PM Nilsson är ansvarig för klimat-, miljö-, stads- och landsbygdsfrågor på tankesmedjan Timbro, och tidigare statssekreterare i Ulf Kristerssons regering. Här skriver han om det föränderliga i naturen och i människans tillvaro, samt om en känslig varelse i svensk politik.
Femman utanför Utö i Karlskrona skärgård var under 1980-talet det helt klart bästa flundrestället, förmodligen för att blåmusslorna växte bra där då. Efter några nätter med två nät kunde man få 80 flundror, de satt som ett pärlband när man tog upp dem. Trutarna på Utö låg förväntansfullt på vattnet en bit bort från båten och tittade på.
Fjärden utanför rännan in till Saltö hamn var också het. Bottnen lutar där brant från små skär ner till 8 meters djup. Flundrenät läggs bäst på bottnens backar då plattfiskarna hela tiden rör sig mellan grundare och djupare vatten.
Vi hittade flundrorna genom att i tonåren fråga andra nätfiskare som ovilligt ibland delgav intressanta uppgifter men framförallt provade vi. Överallt lade vi våra nät och ibland slog det till, ofta fick vi ingenting.
Så plötsligt en sommar var flundrorna borta både från femman och från backarna utanför Saltö. Trutarna på Utö var också borta. Vad hade hänt? Vi provade och provade och hittade dem igen, nu längre ut och utanför de stora öarna som omger örlogsstaden och som bildar den så kallade Karlskronabassängen. Flundrorna sökte sig mot det öppna havet och är kvar där än i dag.
Som med så mycket annat som händer under ytan i Karlskrona vet man inte riktigt vad flundrornas ändrade preferenser beror på, men förändringen sammanfaller med två stora händelser. Den ena är skarvens etablering och den andra är att nästan alla hushåll runt Karlskronabassängen har kopplats upp på det kommunala VA-nätet. Skarven är en stor och svart fågel, på långt håll släkt med pingvinen, och en mycket duktig fiskare. Den saknar fett i fjäderdräkten och kan därför dyka snabbt och djupt. Sen sitter den på en sten och torkar vingarna, utsträckta som en läderlapp. Möjligen drog flundrorna slutsatsen att grunda vatten är farliga och flyttade ut. En annan möjlig slutsats hos flundrorna var att det näringsrika läckaget från alla tusentals trekammarbrunnar nu har upphört och att tillväxten av musslor har minskat radikalt och att man därför äter bättre och mer ute till havs. Men man vet inte, ingen kan fråga en flundra, man vet bara att de ändrar sig och att det gäller att hänga med. Man vet inte heller varför det nu är så mycket piggvar i vattnet utanför Bollö. Det var förr en sällsynt och exklusiv fisk, att få piggvar var högtidligt och påbjöd fin middag. Nu kan man få 20 stycken på en gång. De uppskattar lite grundare upphöjningar och tillgång till branta backar ner mot 15 meter. Deras pansarartade skinn på ovansidan är rimligen också ett skydd mot skarv, i alla fall om man är en fullvuxen piggvar.
Ålen, en känslig varelse i svensk politik, är också en fisk som ändrar sig i ett rörelsemönster som griper över en stor del av det blå klotet. Fram till 1980-talet var det gott om ål i Karlskronas vikar. Den var faktiskt överallt. Att ljusa ål med lampa och ljuster var ett begrepp nästan liktydigt med Blekinge – som fått sitt namn efter bleken, ett väderfenomen som under sommarhalvårets kvällar lägger fjärdarna i en absolut stillhet som bjuder in till ljuse av ål. Men sedan började ålen få problem. Den fick en virussjukdom med fula bölder längs kroppen och minskade snabbt, i svenska vatten och i hela Europa. Därtill hade jordbruket, skogsbruket och vattenbruket dikat och dämt varje sötvattendrag som en ål kan lukta sig till. Under några år efter sekelskiftet var den i existentiell kris men tycks sedan 2010 återhämta sig, inte bara som kulturpersonlighet i Sverige utan som sig själv. Inflödet av glasål till alla europeiska vatten ökar och licensfiskarna i Karlskrona berättar om bra fångster.
Ålen, en känslig varelse i svensk politik, är också en fisk som ändrar sig i ett rörelsemönster som griper över en stor del av det blå klotet
En plötslig revolution var när smörbulten kom. Någon gång efter 2015 hittade den hit och under några år simmade denna lilla och ganska fula fisk i varje vik. Varpå varje gädda och varje abborre hade smörbult i magen när man rensade dem. Särskilt abborre verkade mycket förtjust i nykomlingen, och abborrarna växte stort i antal och storlek. Den kentska tärnan var som galen. Den fiskar med en speciell störtbombsteknik och plumsar hårt i vattenytan. På kvällarna dök den överallt i viken. Nu är smörbulten nästan borta, den kom och simmade klokt nog vidare. Nästa småfisk som dominerar är istället storspiggen, en om möjligt ännu mer eländig fisk, beväpnad med taggar och svårare för rovdjuren men inte omöjlig, också den återfinns i abborrmagarna.
Människan är en annan föränderlig skärgårdsvarelse. Hon har till skillnad från skarv och den snabbt ökande sälen nästan slutat fiska i Blekinge. Fiskehamnarna på Hasslö och på Sturkö ligger öde. Husbehovsfiskarnas gamla småbåtar ligger upp och ned på strandängarna. Maten i livsmedelshandeln är relativt mycket billig och nätfiske knappt värt ansträngningen, för att inte tala om långrevsfisket. Och ål får man ju inte fiska. Småpojkarna upplever spänning på andra sätt än med rev och ryssja. Hon har också slutat att vara militär här ute. Det sägs att hon ska återkomma men kustartilleristerna är i likhet med torsken permanent utslagna och flottisterna är en spillra jämfört med förr. Då och då ser man en Visbykorvett passera i Kungsholmshålet men det är sällsynt. Att samla mycket vapen på en stor båt och åka ut på havet tycks riskfyllt. Spiggens strategi är vinnande – i drönarkriget vinner den som är liten och många. Stridsflyget och havsörnen är de enda som är sig lika, bedårande i skyn.
Flundrenäten rensar jag i en vik på Bollö. Jag spänner upp en lina mellan två aspar och drar näten över. Det är lätt att föreställa sig att människan har rensat nät och vilat här i årtusenden. Viken är skyddad för alla vindar och hällarna är släta. Men om man lyfter blicken ser man rester från stenhuggeriet från förra sekelskiftet. Överallt ligger flata och kantiga bitar i högar. Stenhuggarna här och på de andra öarna högg ut sten för de stora städerna på andra sidan haven, Königsberg, Danzig, Lübeck, Hamburg, Bremen, Amsterdam, London och vidare. Alla skulle ha olika storlekar, gatsten hade då ingen europeisk standard. Min hemö Aspö hade under stenhuggarperiodens decennier 2000 bofasta. Skogen var nästan nedhuggen för vedeldning till alla kök. Nu växer tall och ek igen. Under 1970-talets regniga somrar var skogen full av kantareller. Öborna plockade och sålde på torget inne i stan. Nu hittar man knappt en guling, somrarna är torrare, men vi har Thaimat i en foodtruck nere i hamnen och en sommar kom Carola och sjöng för oss på Erik Dahlbergs 1600-talskastell. Förändringar är det enda tillstånd som är naturligt.
