Viceordförande emerita (2020–2021) Amanda Broberg skriver ett brev till alla sina liberalt sinnade och ekonomiskt orienterade killkompisar som ifrågasatt hennes feministiska analyser över några öl.
I sitt sommarprat från 2013 säger skribenten och författaren Katrine Marçal att “jag var feminist innan jag blev socialdemokrat, och jag inbillar mig att det är en bra sak”. Jag brukar ibland parafrasera henne, lite skämtsamt. Men sanningen är att jag var liberal innan jag blev feminist. I de ungdomspolitiska kretsarna jag rörde mig i under tonåren var man nyliberal eller anarkokapitalist. Feminismen var onödig. I bästa fall en överflödig etikett, i värsta fall ett erkännande av att man kunde tolerera politiska lösningar (som inskränker individens frihet), om det tjänade något större ändamål (typ jämställdhet).
Ibland kopplades feminismen ihop med socialliberalismen. Den tyckte vi inte om i Muf-lokalen på Robert Almströmsgatan i Stockholm, där under den första halvan av 2010-talet. Vi hade läst Robert Nozick, men inte kommit till Susan Moller Okins feministiska kritik av hans politiska teori. Problemet var att de flesta aldrig kom dit. Okins invändning är enkel, och har framförts av många feminister genom historien: Din teori och världsbild tar inte hänsyn till kvinnor.
Att många liberaler från vår generation aldrig hittade till feminismen är olyckligt. I många avseenden är den tidiga rörelsen för kvinnors rättigheter sprungen ur den liberala myllan. Argumenten för kvinnors rösträtt och myndighet baserades på den enskilda individens rättigheter, en utgångspunkt liberalismen var näst intill ensam med att förespråka vid tidpunkten. Bland tidiga förespråkarna för kvinnors rättigheter återfinns liberala tänkare som Mary Wollstonecraft, John och Harriet Stuart Mill – och i Sverige, Fredrika Bremer.
I dag förknippas den liberala feminismen i bästa fall med Birgitta Ohlsson eller så beskrivs den som irrelevant. I värsta fall är den hårt kritiserad och utnämnd till syndabock för allt som gått fel med feminismen.
Kritiken brukar låta något i stil med följande: Den moderna feminismen har blivit ett individuellt självhjälpssystem, där emancipationen är upp till varje kvinna för sig. De kollektiva och radikala feministiska rörelserna har monterats ned. Liberalismen har fått en allt mer förlåtande syn på högerpopulistiska och konservativa rörelser som tycker genus är struntprat och inte ger ett skvatt för kvinnors rättigheter.
Med en sådan dominerande berättelse, finns det då någon framtid för en liberal feminism?
Alla de gånger jag fått mina feministiska ståndpunkter ifrågasatta, för det mesta av liberalt sinnade och ekonomiskt orienterade killkompisar efter några öl, har en invändning varit återkommande. Vad vill du egentligen göra åt saken? Visst, en feministisk analys kan ha sina poänger. Det är sant att Adam Smiths mamma lagade middag åt honom varje kväll. Likaså är det liberala dilemmat kring barn och äganderätt, det som Okin menade att Nozick missade i Anarki, stat och utopi, en intressant idémässig kritik. Men var ska den leda, mer än till livade ideologiska diskussioner över några öl?
Detta är den första och viktigaste insikten om den liberala feminismen – den är på många sätt bakbunden. Tror man inte på politisk intervention som princip, är verktygslådan för att råda bot på könsstrukturer skral. Få liberaler tror på att kvotera föräldraförsäkringen, förbjuda pornografi eller på statlig väg betala de som arbetar inom kvinnligt kodade yrken mer. Varför ska man då klaga på att pappor inte är hemma med sina barn, analysera porrens cementerade av den manliga sexualiteten som norm eller sura över att kvinnor (som ju faktiskt kan välja i vilken sektor de vill arbeta) tjänar mindre än män? Det är en invändning som knappast saknar poänger. Men kanske borde man som liberal också betrakta det kritiska tänkandet och skepsisen mot rådande ordningar som ett egenvärde.
Eller mer koncist: kan man göra en feministisk analys utan att blanda in politikens tvingande verktyg? Här menar jag att svaret är ja.
Ett exempel går att finna i den hyllade boken Rätten till sex skriver Amina Srinivasan, professor i politisk teori vid Oxford, bland annat om den långvariga konflikten bland feminister gällande pornografi. I essän ”Samtal med min studenter om porr” skriver hon: ”Inte en enda av mina studenter, under de nu flera år jag hållit om seminarier om porr, har föreslagit lagstiftning för att dämpa dess effekter.” Detta är inte på grund av att de inte tycker pornografin är problematisk från ett feministiskt perspektiv, eller för att de är yttrandefrihetsfanatiker, menar Srinivasan. Det är för att de är pragmatiker. Med nätporren finns det inga effektiva förbud. Förbud skulle dessutom vara principiellt problematiskt i en liberal rättsstat. Flera länder har försökt.
Analysen kan vara nog värdefull, även om åtgärder som förbud inte kan eller bör vidtas.
Men att inte förorda förbud är inte samma sak som att man borde luta sig tillbaka. Det går fortfarande att påtala det problematiska i att unga pojkar och flickor exponeras för grov porr, och hur det formar deras syn på sexualitet och förväntningar i det verkliga sexuella mötet. Analysen kan vara nog värdefull, även om åtgärder som förbud inte kan eller bör vidtas.
Ett mer optimistiskt exempel är teknikutvecklingen. När allt fler yrken datoriseras och robotiseras, finns goda förutsättningar för att traditionell kvinnliga yrken uppvärderas. Visst, man låter gärna en robot klippa ens gräs eller dammsuga ens hem. Men de flesta är nog inte lika bekväma med att se de människor som tar hand om ens äldre släktingar på äldreboenden, eller vaktar ens barn, byts ut mot tekniska substitut. ”Maskinerna skulle därmed kunna kasta om tusentals år av patriarkal ordning – inte bara ge oss bilar som kan flyga och silkesstrumpor som det inte blir hål i”, som Marçal skriver i sin senaste bok Att uppfinna världen.
Slutligen är det fortfarande i många avseende individer snarare än system som upprätthåller de mest mörka sidorna av de patriarkala strukturerna. Inte minst visade Metoo-rörelsen hur enskilda män, inte sällan på höga maktpositioner, obehindrat kunde skada och kontrollera kvinnor i olika branscher. Det handlade inte om brist på lagstiftning mot sexuella trakasserier eller för den delen, den stora avsaknaden av jämställdhetspolicys på arbetsplatser.
Tvärtom var det bristande medvetenhet och undfallenhet mot dessa män som möjliggjorde att övergrepp kunde fortgå. Kate Manne, filosof och författare till flera moderna, feministiska nyckelverk beskriver det hela pedagogiskt. Att män upplever sig ha en större rätt till vissa saker, som sex eller för den delen makt – i det avseende dessa nu går att skilja åt – är ett resultat av en patriarkal föreställningsvärld. I det kan misogyni förstå som patriarkatets förlängda arm, dess polismakt. Men det är i grund och botten strukturer som upprätthålls av vissa män, snarare än politiska system. De patriarkala strukturerna är inte inskrivna i lagböcker i länder i västvärlden, de frodas i kulturen. De upprätthålls inte av en politiskt sanktionerat rättsväsende, utan av enskilda män som begår övergrepp, trakasserier och diskriminerar kvinnor.
Med en sådan ordning kanske kan man nog komma rätt långt på lite mer feministisk analys, och lite färre krav på politiska åtgärder, eller feministisk revolution, för den delen.
Jag tror varken Adam Smith eller Robert Nozick glömde kvinnor i sina politiska teorier för att de var misogyna. På många sätt var tiden en annan. Dessutom visar verklighetens komplexitet ofta på allmängiltiga teoriers akilleshälar. Det gäller också liberalismen, vilket vi som studentförbund vet en hel del om.
Så kanske bör vi ta lite ansvar för att inte göra samma misstag som våra husideologer. Genom att se poängerna i en feministisk analys kan vi fylla i hålen från äldre politiska teoretiker och fortsätta den kamp som liberalerna i första vågens feminism startade.
Och förhoppningsvis kan unga liberaler med en feministisk analys som sitter i någon möteslokal eller på någon borgerlig studentpub, mötas av lite mer lyhördhet och lite mindre ifrågasättanden 2030.
Det sägs ibland att revolutionen börjar i vardagen. Men vi alla vet hur det egentligen ligger till – den börjar såklart i analyser och livliga diskussioner efter några öl.
