Var de ett gäng av borgerliga räknenissar och karriärister? Eller navigerade de skickligt genom nya ideologiska vindar, och garanterade välfärdsstatens överlevnad genom ett gediget reformarbete? Stig-Björn Ljunggren skriver om den mytomspunna kanslihushögern. 

Det var en grupp av socialdemokratiska ekonomer och utredare som fick i uppdrag att förnya den socialdemokratiska politiken inför valet 1982. Här ingick, förutom den nämnde Eklund, sådana som Kjell-Olof Feldt, Allan Larsson, Mikael Sohlman, Erik Åsbrink och en lång rad andra personer. Allt med Olof Palmes välsignelse.

I dag finns ett par olika narrativ kring vad kanslihushögern gjorde. Några menar att de gradvis kom att omorientera socialdemokratin från ett demokratisk socialistiskt välfärdsreformerande folkligt parti till ett borgerligt ekonomistiskt parti för räknenissar och karriärister. Det hela brakade slutligen samman när Olof Palme mördades 1986. Beskrivningen är inte helt inadekvat. Partiet fick stryk av väljarna för påfund som löntagarfonderna och högskattesamhället. Det är kanske därför partiet sedan dess inte väsnas för mycket om ”ekonomisk demokrati” eller stora reformpaket. Socialdemokratin blev pragmatisk i överkant och blev vad det ofta är i dag: ett systemkramande parti. Där finns dock en ständig dröm om ett nytt ”projekt”. Det kan delvis ha uppenbarat sig nu, när klimatomställningen leder fram till en nyindustriell epok, som dessutom sker i samklang med näringslivets ambitioner.

Däremot var den omställning som socialdemokratin gjorde på 80-talet något som initierades av Olof Palme och kretsen runt honom. Valförlusten 1979 kom som en chock. Att makten gick förlorad 1976 kunde partiet leva med. Det hade ändå suttit i 44 år. Men när sedan de borgerliga gjorde bort sig fullständigt under sin första mandatperiod tog många för givet att ”partit” skulle komma tillbaka. Men icke. Förvåningen över detta, kombinerat med att stora omsvängningar skedde i ekonomi och politik i slutet på sjuttiotalet, kom att initiera partiets nyorientering. Det var en allvarlig ekonomisk kris och runt om i världen steg sådana som Deng Xiaoping, Ronald Reagan och Margaret Thatcher fram med radikala förändringsprogram.

Socialdemokratin satte sig på skolbänken. Tänkte nytt. Förändrade och förnyade politiken. Lade en hel del av reformerna på hyllan. De kom att ägna sig åt krishantering med sikte att framförallt återskapa tillväxten i näringslivet samt öka sysselsättningen. Nu lade Socialdemokraterna fram reformer som mjukade upp offentlig sektor, reformerade skattesystemet så att det blev överskådligt, genomförde frihetsreformer och sökte bredare politiska uppgörelser.

Detta är det andra narrativet som finns kring vad kanslihushögern åstadkom. En förnyelse som gjorde att partiet 1982 kunde återkomma med bland annat en bombastisk devalvering. Som sagt, många av det radikala sjuttiotalets ambitioner fick skrinläggas, dels för att väljarna sade nej, dels för att det inte fanns pengar.

Men en del överlevde också. Vi ska exempelvis inte glömma att socialdemokratin lyckades socialisera barnomsorgen. Då fanns det fortfarande krafter som såg familjen som helig, men i dag är det snarare så att instrumentet med obligatorisk förskola ses som en utmärkt möjlighet att bryta sönder de motståndsfickor som finns mot denna sort av industriell kollektiv fostran av det uppväxande släktet.

Bristen på förskoleplatser, ”dagis” som det hette på den tiden, gjorde att allt fler kom att acceptera kooperativa daghem. Något som mjukade upp inställningen till privata alternativ.

Det är lite svårt att i dag föreställa sig den strikta reglering som gällde en bra bit in på 80-talet. Radio- och tv förstås, ett fåtal kanaler, rockmusiken var ransonerad, televisionen stängde kiosken framåt 22-tiden. Uteserveringar fick inte tillstånd såvitt de inte omgärdades av plank som gjorde att beroendemänniskor inte skulle falla i frestelse; den offentliga servicen var njugg och fyrkantig; det fanns skolor som förbjöd barnen att ta hem skolböcker så att inte de duktiga skulle dra ifrån ännu mer; den som ville ta ut 10 000 kronor för en halvårslång utlandsresa var tvungen att ansöka om det; skatterna var ohemula och kombinerades med en snårskog av avdragsmöjligheter och kryphål.

Vi kan säga att det var väldigt lätt att vara kritisk mot en överreglerad stat. Termen ”DDR-Sverige” är överdriven men inte helt felaktig. Det var i skuggan av detta som folk blev ”nyliberaler”. I dag är det en term som används för allt som folk tycker illa om, medan de förträngt att det också var en förkastelsedom som kastades på alla som ville ha bort överdrivna regleringar och paternalistiska påfund.

Jag blev själv kallad nyliberal när jag tyckte att det inte var hela världen om det fanns några fler privata eller föreningsdrivna radiokanaler; att kollektivanslutningen till socialdemokraterna var orättfärdig, bland annat därför att folk inte upplystes om att de blev partimedlem samtidigt som de gick med i facket, eller att folk borde få välja skola åt sina barn om de nu också är betrodda att välja statsminister.

I dag är detta svårt att förstå. Att de stora stationshusen i dag är marknadsplatser med framförallt ett globalt utbud av matställen, vi har rätt att välja telefon själva och accepterar en stor mångfald av livsstilar går att beskriva som en seger för nyliberalismen. Principen är att vi har rätt till självförverkligande.

Vi bör dock påpeka att detta lyckades därför att 1968 års uppror krattade manegen för individernas frigörelse. Sextioåttorna bröt sönder det gamla auktoritära samhället och gjorde att vi alla blev ”du” med varandra. Mallgrodor och maktfigurer revs ner från sina piedestaler. Det var en kulturrevolution som sedan ”nyliberalerna” fullföljde i sin attack på DDR-Sverige. Vare sig auktoritära överhetspersoner eller en klåfingrig stat ska förhindra människors möjligheter att själva bestämma sin livsstil. Såväl förhärskande värderingsmönster och staten ska stå neutrala till folks val av livsstil.

Det var en kulturrevolution som sedan ”nyliberalerna” fullföljde i sin attack på DDR-Sverige.

Men det som inte nyliberalismen rådde på var tanken att plattformen för denna privata sökande efter lycka ska garanteras av välfärdsstaten. Vi har därför en ”statsindividualism” baserat på ett traditionellt välfärdssystem. Om uppdraget till kanslihushögern var att med förnyelsereformer garantera välfärdsstatens överlevnad så lyckades de rätt bra. Till skillnad från många andra länder så finns socialdemokratin fortfarande kvar som en dominerande kraft i Sverige. Förvisso inte längre lika stora och starka. Men det beror snarare på händelser som låg utanför kanslihushögerns ansvarsområde. 

Stig-Björn Ljunggren är statsvetare och politisk chefredaktör på den socialdemokratiska tidningen Sydöstran.

Categories: Tema