Demokrati är, likt vad som lärs ut i grundskolan, statsskick, lagar och allmänna val. Det är dock inte en uttömmande beskrivning. Det handlar också om medborgarnas demokratiska representanter – de folkvalda politikerna. De tidigare pelarna är tämligen välmående och stabila, med de senare svajar det mer betänkligt. Angående folkets företrädare finns det tydliga problem både vad gäller hur de behandlas av människor utanför politiken och hur de själva agerar.
Det skakade om de flesta svenskar när det offentliggjordes att Annie Lööf var ett uttalat mål för Almedalsterroristen Theodor Engström och att Sverige var en hårsmån ifrån att utsättas för ett tredje mord på en högprofilerad politiker i modern tid. Dessvärre är detta fruktansvärda scenario en logisk följd av den ökade politiska polariseringen i landet. Lööf har de senaste åren varit särskilt ansatt av högerextremt hat i sociala medier, men långt ifrån ensam att utstå hat och hot från vänster- och högerextremt håll. Det drabbar politiskt aktiva från alla partier och opinionsbildare från samtliga delar av de olika politiska spektrumen.
Bara under den senaste mandatperioden har AFA vandaliserat och klottrat ned Stockholms finansregionråd Irene Svenonius hem och Nasteho Mohamed, en ung riksdagskandidat för Centerpartiet som kämpar emot kvinnoförtryck bland svensk-somalier, har mitt i valrörelsen pausat sin kandidatur efter flertalet mordhot. Detta är dessvärre bara några få av alla exempel.
Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) uppgav 26 % av de förtroendevalda i riksdag, kommuner och regioner att de hade blivit utsatta för trakasserier, hot eller våld under 2020. På grund av detta är det exempelvis vanligt att politiker undviker att uttala sig om exempelvis rasism, hedersrelaterade frågor och invandring av oro för att bli utsatta.
Ett grundläggande problem, som har bidragit till den situation vi lever med i dag, är hur politiskt aktiva och opinionsbildare uttrycker, agerar och beter sig mot andra. Politisk konflikt och högt tonläge är förvisso inte nödvändigtvis ett problem, delar av det är snarare en central del i en demokrati. Men den hånfulla, nedvärderande och avhumaniserande tonen i inlägg om politiska motståndare som blivit allt vanligare i den politiska debatten är djupt bekymmersam. När höga politiker och opinionsbildare – statsråd, ledande oppositionsföreträdare och ledarskribenter på stora tidningar – uttrycker sig på det viset riskerar det att skapa ett politiskt klimat där extrema aktörer känner sig berättigade i sitt hat och att de har utrymme att agera på det.
Som Fredrik Hallström, chef inom kontraterrorism och författningsskydd på Säkerhetspolisen (SÄPO), sa i SÄPO:s rapport för 2021: ”Det vi måste vara medvetna om är att ord har betydelse. När hat och hot vräks ut på nätet göder det våldsbejakande extremister. Ibland är detta en medveten handling. Även om de som hatar och hotar inte själva skulle omsätta sina tankar i praktiken är de medvetna om att det finns de som lyssnar som gör det. När gränsen för vad som är normalt att uttrycka hela tiden flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister tycker sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning, utan även för att begå brott. En person som förfäras av ett terrorattentat kan vara samma person har hetsat till det.”
För det finns väl ingen som tror att epitet som ”landsförrädare” eller att uttryck om att någon är ett ”hot mot demokratin” eller att den ”förstör landet” bara är oskyldiga retoriska knep?
Så här kan det inte fortsätta. Om vi vill ha en livskraftig och konstruktiv demokrati måste vi värna vårt politiska samtal och i förlängningen vår representativa demokrati. Det är tydligt att fler borde lägga mindre tid, kanske till och med avstå helt från politisk debatt, på Twitter – denna gyttjepöl för bröligt politiskt skitsnack. Särskilt vore det en välgärning om människor slutade att twittra sent på kvällen efter några glas rusdryck.
Ulf Kristerssons löfte om att vara den vuxne i rummet är bland det mest behjärtansvärda som sagts i svensk politik den senaste tiden. Hans val att också avstå från Twitter – både från debatterna och att ta intryck därifrån – är klokt och rätt. Hoten mot demokratin är inte alltid lika solskensklara som en folkmobbs stormning av det nationella parlamentet, ibland handlar det om en långsam men säker underminering av det demokratiska samtalet och förtroendet för politiska institutioner, för politiker och politiken.
