Anna Ek är agronom och tidigare förbundsstyrelseledamot för Centerstudenter. Här skriver hon om hur äganderätten till skog har hotats på olika vis genom historien.
I år är det 100 år sedan den första landstäckande genomgången av det svenska skogsbeståndet genomfördes, i form av Riksskogstaxeringen. Där och då inrättades en metod för att samla in data som beskriver tillståndet, tillväxten och avverkningar som än idag ligger till grund för vår nationella statistik.
Med 100 år av skogsstatistik i ryggen är det kanske inte konstigt att Sverige globalt anses vara ett föregångsland vad gäller hantering och produktion av skog. Som svensk har man inte bara en relation till den mytiska skogen som beskrivs i våra sägner, utan även till produktionsskogen. I ett land som saknar urskog, likt Sverige i strikt bemärkelse gör, är den skog vi förknippar med våra folksagor nämligen skog som aktivt brukats. John Bauers illustrationer av tomtar och troll utspelar sig inte i orörd natur, utan i en miljö som formats av mänsklig hand under århundraden.
För att analysera en kontext där skogsdebatten tycks ha vuxit sig allt vildare under senare år, är det fördelaktigt att ha historien med sig. Därför behöver vi se tillbaka på den historiska utvecklingen av svenskt skogsbruk och politiken som omgett den.
Det hela tar sin början långt innan våra första lagar stiftades, men exakt hur skogsbruket såg ut eller hur utbrett aktivt brukande var innan 1200-talet är svårt att säga. Det vi vet är att det funnits regelverk som begränsat användningen av skog sedan de medeltida landskapslagarna. Vi vet också att den tidigaste svenska beskrivningen, från en förlikning som kung Erik (den läspe och halte) förlade 1238, definierar skogsbruk som ”mulbete, uppfödning av svin, vedhygger, bitäkt och jakt”. En definition som ligger långt utanför den definition vi använder idag, vilken i stället säger att skogsbruk är utnyttjande av skogsmark för produktion av träd som råvara för främst timmer, massaved och bränsle.
Under de 800 år som följt sedan kung Erik lät skriva ner den första definitionen av skogsbruk har regelverken kring skog utvecklats i takt med att Sverige utvecklats som nation. Hand i hand har skog och stat följt varandra under seklernas trender för brukande, handel, myndighetsutövning och lagstiftning. Att historien upprepar sig anses av många vara en myt, men för de som intresserar sig för skogshistoria är det svårt att missa hur olika strömningar återkommer under årens lopp.
En sådan strömning är den som fokuserat på strängare regelverk, regleringar och centralisering. Vid flera tillfällen har centralmakten, om så i form av en kung eller en modern stat, tagit sig friheten att avgränsa den enskildes utrymme bestämma hur denna ska bruka skog. För fyra hundra år sedan handlade det om förbud mot att avverka ekar, för 60 år sedan om att plantera lövskog. En gång i tiden skulle alla granar mätas för att se om de kunde bli master på fartyg, senare skulle granar planteras på varje tillgänglig yta för att förse industrin med biomassa.
Under perioder av historien, som motreaktion till överhetens centralisering av makt, går det att finna frihetligare tankegångar. I slutet av 1700-talet slår till exempel frihetstidens tankegångar igenom och skogsböndernas ”Magna Charta”, i form av den Kungliga Förordningen den 21 februari 1789, upphäver näst intill alla då gällande inskränkningar i brukandet. Det är här som många anser att den moderna synen på äganderätten till skog tar form. Det finns de som till och med hävdar att denna förordning ligger till grund för att man 200 år senare, i början av 1990-talet, beslutar sig för att svensk skogspolicy ska utgå från principen om ”frihet under ansvar”.
Självbestämmande, möjligheten till fortsatt produktion och äganderätt är frågor som idag är minst sagt aktuella, men det har de varit så länge Sverige existerat som nation. Sanningen är att det som idag upplevs vara en ny företeelse, är en kamp som gång på gång plockats upp av nya generationers skogsägare. Arvet efter de skogsägare som vägrade lämna ifrån sig sina allmänningar när Gustav Vasa gjorde anspråk på dem, eller som vägrade hugga sina björkar när staten under 1960-talet ville höja virkesproduktionen, bör inte glömmas.
Skogen har alltid varit en viktig resurs för såväl enskilda personer som för staten. Redan 1882 myntas begreppet skogshushållning av Israel Adolf af Ström med följande definition:
”Med skogshushållning förstås sådane åtgärders vidtagande, varigenom en skogsmark sättes i stånd att frambringa det nödvändigaste skogsslag och den tjenligaste och största uthållande afkastning, samt skogens fördelaktigaste användande.”
Begreppet gjorde avtryck och bidrog till att grunden läggs för 1903 års skogsvårdslag, som stadgar återväxtskyldighet efter samtliga avverkningar, vilket kan anses vara det moderna svenska skogsbrukets födelse. Det är ivern om ett långsiktigt bärkraftigt skogsbruk som ska förse svenskarna med såväl råmaterial som rekreation, som senare leder till att Sverige 1909 blir först i Europa med att inrätta nationalparker och att kartlägga skogens resurser.
Med insikten om att skogen slitits mellan olika aktörer, åsikter och ändamål under århundraden är det svårt att inte se dagens politiska klimat som ytterligare en hållplats i det eviga pendlandet mellan enskild äganderätt och centralism. I en svensk kontext, är det nämligen vad skogsdebatten handlar om.
Kanske handlar det om brist på bättre vetande, eller på en misstro till den enskilda individens förmåga att fatta medvetna beslut, men med 100 år av skoglig statistik i ryggen kan man inte annat än bekräfta att enskild äganderätt är positivt. Idag har vi mer skog än någonsin som har kapacitet att binda koldioxid, generera inkomster till samhället och ge möjlighet till rekreation. Sedan 1990 har vi har dessutom förbättrat förutsättningarna för biologisk mångfald genom ökad andel död ved i skogen, och flertalet utrotningshotade arter har återhämtat sig.
100 år av skoglig statistik i ryggen kan man inte annat än bekräfta att enskild äganderätt är positivt.
Svenskt skogsbruk är inte perfekt – det finns mycket mer att göra – men i valet mellan äganderätt och centralism kommer jag alltid välja äganderätt.
