Människan är inte fullkomlig. Hon är felbar och gör misstag. Hennes liv är stundom fattigt i anden, hungrande och törstande. Hon kan göra sig själv eller andra illa – av ond vilja eller av förvillelse. Det finns saker i världen som kan skymma hennes syn.

Hon är på en gång kapabel. Hon vet i många fall vad som är det sanna och det goda, och förmår agera i enlighet med detta. Hon kommer över tid att lösa fler bekymmer än vad hon kommer att skapa. Detta är den villkorade optimismen: Det finns mycket stora problem i världen. Vi kan lösa dem. Att lösa dem kommer att skapa nya problem. Vi kan lösa dem också.

Det som är skapat av människan är i sin tur inte fullkomligt. Det som lyckas bäst tenderar att dela just dessa egenskaper – felbarhet och kapabilitet – med människan. Allting som är skapat av människan vid denna tid kan förbättras och förädlas.

Det gäller även ideologierna. Våra sammanhängande system av idéer och värderingar bör förstås som just det – varken mer eller mindre. De ger oss vägledning till våra politiska mål, och sätter gränser (i begreppets positiva bemärkelse) för oss i vårt tänkande och handlande. Men inga av de politiska verk som vi hänvisar till är heliga skrifter. De har inte alla svar. Ideologierna behöver förbättras och förädlas. 

Vad gäller liberalismen finns det spörsmål som är att betrakta som inomideologiska. Hur uppstår ägande? Vad utgör ett rättmätigt anspråk på ursprunglig egendom? Hur skall man praktiskt lösa konflikter som uppstår? Var går gränsen för maktutövning som sker för att skydda friheten? Det finns spörsmål som har uppstått av nya förutsättningar. Hur bör vi förhålla oss till artificiell intelligens? Och det finns spörsmål som följer av det faktum att vi har att göra med en bred idétradition. Är det konsekvenserna eller rättigheterna som är det främsta?

Det finns också frågor på vilka inga svar går att finna inom liberalismen. Vad är det goda livet? Vilken roll bör religionen spela? Hur skall samhällets sfärer organiseras? Nu skall jag för sakens skull föra till protokollet att jag bekänner mig till en synnerligen enkel och »axiomatisk« klassisk liberalism.

Svensk Linjes tidigare redaktör och viceordförande emeritus i FMSF Johan Ridenfeldt har beskrivit det: Under förutsättning att han inte oinbjudet överskrider de fysiska gränserna för någon annan individs egendom, äger varje individ (1) sin egen kropp och (2) de övriga knappa resurser som han (a) var först med att omvandla till avgränsade artefakter (från dessförinnan oägd natur), (b) har erhållit från deras omedelbart dessförinnan föregående ägare med dessas (fria) samtycke eller (c) har erhållit från deras omedelbart dessförinnan föregående ägare (oaktat dessas samtycke) som kompensation för dessas oinbjudna överskridande av de fysiska gränserna för individens egendom. 

Kortfattat: icke-aggression, individuellt självägande, ursprungligt (»Lockeansk«) egendomsförvärv, avtalsfrihet och bestraffning av begången aggression.

Med detta sagt tycker jag att även den som i liberalismen vill se en bred idétradition med mångfalt fler värden än dessa överskrider den gräns för vårt tänkande och handlande som denna ideologi är tänkt att sätta, om han eller hon i idétraditionen finner svar på alla de frågor om kultur, identitet och samhälle som vi kan tänkas vilja ställa. 

Det kallas ibland för liberalismens blinda fläckar, men är för liberalen snarare punkter som inte låter sig färgas i endast svart eller vitt. Det faktum att ideologin inte ger svar på alla frågor är själva förutsättningen. 

Det intressanta spörsmålet för liberalismen blir hur långt man skall sträcka den. Vad kan med rätta kallas för liberalism? Hur många av livets områden måste den täcka för att räknas? I denna fråga är det min bestämda uppfattning att den klassiska liberalismen – icke-aggression, individuellt självägande, ursprungligt (»Lockeansk«) egendomsförvärv, avtalsfrihet och bestraffning av begången aggression – inte bör utsträckas förbi sin naturliga struktur. 

Det gäller för detta sammanhängande system av idéer och värderingar, men av lika naturliga skäl inte för livet och samhället i stort. Icke-aggression ger mig förvisso definitiv, men också ytterst begränsad, vägledning i hur jag skall behandla min kärlekspartner. 

»Vad gör man då med familjen, kulturen, civilsamhället, kyrkan och allt annat som är meningsfullt – om den som inte kan hänvisa till sin ideologi blir svaret skyldig? Det finns nog inget bättre svar än att detta måste vara upp till varje enskild person att formulera.«

Vad gör man då med familjen, kulturen, civilsamhället, kyrkan och allt annat som är meningsfullt – om den som inte kan hänvisa till sin ideologi blir svaret skyldig? Det finns nog inget bättre svar än att detta måste vara upp till varje enskild person att formulera. Nu hör jag redan de konservativa suckarna om nihilism – men tro mig när jag säger att det åtminstone inte är ditåt jag strävar.

Den liberal som vill verka för att hans eller hennes svar blir kännetecknande får använda sig av de medel som står till buds för en individ i ett fritt samhälle. Det handlar om mellanmänsklig påverkan. Svaren, däremot, går att hämta ur andra övertygelser, empiri och egna erfarenheter. Den konservativa föresatsen att inte låta tidigare generationers insikter gå förlorade är god. Det är först när de liberala principerna inskränks som kollisionerna i de ideologiska anspråken sker. 

Liberalismens stora trångmål blir att systemen inte går att konstruera på ett neutralt vis, svarar vissa. Huruvida man har föräldrapenning eller barnomsorg, har söndagsöppet eller förväntar sig att medborgarna skall helga vilodagen, sambeskattar för familjen eller särbeskattar för jämställdheten, är val som även liberalen behöver göra. Men är väl inte det själva poängen? Den offentliga sektorns storlek tvingar oss att fatta dessa beslut kollektivt – att driva in varandra i gemenskapen så som vi vill se den. Det finns ett helt annat svar, och det är en annan metod för konfliktlösning. (Ja, icke-aggressionen.)

Liberalismen är varken utopisk eller gör anspråk på att vara allomfattande. Måhända är det vad som får en realistisk liberal att hävda betydelsen av en grad av konservatism. Det välkomnas inte i alla sammanhang – nu när det är populärt att förkunna liberalismens och konservatismens inneboende och fundamentala oförenlighet.

Den världsordning som vi har trott på sedan det omvälvande året 1989 och kommunismens fall gäller inte längre. Det stämmer. Och utan den gemensamma fienden förlorar dessa båda rörelser sitt gemensamma mål och sin högst tillfälliga vänskap. Det är så det förkunnas. 

En hel del av det som har sagts i denna debatt är intressant. Därtill är det nog uppenbart för alla tänkande människor att det finns punkter på vilka principerna om till exempel frihet och plikt kommer att kollidera. Men det finns mångfalt fler punkter där de kommer att stämma överens, komplettera och samverka. Detta gäller inte vilken tolkning av idéerna som helst. Det gäller inte den liberalkonservatism som i allmänhet mest brukar fördunkla tanken. 

Men mellan den klassiska liberalismen och den reformvänliga konservatismen råder en gemenskap. Låt mig nu utan alla mina tidigare filosofiska brasklappar – ty nu handlar det både om staten och samhället, och den som mot all förmodan förstår texten fram till denna punkt förstår också varför detta låter sig göras – försöka beskriva hur en sådan gemenskap ser ut.

Den gemenskapen bär på arvet från Aten, Rom och Jerusalem – demokratin, rättsstaten och etiken. Den tror på en stark statens kärna, och på allsidighetens samhälle. Den tror på individen och på människovärdet. Den vet att det goda är enkelt att förstöra – inte lika enkelt att bygga upp. 

Den tror på människans förmåga, men inser hennes felbarhet. Den tror på förutsägbarhet därför att den vet att människan inte är skapt för att överleva en sådan tillvaro som Franz Kafka eller Lewis Carroll beskrev. Den tror inte på uppdelning utifrån ytliga attribut. 

Den tror på rättigheter – axiomatiskt eller som en del av förutsägbarheten. Den inser vikten av institutioner – i den lilla världen liksom i den stora – av flera skäl.
I den stora världen för att institutionerna är bärare av insikter från tidigare generationer, och verkar för att skydda samhället från totalitära politiska projekt. I den lilla världen därför att den vet att myndigheter aldrig kan ersätta medmänsklighet. 

Den vill ha de sköna konsterna. Den tror på det fria ordet. Den söker efter det sanna och det goda.

Om det är någonting som jag bär med mig efter mina år som ordförande för Fria Moderata Studentförbundet är det att liberalismen och konservatismen förbättras och förädlas av att ha en grad av varandra i sig. Och att den gemenskapen lever.

Den finns för alla som vill söka den. Den har kommit till av den klara tanken, det fria ordet och det goda samtalet. Och den kommer att kritiseras, prövas och utvecklas av samma saker.

Sluta aldrig söka.

Categories: Ledare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *