor som lever och verkar inom dem, enbart är små brickor som ska flyttas för att öka den samhälleliga nyttan.
Universiteten och den akademiska sfären borde få vara fria på riktigt — få fungera efter sin egen logik. Människor söker sig inte till universitetet för att bidra till den gemensamma nyttan. Studenter går till föreläsningarna, seminarierna och till tentamenssalarna för förkovran och strävan efter nya möjligheter i livet. Doktoranderna och professorerna tar de första stegen på slingrande kunskapsmässiga stigar där ingen tidigare gått. Låt universiteten få vara just det och inget annat.
***
Sedan förra numret är ett nytt verksamhetsår inlett, och ett nytt presidium valt. Oss kan ni lära känna närmare lite längre fram i detta nummer – och om ni inte redan träffat oss på representantskapet eller någon annanstans ute i verksamheten. Vi har mycket spännande på gång, och ser mycket fram emot att dela det med er. När det här numret når din brevlåda är vi kanske redan på väg till Almedalen för att sprida frihetens budskap bland politiker, tjänstemän, journalister och lobbyister; det är många i den gruppen som behöver höra att det finns andra sätt att lösa problem och skapa välstånd än genom att det offentliga förbjuder, påbjuder eller omfördelar pengar med tvång. Presidiet tar med andra ord inte sommarlov – så om du själv, ditt kompisgäng eller föreningen har någon spännande idé, tveka inte att höra av er!
Sommarlov från studierna är det dock för de allra flesta, eftersom vi fortfarande inte har reformerat tvåterminssystemet till något som är mer ändamålsenligt. För många väntar säkerligen sommarjobb eller spännande resor. Det kan vara en värdefull paus i sig att ägna sig åt något annat än studierna ett tag. Förhoppningsvis finns också tid för frivillig bildning och rent lustdriven förkovran. Den som vill förstå samhället, människan eller bara sig själv gör dumt i att avfärda skönlitteraturen och lyriken.
Och om inspirationen slår till, vässa pennan eller torka av tangentbordet!
Och om inspirationen slår till, vässa pennan eller torka av tangentbordet! Oavsett om det handlar om en novell, en snapsvisa eller en sylvass debattartikel att liva upp sommartorkan med. Men skäms heller inte för att först stanna upp och känna in livets allra ljusaste och vackraste stunder – det är de som gör att vi orkar kämpa vidare, eftersom de ger oss något att kämpa för.
