Diskussionen om temat på det här numret startade i samband med Hamas brutala terrorattack den 7 oktober. Personligen hoppades jag, högst naivt såhär i efterhand, att attacken skulle medföra att de gemensamma utgångspunkterna i den politiska debatten skulle befästas. Att respekten för värnandet av civilas rätt och en demokratis rätt att försvara sig mot bestialisk terror skulle göra att politiska motståndare kom upp ur tidigare grävda skyttegravar.
Det blev precis tvärtom.
Debatten, om det går att kalla det en sådan, och det politiska klimatet som följt har präglats av desinformation, konspirationsteorier, och att annars tänkande människor valt att lita på uppgifter från en terrorsekt snarare än de från en demokrati. Det har varit ett tydligt exempel på att det vi kallar ”teori”, det där som i bästa fall ska föra oss närmare verkligheten och fylla den med mening, även kan ta oss längre ifrån den, exempel på hur vissa teoretiska utgångspunkter, som i grunden kan tyckas korrekta, kan leda till moralisk förkastliga ställningstaganden.
***
1945 skrev en då ung Jean-Paul Sartre en essä i magasinet La République Francaise med titeln ”Vad är en kollaboratör?”. Sartre ställde sig frågan varför så många fransmän kom att samarbeta med nazisterna efter deras invasion. Han syftar inte på de som gjorde det för ekonomisk vinning, av ideologiska skäl eller de som blev tvingade under pistolhot. Sartre beskriver de individer som accepterade och underlättade det nazistiska styret av humanitära skäl, de som ville få stopp på kriget: de franska pacifisterna. De var enligt Sartre oförmögna att se krigets realitet, och i rädsla för våldet accepterade de allt, verkligen allt, som skulle medföra ett slut på lidandet och garantera freden. De glömde att världen inte bara är krass realism, där det enbart existerar starka och svaga, där det enda alternativet är våld eller fred. Pacifisternas centrala felslut var att de inte såg att bakom krigets brutala vardag fanns moraliska ideér.
Det finns det nu också. Ibland kan vara så enkelt som att en sida representerar det goda och en det onda.
En närliggande teoretisk utgångspunkt jämfört med pacifismen är maktanalysen. Den som utgår från att maktordningar fördunklar mellanmänskliga relationer, och att de bör brytas ner för att frigöra människan. Det är ett perspektiv som naturligt förhåller sig skeptisk till de institutioner, länder och människor som sitter på och utövar makten. Maktanalysen kan ha sina fördelar som teoretiskt verktyg men som en sammanhållen syn på världen landar den i samma felslut som pacifismen, den misslyckas med att ta hänsyn till vilka moraliska idéer som finns bakom makten.
I essän Värdenas kris påpekar författaren och poeten Lars Gustafsson att Sartres kritik av den maktpositivistiska hållningen grundade sig på att den som enbart har makten och våldet för ögonen missar kanske den viktigaste aspekten i ett mänskligt liv – den mänskliga friheten:
Kollaboratören (maktpositivisten) säger han tror inte på den mänskliga friheten, han inser inte att, i en viss mening, historien skapas varje dag. Det finns i hans hållning ett slags fundamental rigiditet som har att göra med att han inte kan godta också det orealiserade, det som ännu bara finns som idé, möjlighet, potentialitet som någonting som besitter en makt.
Gustafsson sammanfattar själv: ”Kollaboratören är, kunde man säga, alltför lite diktare”. Han kan med andra ord inte föreställa sig något annat än det redan existerande.
Kollaboratören är, kunde man säga, alltför lite diktare
Men nog om Sartre och Gustafsson och åter till det här numret av Svensk Linje. Det här kunde blivit ett temanummer om Israel-Palestina. Men vi i redaktionen har valt fokusera på det maktpositivisten inte förmår: idéerna. Temat på det här numret blev därmed politik och religion. I en rad textnedlsag vill vi belysa vilken roll religion har haft, idag har, och kanske framförallt bör ha i den politiska sfären och i det bredare samhället.
Bland annat skriver Joel Halldorf om den viktiga roll frikyrkorörelsen spelat i framväxten av den moderna demokratin. Den var en central del i det föreningsliv som utgjorde det demokratiska ekosystemet och fostrade demokratiska dygder. Hannah Stutzinsky skriver en litterär vardagsbetraktelse över det judiska livet och spanar efter en tid utan potentiell flykt. Och Jakob Norrhall tar avstamp i John Lockes A Letter Concerning Toleration för att nyansera den samtida debatten om sekularism.
Trevlig läsning!
