Koranbränningar och politiska partier i kyrkan visar att Sverige är långt ifrån att behandla alla livsåskådningar lika. Jakob Norrhall tar avstamp i John Lockes tankar och pekar ut tre områden där Sverige borde bli mer sekulärt.
I september satt jag på en middag med några av Svenska kyrkans ledamöter i kyrkomötet. Det var en trevlig middag, där jag ställde frågor rörande vad en ledamot i kyrkomötet faktiskt gör. Utvecklande, nyanserat och inspirerande besvarade ledamöterna för de olika nomineringsgrupperna, eller partier som det heter profant, hur systemet och samarbetet fungerade. Allt var frid. Tills den förbjudna frågan ställdes: hur ser ni på de partipolitiska kopplingarna?
Finsk stämning uppstod. Det var som att säga Voldemort eller att skatteåterbäringen skulle utebli i år. Alla vred och vände på sig tills någon vågade yttra sig. På det kanske mest svenska sätt jag någonsin utstått började utmejslat och genomtänkt passivt aggressiva pikar flyga genom rummet. På ena sidan, de opolitiskt kopplade partierna. På andra sidan, de politiskt kopplade.
Finsk stämning uppstod.
Och i mitten satt jag, förvirrad, men även cynisk. Det bekräftade det jag redan visste. Sverige är inte sekulärt. Än.
Vissa kanske tycker att det kan låta överdrivet. Frågar man runt om vad sekularism är kommer olika svar att komma fram. Lite mer inlästa kommer att använda begrepp som ”positiv” och ”negativ” religionsfrihet. Men genom att koka ner det till de två i min mening filosofiskt svaga begreppen missförstår vi hur sekularismen har fungerat, och framför allt hur den bör fungera.
Religion har en sprängkraft som vi i Sverige har svårt att greppa. Detta för att vi missförstått vad sekularism är. Fler och fler börjar tro att sekularism är som i Frankrike, där man bötfäller personer för att de bär burka och inte låter religion yttras i en politisk kontext. Tvärtom. Sekularism är det gemensamma språk vi kan använda för att prata om religion och livsåskådningsfrågor.
1668 skrev filosofen John Locke den civilitationsbanbrytande essän A Letter Concerning Toleration. Lockes grundläggande tes handlar om att en stat och en majoritetskultur inte kan tvinga på ideal och sedvänjor de själva tror på, vare sig de är religiösa eller allmänna, på medborgare som inte tror på dem. Dels menar Locke att det är ett tvång – ett brott mot friheten – men framför allt fungerar inte tvånget. Det skapar bara ett sämre samhälle med mer kaos. Han menade att ett samhälle där man däremot främjar tolerans, likartad behandling mellan olika åskådningar och människor som tillhör dem är samhällen som mår bättre och är mer frihetliga.
I en modern tappning har dessa principer utvecklats. Den amerikanska filosofen Robert Audi utgick från det Lockianska idealet och formulerade tre principer som den sekulära staten vilar på: frihetsprincipen, neutralitetsprincipen och jämlikhetsprincipen.
Frihetsprincipen syftar till att staten har en skyldighet att upprätthålla en garant mot tvång, och tillgång till frihet, i frågor som berör enskildas eller samfunds rätt till och från religion. Förbud eller inskränkningar av individers eller samfunds religiösa uttryck är inte motiverade enbart på grund av att staten inte håller med om vad som uttrycks. Du utsätts inte för tvång av någon enskild eller samfund om de uttrycker sin religiösa övertygelse, även om syftet med uttrycket skulle vara att övertyga dig att tillhöra eller hålla med dem.
Den andra principen, neutralitetsprincipen, syftar på att staten och dess representanter är skyldiga att föra sig neutralt i frågor gällande religion, teologi och samfund. Staten bör inte föredra eller förtrycka enskilda samfund till förmån för den ena eller den andra. Den bör inte heller påpeka eller resonera kring hur samfunds teologiska syn bör appliceras. Det finns därmed inga legitima skäl för politiker att motivera förbud med teologiska resonemang eller förfaranden.
Den tredje principen, jämlikhetsprincipen, är ett motstånd mot statligt etablerade religioner eller rörelser med företrädande inflytande över lagstiftning. En stat där en viss religion eller religiös grupp antingen får förmånlig behandling eller är särskilt hotad är inte en sekulär stat.
Alla religioner ska vara lika under lagen. En officiell eller företrädande religion inom en stat är ett brott mot det sekulära statsskicket då en sådan konstruktion kräver företrädande behandling gentemot resterande samfund inom en stat.
Det finns flera olika faktorer som talar emot att Sverige är ett helt sekulärt land. Många politiker försöker förbjuda muslimska religiösa uttryck, det finns politiska partier i Svenska kyrkans beslutande organ, det finns särskilda lagar som enbart reglerar svenska kyrkan, det finns stora problem med religiös intolerans gentemot religiösa minoriteter och mycket mer. Flera av de principer som Locke, och sedermera Audi presenterat, motverkas alltmer i Sverige.
Är det helt kört då? Absolut inte. Sverige kan faktiskt anses vara ett relativt sekulärt land. Men vi har en hel del nötter att knäcka. Den första: vårt kristna arv.
Det som gjorde mig cynisk på middagen med ledamöterna handlade om statens relation till Svenska kyrkan och vice versa. Det kan efterliknas en relation där bägge parter gjort slut för flera år sedan för att de insåg att de inte var bra för varandra, men varje gång de ska ta det avslutande steget kan de inte släppa taget. Steget behöver tas. Vi kan inte ha en stat vars politiska partier pumpar miljoner av medlemsintäkterna in i organisationer vars enda syfte är att styra Sveriges största religiösa samfund. Det är ett direkt brott mot jämlikhetsprincipen och ställer Svenska Kyrkan i en märklig beroendeställning där de inte är av staten, men är av staten styrd. Det skulle vara helt absurt om Socialdemokraterna krävde att få sitta med och bestämma om den judiska församlingens riktning inifrån.
Den andra: hur vi hanterar tolerans. Denna nöt är särskilt viktig, men också den absolut svåraste. I Lockes text pratar han om en av de viktigaste ”ekonomiska” skälen varför religiös intolerans har skadliga effekter. Stater där religiös intolerans existerar och främjas är också stater där civilt kaos och fredlöshet råder. Det är exempelvis ingen egentlig skräll att koranbränningarna skapade så pass stora problem för samhället. Det belyste på ett väldigt bokstavligt sätt att muslimer inte har samma förutsättningar att på ett självklart sätt vara en del i det sekulära samhället. Jag förespråkar inte förbud mot koranbränningarna, men vill belysa den särskilda utsattheten som den muslimska tron har i jämförelse med exempelvis kristendomen i Sverige.
Ett konkret exempel på detta är de flertalet frihetsinskränkande motionerna och artiklarna som vill stifta särskilda lagar mot islam och dess religiösa symboler eller uttryck, men anser att likartade tecken eller uttryck är helt okej för exempelvis judar eller kristna. Om den principiella argumentation som brukar anföras vid exempelvis förslag om förbud mot böneutrop hade tillämpats generellt skulle även kyrkklockor behöva förbjudas. Det är en jättetydlig inkonsekvens och logiskt felslut för många konservativa, och i vissa fall även liberala röster, som vill rikta särskilda förbud gentemot muslimer. Det är, utöver intolerant, även antisekulärt.
Det tredje: hur staten fokuserar på samfund eller livsåskådningsorgansiationer som inte är någon av de abrahamitiska religionerna. På ett panelsamtal där jag skulle presentera min rapport Alla(h) ska med – Tre sekulära principer för ett mångkulturellt samhälle hade Christer Sturemark bjudits in. Han höll principiellt med stora delar av rapporten, men hade rödmarkerat nästintill varje sida. Skälet var att jag hade bara pratat om samfund, religioner och de abrahamitiska religionerna. ”Du säger dig vilja värna om sekularismen, men tar inte ordet livsåskådningsneutralt i mun”. Det var en helt rimlig kritik.
Här är våra norska grannar ett stort föredöme. De lyckades genomföra skilsmässan mellan stat och kyrka, uttryckligen kalla sig livsåskådningsneutral och avsiktligt sträva efter att uppnå en stat värd namnet sekulär. De slog sig loss från gamla föråldrade och missunnsamma normer gentemot den mångkulturella värld vi lever i och såg framåt. Kan Norge kan vi.
Jakob Norrhall är prästkandidat och är författare till rapporten Alla(h) ska med – Tre sekulära principer för ett mångkulturellt samhälle.
