Sedan drygt två månader har Sverige en moderatledd regering. Vägen dit var som bekant långt ifrån självklar, men resultatet är välkommet. Studentförbundet har varit tydligt med att Sverige behöver ett nytt ledarskap, där individ, marknad och civilsamhälle prioriteras så högt att de släpps fria från alltför långtgående statlig styrning. Ett borgerligt ledarskap helt enkelt.
Till namn och komposition är den nya regeringen också otvivelaktigen borgerlig. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla bekänt sig till en blandning av liberala och konservativa grundvärderingar – även om de alla dras med sina tolkningsproblem. Sverigedemokraterna är ett fortsatt problematiskt och allt annat än borgerligt parti, men samarbetet bör utvärderas efter resultatet snarare än efter vilka partier som ingår i det.
Anslaget i regeringsförklaringen var överlag bra, med fokus på att återupprätta statens hårda kärna för att leverera den grundtrygghet som är en av statens få legitima uppgifter. För att citera statsministern direkt:
”Våra fyra partier vet att samhället är större än staten. Att hela samhället kan göra mer än bara staten. Men vi delar också en övertygelse om att det som staten bär ansvar för, måste staten också göra riktigt bra.”
[…]
”Det Sverige som vi älskar har präglats av dynamiken mellan frihet och ansvar. Friheten att bestämma över sitt eget liv. Att gå sin egen väg. Och att ta ansvar för varandra, eftersom ensam inte alls alltid är stark.
Frihet och ansvar är svenska ledstjärnor, och min regering kommer att navigera efter dem.”
Det är högtravande och ganska abstrakta formuleringar, men det abstrakt principiella är i vanlig ordning en sund början. Det är den ideologiska inriktningen som bör vara vägledande för det praktiska policyarbetet. Det känns tryggt att ha en statsminister på plats som förstår det, och som i allt väsentligt bottnar i sin liberalkonservatism. En statsminister som läst sin Hayek, även om det var i ungdomen.
Policyarbetet kommer dock att behöva bevakas och utvärderas löpande under mandatperioden. Studentförbundet har en naturlig plats som ideologisk vakthund i detta, och vi bör gemensamt ta den uppgiften på största allvar – även om kritiken säkerligen ser olika ut beroende på den exakta egna ideologiska hemvisten.
När migrations- och rättspolitik ska stramas åt är det förvillande lätt att glömma fundamentala rättighetsfrågor – eller att ”tillfälligt” sätta dem åt sidan i nödvändighetens namn. När vi går mot lågkonjunktur och energikris i krigets spår är det lika lätt att strössla pengar och specialsnickrade stöd till det som är, och att genom detta underminera och snedvrida de marknadsmekanismer som erbjuder både viktig resiliens och sund förnyelse. Invasiva folkräkningar, angiverisystem och moraliserande punktskatter förblir problematiska. Skyddet för den enskildes personliga integritet kommer att bli allt viktigare.
Och tro mig, regeringen kommer inte att få några frikort bara för att den inte är socialdemokratisk.
Så här i juletider tänkte jag därför passa på att komma med en liten önskelista till regeringen. Inte för att jag på något sätt vill likställa Ulf Kristersson med tomten – politiken kan trots allt inte vara alla goda gåvors givare, och bör heller inte försöka – men så är det heller inte ett glöggfryntligt sagoväsen som fyller julstrumporna. Således, käre statsministern, önskar jag mig å allas våra vägnar:
- en övergripande prioritering av individen framför systemet
- sänkt skatt
- en försvarspolitisk offensiv
- fortsatt och förstärkt stöd till Ukraina
- ett strategiskt, öppet och visionärt EU-arbete
- fler europeiska frihandelsavtal
- legalisering av narkotika (avkriminalisering kan fungera som alternativ)
- avskaffat alkoholmonpol
- bibehållen humanism i den nya migrationspolitiken
Slutligen vill jag önska dig som läser en god jul och ett gott nytt år, med tid för återhämtning och inspiration på det sätt som passar dig bäst. Vi ses i det nya året – på välkomstmässor, föreningsevenemang och i alla de andra förbundssammanhang jag är så tacksam för att få dela med er alla.
Er förbundsordförande,
Linnea Dubois
