Margareta Barabash är ledamot i FMS Stockholm och skribent för The Stockholm Journal of International Affairs. Här är hennes betraktelse från en resa till Kiev.
”Borgarsvinet Porosjenko – dina sista dagar är räknade!”
”De vidriga judarna styr över oss!”
”Krim är vår – död åt moskoviterna!”
Jag står på Majdantorget i centrala Kiev och läser klottret på den ståtliga obelisken som tornar upp sig över staden. Det har gått fem år sedan Euromajdan, de våldsamma upploppen som ledde till avsättningen av landets president Viktor Janukovytj, men även till över ett hundra döda. Deras ansikten stirrar på mig när vi rör oss bort från torget; längs en gata i närheten hänger fotografierna på dem som aldrig kom hem från protesterna. Män och kvinnor i alla åldrar, från arton till över sjuttio. Enkla träkors, blomstergirlanger, tända ljus. Travar med orangea hjälmar, som kommit att bli en symbol för händelserna.
En smutsig liten man kommer fram till oss och vill sälja tvinnade armband i gult och blått. Pengarna går till skadade soldater på östfronten. Vi talar ryska med varandra, vilket han inte tycks ha någonting emot. Han frågar och jag berättar. Om min familj, om Sverige och om Europa. Han bara tittar med ledsna hundögon och suckar. Jag köper ett armband.
Attityden till det ryska språket i Ukraina är ambivalent. Även om ukrainska är det officiella språket, har ryskan historiskt sett alltid haft en speciell status i landet, då nästan 30 procent av befolkningen har den som modersmål. Efter annekteringen av Krimhalvön har ryskan dock förlorat sin status som skyddat språk i ett flertal regioner. 2017 förbjöds kommersiell import av rysk litteratur, trots att den står för 60 procent av alla sålda böcker. Det har även tillkommit krav att majoriteten av allt TV-sänt material måste vara på ukrainska.
Före min avresa blir jag varnad för att prata ryska med ukrainare. Det hävdas i både västerländsk och rysk media att de nationalistiska trenderna försvårar situationen för rysktalande och att man kan råka illa ut om man använder språket för vardaglig kommunikation. Väl på plats visar detta sig vara en medial överdrift – åtminstone i Kiev. Endast en gång förvägras jag service på grund av språket. En yngre försäljerska fräser åt mig på ukrainska när jag ber om att få köpa cigaretter i en gatukiosk.
Det här hittar man inte i Sverige
”Ska du inte betala med euro?” Synd!” säger den unge skinnskallen i läderjacka när han tar emot mina ukrainska hryvnier. Vi ska besöka Mezjyhirja; ex-presidenten Viktor Janukovytjs privata residens som numera fungerar som nationalpark och “korruptionsmuseum”.
Skinnskallen ska sälja mig en karta över området. Han flinar när jag talar om vad jag vill ha. ”Du kanske vill ha en karta över hela Ukraina istället?”. Jag fnissar till, men skrattet fastnar snart i halsen. Våra planer att promenera runt hela Mezjyhirja tillintetgörs när vi inser att området är 350 hektar – lika stort som 660 fotbollsplaner – och innefattar saker vi inte ens visste att vanliga människor behöver, eller har möjlighet att äga.
Det finns privat jaktmark, konstgjorda sjöar för fiske (alla med olika temperaturer för att bevara den unika biologiska mångfalden), mejerier, växthus, en liten djurpark, ett museum med ett 70-tal retrobilar, spa-anläggningar och en brigg i naturlig storlek som endast användes som restaurang (med möblerna specialbeställda från Versace). I residensets hjärta ligger Janukovytjs villa, ett mindre palats i ek, omgiven av fontäner och statyer. Vi kikar nyfiket in genom fönsterna. En stor del av interiören är kvar; när Janukovytj avsattes 2014 och flydde hals över huvud till Ryssland, tog han bara med sig ”det nödvändigaste”. På väggen i den grandiosa hallen hänger en enorm ikon i guld och silver, föreställande jungfru Maria och Jesusbarnet.
Vi funderar lite naivt över hur en sådan människa kan vara religiös.
Residenset, med dess 800 anställda, uppehölls med pengar stulna från ukrainska statskassan. Efter Euromajdan och Janukovytjs flykt förvaltades det av polis och aktivister. Därefter hamnade det i statlig ägo. Det är egentligen en perfekt plats för vila och rekreation. Men det är svårt att känna sig avslappnad när reliker från den kleptokratiska regimen ständigt gör sig påminda. På området finns en enklare villa i vitt trä. Vi lär oss att det endast var där som journalister fick filma när de var på besök i Mezjyhirja. Regimen lät folket tro att deras president levde som de flesta. Att han kunde relatera till de vanliga ukrainarna.
Men hur lever egentligen en vanlig ukrainare?
I korruptionens djungel
Bohdan är en medelålders man med fru och barn. Han bor i Kiev, i ett lägenhetshus av betongpaneler från Sovjettiden, och äger en liten blomsterbutik. För att ekonomin ska gå runt extraknäcker han som Uberchaufför. Det är svårt att vara egenföretagare i ett av de mest korrupta länderna i Europa. Ibland kommer det in män som uppger sig vara inspektörer från brandkåren, i butiken. Om Bohdan inte betalar en muta på 500 euro, kan de se till att butiken upphör att existera. Korruptionen genomsyrar varenda del av samhället. Under ett läkarbesök får du oftast betala två gånger. En gång i receptionen och en gång direkt ner i läkarens ficka. Annars kan du förvägras undersökningen. Det är svårt när genomsnittslönen i Kiev ligger på 250 euro i månaden. Det är ännu svårare för de äldre, då den statliga pensionen är 50 euro/månad. Inkomstskatten ligger på 18 procent, men många skattefuskar för att ha råd med ett värdigt liv.
Bohdan finns på riktigt, men heter något annat. Han pratar hetsigt, men med uppgivna ögon. Vi sitter i hans Uber och lyssnar, medan den där västerländska skammen, vi-som-har-det-så-bra, sköljer över oss. Bohdan berättar att han ska rösta på Zelenskij. Inte för att han nödvändigtvis tror på europeisk integration eller att den nybakade politikern ska kunna lösa problemen med korruption. Men det är åtminstone en röst på någonting nytt. Det kan väl knappast bli värre.
Ett fönster ut i Europa
EU-flaggorna är det första man noterar i centrala Kiev. Så många ser man inte ens i Bryssel. Utanför statliga inrättningar, universitet, museum, längs avenyerna – överallt. Det andra man noterar är ungdomskulturen, hur lik den är den västerländska. Snygga jeansjackor, sneakers med platå, hår i champagnerosa och pastellgrönt. Smartphones och trådlösa hörlurar.
Progressiva värderingar. Klimatprotester. Ett lesbiskt par som går hand i hand.
Öst och väst hamnar ständigt i konflikt. Det finns en stark samhällelig vilja att närma sig EU. Många ser institutionen som den självklara utvecklingsmodellen för Ukraina. Att samarbete, exempelvis i form av handelsavtal, måste stärkas. Och kanske, kanske att själva en dag bli en del av den europeiska gemenskapen.
Det finns även konflikterande intressen. Det är svårt att göra sig kvitt det ryska inflytandet. Tongivande krafter såväl i Kreml som i den ukrainska sfären, som vill att Ukraina ska förbli Rysslands lätt efterblivna småsyskon, som man enkelt kan kontrollera med politiska medel. Dessutom kan den påtagliga ukrainska ultranationalismen försvåra resan mot EU.
Men trots regnet vajar den mörkblå, stjärnprydda flaggan över Majdantorget.
