John Norell är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet och masterstudent i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Här skriver han om psykologisk nudging som en ulv i fårakläder.

Beteendeekonomi är ett fält inom nationalekonomin som blandar in kunskaper från psykologisk forskning. Fältet har slagit igenom stort inom nationalekonomins mittfåra de senaste decennierna och har sett flera pristagare av riksbankens pris till Alfred Nobels minne, som Daniel Kahneman 2002 och Richard Thaler 2017.

Beteendeekonomin bryter med den konventionella nationalekonomin när det kommer till hur människor fattar beslut, mer specifikt kring frågor om människans rationalitet. Medan konventionell nationalekonomi ofta utgår från antaganden om att människor fattar beslut med full information om omständigheterna och agerar för att rationellt maximera sin nytta, handlar beteendeekonomi om att studera de sätt som människor systematiskt frångår denna modell för mänskligt beslutsfattande.

Poängen med dessa antaganden är inte att ekonomer faktiskt tror att människor alltid är fullt informerade, rationellt nyttomaximerande individer. Naturligtvis sitter inte vanliga människor och sätter upp en cost-benefit-kalkyl för varje beslut de fattar. Som Milton Friedman poängterade är det ett analytiskt verktyg. Även om individer har många tillkortakommanden och ständigt misslyckas med att agera utifrån sitt eget bästa så lär sig människor av sina misstag, med resultatet att människor på marknaden tenderar att bete sig som om de vore rationella i enlighet med våra modeller.

Beteendeekonomi föreslår inte någon alternativ heltäckande modell för beslutsfattande, utan det som kommit ut från fältet kan snarare beskrivas som en samling kognitiva tillkortakommanden (eller biaser) för en rad olika specifika kontexter och situationer. Som exempel kan nämnas konceptet förlustaversion som beskriver observationen att människor tenderar att hellre vilja undvika förluster än att tillskansa sig motsvarande fördelar. Som exempel innebär det att människor kommer reagera starkare på och prioritera att undvika en skattehöjning framför att få en lika stor skattesänkning. Enligt konventionell nationalekonomisk teori är detta irrationellt – pengar som pengar.

Det faktum att människor har dessa kognitiva begränsningar som gör att de kommer uppfatta olika förslag olika beroende på hur alternativen framställs är något som kan utnyttjas för att påverka människors beteenden. Det är här vi kommer in på konceptet nudging. Genom att förändra hur olika beslutsalternativ presenteras kan man – utan att förbjuda eller tvinga människor, eller signifikant ändra de ekonomiska incitamenten – påverka människor i olika riktningar. För att ge ett exempel på nudging: om man vill se en ökad opinion för lägre skattetryck kan man ändra sin kommunikation för att utmåla konfliktlinjen mellan höger och vänster som att vänstern vill ta ifrån medborgarna mer av deras inkomster, snarare än att man själv önskar ge ”tillbaka” inkomster medborgaren från början inte uppfattade att de hade rätt till. Vänster kan naturligtvis svara med samma mynt genom att peka på att högern vill ”ta ifrån” medborgarna offentlig service av olika slag. Ett förslag om att lägga ner ett existerande medelhavsmuseum kanske låter galet för en stor del av befolkningen, även om man absolut inte hade tyckt att man skulle bygga ett i dag om det inte redan fanns.

»Även om beteendeekonomin menar att den konventionella nationalekonomins modell för den hyper-rationella människan inte beskriver hur verkliga människor fungerar så finns det i fältet ett underliggande antagande om att de borde göra det. De policyförslag som kommer från forskningsstudier inom beteendeekonomi handlar därför närmast alltid om att staten borde nyttja nudging för att korrigera beteenden i linje med vad den hyper-rationella modellen föreskriver.«

Richard Thaler menar bland annat att människor generellt sparar för lite för pensionen på grund av förlustaversion. Den omedelbara förlusten som det innebär att avstå från konsumtion i nuläget för att spara väger mer än vinsten av att ha sparade pengar i framtiden. Thaler föreslår därför förändrad standardkontrakt mellan arbetstagare och arbetsgivare. Istället för att arbetstagare kan välja att spara extra till pensionen så menar han att arbetstagare automatiskt bör antas vilja spara till en tjänstepension, och att den som önskar frångå normen ska vara fri att aktivt välja bort det.

I många fall när nudging diskuteras handlar det dock inte om hur privata aktörer kan nyttja nudging utan om att staten på olika sätt kan eller borde utforma policy för att nudga människor för att uppmuntra mer hälsosamma, önskvärda eller rationella beteenden. Även om beteendeekonomin menar att den konventionella nationalekonomins modell för den hyper-rationella människan inte beskriver hur verkliga människor fungerar så finns det i fältet ett underliggande antagande om att de borde göra det. De policyförslag som kommer från forskningsstudier inom beteendeekonomi handlar därför närmast alltid om att staten borde nyttja nudging för att korrigera beteenden i linje med vad den hyper-rationella modellen föreskriver.

Att privata näringsidkare uppmuntrar sina arbetare till att spara mer är ett okontroversiellt exempel. Vi bör dock vara skeptiska till tanken att staten i stor skala börjar implementera system för att korrigera människors ”irrationella” tendenser. Till att börja med lider politiker och tjänstemän av informationsproblem. För att återknyta till frågan om att spara till pensionen kan man fråga sig vad den optimala nivån av sparande är. Hur mycket den enskilde bör spara beror på livssituation, utgifts- och inkomstsmönster, grad av sparade tillgångar och så vidare. Det är tveksamt om statens byråkrater har en förmåga att pricka rätt i sina nudgingprogram.

Ett annat problem handlar om det faktum att politiker och tjänstemän också är människor som lider av samma kognitiva tillkortakommanden. När den enskilde felar på grund av sina kognitiva begränsningar finns det en chans att av sina misstag lära sig med med tiden. När staten utformar suboptimala system finns inte samma feedbackmekanismer som kan korrigera eller avskaffa politiska program som inte fungerar. Att kräva att konsumenter ska visas bilder på sjukdomar och skador orsakade av rökning på cigarettpaket för att framkalla äckelkänslor kanske låter smart i teorin, men när de inte verkar ha mer än en kortsiktig effekt på rökandet i samhället är det inte som att politikerna kommer dra tillbaka policyn.

»Är det staten som äger sina medborgares kroppar och ger dem tillåtelse att få avregistrera sig från donationsregistret, eller är det så att medborgarna från början äger sina egna kroppar och att dessas aktiva medgivande ska krävas för att skörda individens organ för användning efter dennes bortgång?«

Därtill är det inte säkert att staten alltid kommer utnyttja nudging i medborgarnas intresse.

I en forskningsstudie från 2018 visar ett antal svenska forskare att förlustaversion kan förklara varför människor är mer benägna att göra skatteavdrag när de i sin skattedeklaration tvingas betala tillbaka än när de får skatteåterbäring. Den myndighet som vill öka statens intäkter skulle kunna dra nytta av detta genom att systematiskt ta in för mycket pengar från medborgarna under året för att människor i högre grad ska få tillbaka på deklarationen än bli betalningsskyldiga. På så sätt kommer färre att göra avdrag i sina deklarationer. 

När staten sätter upp nudge-program för att få människor att agera mer rationellt finns en avsevärd risk att manipulationen i stället utformas för att tillgodose andra intressen än den enskildes. Människor betraktas som medel, inte som mål i sig själva. Visst skulle du med stor säkerhet få fler organdonatorer genom att låta alla människor vid födsel automatiskt registreras i donationsregistret, varefter det är fritt för den som vill att avregistrera sig. En sådan policy förändrar dock förhållandet mellan staten och dess medborgare. Är det staten som äger sina medborgares kroppar och ger dem tillåtelse att få avregistrera sig från donationsregistret, eller är det så att medborgarna från början äger sina egna kroppar och att dessas aktiva medgivande ska krävas för att skörda individens organ för användning efter dennes bortgång?

En tänkare som också varit kritisk till den konventionella nationalekonomins antaganden om människans kognitiva förmåga är F.A. Hayek. Han var dock ingen beteendeekonom, eftersom han inte drog slutsatsen att detta orsakade marknadsmisslyckanden som motiverade statliga ingripanden. Hayek menade att marknadsekonomins framgång och funktion inte bygger på individens hyper-rationalitet eller förmåga att kalkylera optimala utfall. Det är istället marknadens förmåga att koordinera människors aktiviteter och människors utforskande som leder till att marknadsekonomin leder till välstånd och fredlig samvaro.

Omfattande forskningsexperiment av bland annat Vernon Smith har bekräftat den ”hayekianska hypotesen”, och visat att marknader leder till effektiva utfall i jämvikt även under förhållanden som är långt ifrån att kunna betecknas som en perfekt konkurrensmarknad med alla de antaganden vad gäller fullt informerade rationella marknadsaktörer som ingår i standardmodellen. Att vara människa är inte att vara felfri, men det är inte nödvändigtvis det högsta målet heller. Det kanske i byråkraters och politikers ögon är irrationellt att röka, dricka milt gift i sociala sammanhang eller konsumera lite mer och spara lite mindre än ekonomernas kalkyler visar att vi borde. Det motiverar inte statliga ingripanden, även om så inte sker med tvång eller ekonomiska incitament. Det är värt att påminna sig om att även politiker och tjänstemän är irrationella. Vi ska inte tro att staten löser mer problem än den skapar bara för att det är ambitionen hos dess försvarare.

Categories: Tema

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *