När det gäller demokratins utveckling i Sverige har religiös mångfald varit centralt. Frikyrkorna har spelat en stor roll som ett vitalt civilsamhälle, demokratiskt organiserat och präglat av en demokratisk kultur. På så sätt har de bidragit till det svenska samhällets demokratiska ekosystem, skriver Joel Halldorf.
Religionens plats i demokratin är under debatt, och det finns en utbredd oro för att religiösa övertygelser ska underminera grundläggande demokratiska värden. Oron är inte ny. Under 1900-talet har en rad politiska filosofer varnat för att religiös tro klyver medborgarnas lojalitet, introducerar dogmatiska överväganden som omöjliggör rationella samtal, och i en förlängning splittrar nationen.
Men detta är inte hela bilden. Ett annat sätt att närma sig frågan om religionernas roll i demokratin är att titta på de sociologiska och kulturella förutsättningarna för detta statsskick.
Demokrati kan definieras som ett politiskt system där folket styr via fria val, och dessutom har möjlighet att bilda sig egna uppfattningar tack vare liberala rättigheter som yttrandefrihet och tryckfrihet. Men en sådan demokratisk infrastruktur kan bara växa fram och bli stabil om samhället präglas av en demokratisk kultur. Demokratin som politiskt system måste alltså alltid vila på ett demokratiskt ekosystem.
När de moderna demokratierna växte fram under 1800-talet hämtade många skeptiker ammunition hos filosofen Platon. Han var bekymrad över det (proto-)demokratiska system som utvecklats i Aten. Den okunniga massan tenderade, menade han, falla offer för manipulativa politiker som spelade på deras lägsta instinkter.
Den franske diplomaten och författaren Alexis de Tocquevilles (1805–1856) tog den kritik på allvar – inte minst eftersom han sett vad ropen på frihet hade gjort i hans eget hemland. Men när Tocqueville reste i USA blev han mer hoppfull. Han konstaterade att landets demokratiska system vilade på en demokratisk kultur; ett ekosystem av frivilliga gemenskaper:
Bland de lagar som styr de mänskliga samhällena finns det en som förefaller mig precisare och klarare än alla de andra. Skall människor förbli civiliserade eller bli civiliserade måste konsten att sammansluta sig utvecklas och fulländas i samma mån som jämlikheten i levnadsvillkor ökar.
För att ett samhälle ska kunna utveckla demokrati krävs att invånarna lär sig att samverka och leva tillsammans. Föreningar är, skriver Tocquevilles, ”avgiftsfria skolor där alla medborgare går för att lära sig samverkans allmänna teori”.
Historien om den svenska demokratin handlar just om utvecklingen av ”konsten att sammansluta sig”. Först kom det demokratiska ekosystemet, och ur detta växte sedan demokratin i juridisk mening.
De klassiska folkrörelserna – arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelserna – var avgörande för denna process under 1800-talet. Frikyrkorna var inte bara en del av utvecklingen, utan ledande i den. Eftersom de var först på plats blev de mönsterbildande för de andra. Det gäller inte bara introduktionen av föreningsformen med protokoll, räkenskapshandlingar och matriklar, utan också folkrörelsekulturen i stort: sånger, gemenskapsfester, kaffedrickande (sic!) och demonstrationståg.
1800-talets svenska frikyrklighet bestod av tre grenar: baptism, metodism och luthersk nyevangelism. Hos samtliga återfinns modeller för gräsrotsdemokrati som motiverades teologiskt med ett bibliskt språkbruk. Den baptistiska rörelsen hade redan på 1600-talet argumenterat för religions- och yttrandefrihet i England och Nordamerika, och organiserat församlingar där beslutfattandet skedde gemensamt genom konsensusmodeller. I Sverige blev den demokratiska föreningsmodellen frikyrklighetens dominerade organisationsmodell.
De nya religiösa rörelserna tillhörde demokratins avantgarde i Sverige, både genom hur de själva organiserade sig, och när det gäller de frågor de drev. En av de första demokratiska reformerna var religionsfriheten. De första stegen mot detta togs i mitten av 1800-talet, och i denna fråga stod frikyrkliga debattörer i frontlinjen.
Genom sitt politiska engagemang bidrog frikyrkorna till skapandet av den svenska demokratins infrastruktur. Men bidraget till demokratins ekosystem är än mer avgörande. I församlingar och föreningar fördes öppna samtal där svaren inte gavs uppifrån utan söktes av gemenskapen i diskussioner där alla inbjuds till att delta. Samtalen präglades både av en respekt för olikheter och ett myndighetsförklarande av individen. Viktiga dygder i ett demokratiskt samhälle.
Genom samtal och diskussioner på lokal, regional och nationell nivå – liksom i tidningar och böcker – bidrog väckelsen till att skapa en ny offentlighet där inte bara borgerskapet och den bildade eliten deltog, utan en bredare del av allmänheten.
Väckelsen förverkligade upplysningens idéer om yttrandefrihet och tolerans på en bred och folklig nivå. Mediehistorikern Gunnar Hallingberg menar därför att den svenska demokratiseringen har mer med väckelsens folkliga genombrott än med den intellektuella elitens idéer att göra. Upplysningen i Sverige var en ”elitistisk rörelse som aldrig blev någon allomfattande kulturströmning”, skriver han. Väckelsen, däremot, var en ”delkultur med spridning i alla folklager”.
Genom denna breda gemenskapskultur bidrog väckelsen till att forma det nya svenska samhället. Tusentals kapell och missionshus byggdes över landet, fyllda till bredden av olika föreningar och verksamheter: förutom själva församlingen också körer, musikföreningar, missionssällskap, studiecirklar och så vidare.
Omkring år 1900 var antalet frikyrkliga omkring 150 000 i Sverige, och tjugo år senare hade de fördubblats till nästan 300 000. Som mest motsvarade de frikyrkliga ungefär 5 procent av befolkningen. Men styrkan i dessa rörelsers förmåga att skola medlemmarna demokratiskt syns i att de var överrepresenterade i riksdagen: mellan 1890 och 1920 var runt 15 procent av ledamöterna i riksdagens andra kammare frikyrkliga.
När det gäller demokratins utveckling i Sverige har religiös mångfald alltså inte inneburit vare sig ett hinder eller hot. Tvärtom har det varit ett avgörande bidrag. Frikyrkorna har verkat politiskt för demokratins infrastruktur genom att argumentera för religions-, yttrande och tryckfrihet, och frikyrkorna har även haft en hög grad av representation i Sveriges riksdag. Men de har spelat en ännu större roll som ett vitalt civilsamhälle, demokratiskt organiserat och präglat av en demokratisk kultur. På så sätt har de bidragit till det svenska samhällets demokratiska ekosystem.
Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressen Kultur. Denna text bygger på essän Mångfalden byggde Sverige (Timbro).
