I dag betraktas religionen och juridiken som två skilda sfärer. Den europeiska historien visar dock på det motsatta – kristendomen och juridikens utveckling har varit, och är, intimt sammankopplade, skriver Thomas Hermansson som är ledarskribent vid Barometern-OT och redaktionsmedlem hos Svensk Linje.
”Lagen är ett arv från det förflutna.”
– John Marshall Gest
Under det tidiga 1800-talet beklagade sig en då 27-årig student. På grund av ekonomisk knapphet nödgades han ta en paus från sin akademi, och i stället tjäna ihop sitt levebröd. Hans ord kan nog många studenter känna igen sig i:
…huru behagligt det Akademiska lifvet ock må vara, måste jag afstå från alla tankar härpå, då menniskan väl icke lefver allenast af bröd, men icke heller utan bröd. Jag är långt ifrån att tro annat än att min person är för Akademien helt öfverflödig; och om tjenstemannalifvet har sina besvärligheter, måste man dock finna sig uti Vår Herres styrelse, och medgifva [att orden] att man skall äta sitt bröd i sitt anletes svett, gäller för den ene så väl för den andre.
Studenten i fråga var Lunds blivande professor i laghistoria, Carl Johan Schlyter (1795-1888) – ingalunda ”för Akademien helt öfverflödig”. På Kungl. Maj:ts uppdrag kom Schlyter sedermera att nästan på egen hand ägna flera decennier åt att i tretton digra volymer ge ut Sveriges medeltida landskapslagar. Som antyds av citatet ovan var Schlyter även en from man. Den sista volymen avslutade han med orden: ”Är fråga om någon ära för detta verk, så tillhör det Honom, allena Honom, som är mäktig i de svaga, och som skönt mod och kraft till dess utförande.”
Han gav även ut en egen katekes, var lärjunge till den inflytelserika lundensiska väckelseprästen Henric Schartau (1757-1825) som i dag står staty utanför domkyrkan, och har rentav kallats för dennes ”viktigaste apostel”. Han drogs med i arbetet med landskapslagarna av den rättslärda Hans Samuel Collin (1791-1833), även han en Schartaulärjunge, samt ”den svenska liberalismens lärofader” Johan Gabriel Richert (1784-1864).
För Schlyter fanns det ett samband mellan gudstron, människosynen, samhället och juridiken. På grund av människans natur behöver samhället ett lagsystem, genom vilket ytterst sett Gud verkar för samhällets och människans bästa. ”Menniskans vilja är af naturen ond […] Gud belönar de goda och straffar de onda […] Därför behöver man borgerliga straff och strafflagar, vilka äro för staten hvad läkemedel är för den enskilda menniskan.”
Att se ett sådant intimt samband mellan kristen tro och juridik är kanske inte så konstigt. Flera av kristendomens viktiga principer är formulerade i formen av budord. Flera av de kyrkofäder som formulerade kyrkans lära och utvecklade dess organisation under den senantika fornkyrkans formativa sekler var juridiskt skolade, i synnerhet i väst – som Ambrosius av Milano, mannen som döpte Augustinus, eller Tertullianus i Karthago. Den västliga kristendomens frälsningslära är formulerad i juridiska termer, och i dess lutherska form har detta accentuerats i talet om ”lag och evangelium”. Kyrkan har därtill sin egen juridiska disciplin, kyrkorätten (den världsliga rätten i förhållande till kyrkan) och den kanoniska rätten (kyrkan i förhållande till sin egen inre verksamhet och dess medlemmar).
***
Det brukar sägas att Europa är byggt på arvet från Aten, Rom och Jerusalem. I mångt och mycket är den europeiska civilisationen resultatet av hur kontinentens folk förvaltat och vidareutvecklat den medelhavskristna syntes av romersk rätt, greko-romersk filosofi och kultur, samt abrahamitisk tro. Syntesen uppstod och blomstrade efter att den romerske kejsaren Konstantin den Store i början av 300-talet legaliserade kristendomen (statskyrkosystemet kom först mot slutet av seklet, under Theodosios den Store, och var mer en följd av att romarriket hade kristnats än tvärtom).
Ett förtjusande om än bortglömt exempel på denna syntes bjöds på av prästen och läraren Appollinaris den äldre och hans son den erkänt lärde biskopen Appollinaris den yngre. När den hedniske kejsaren Julianus Avfällingen på 300-talet förbjöd kristna att undervisa i den klassiska litteraturen kom de på en kryphålslösning. De startade ett mastodontalt projekt där de gemensamt tog fram en version av Gamla testamentet som till formen var inspirerad av den homeriska poesin, och ett Nya testamentet som efterliknade de platonska dialogerna. Tyvärr har texterna inte överlevt.
Rom har tre gånger erövrat världen: först militärt, sedan med kristendomen, och slutligen med juridiken.
Rom har tre gånger erövrat världen: först militärt, sedan med kristendomen, och slutligen med juridiken.
Mer långlivat blev i stället sådant som det kristnade kejsardömets reception av den romerska rätten, liksom kyrkans påverkan på juridiken under många sekler framöver – in i modern tid. Som den rättslärda historiken Rudolf von Jhering påpekade har Rom tre gånger erövrat världen: först militärt, sedan med kristendomen, och slutligen med juridiken.
I stora delar av Europa var det till följd av kristnandet under medeltiden som man – tids nog – fick ta del av den av kristendomen filtrerade romerska rätten, så som den hade kodifierats under kejsaren och helgonet Justinianus den Store i Östrom på 500-talet. Det kontinentala Europas kombination av den romerska rätten, kanonisk rätt och germansk rätt kom att ligga till grund för juridiken ända fram till Napoleontiden. Även det medeltida Sverige kom åtminstone i viss mån att beröras av denna romerska rätt, dels via införandet av den kanoniska rätten, och dels generellt via kontakterna med kontinenten. Den napoleonska lagbok som sedan infördes i Frankrike på 1800-talet, och kom att utöva inflytande på flera håll i resten av världen, var förvisso i viss mån ett brott med det förflutna – men var samtidigt också i sin tur påverkad just av Justinianus kodifiering av den romerska rätten.
Religionen legitimerade inte bara den politiska makten, kung av Guds nåde, som det brukar formuleras, utan också lagen, som sågs som ett uttryck för en av de två ordningar med vilka Gud styr världen.
Den andliga makten och den världsliga makten. Två sfärer som man åtminstone i teorin under såväl medeltid som efter reformationen menade var separata men legitima uttryck för en av Gud given världsordning. ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud”, som det uttrycks i Markusevangeliet. Eller som aposteln Paulus skriver i ett av sina brev: ”Överheten bär inte svärdet förgäves.” Ordning och reda. Här fanns inget utrymme för anarkism, laglöshet eller revolutionär omdaning av samhället – land skall med lag byggas, som det hette i ett par av landskapslagarna. Historiskt har dock de två sfärerna ofta i praktiken sammanblandats. Som det står skrivet i den gamla Västgötalagen: ”Kristus är först i vår lag.”
Än i dag i det sekulariserade Sverige, två decennier efter den förändrade relationen mellan staten och Svenska kyrkan, finns det fortfarande en lag om Svenska kyrkan som reglerar kyrkans identitet, teologi och organisation. Därtill kvarstår successionsordningens ord om att kungen ska vara av den rena evangeliska läran, det vill säga en lutheran i enlighet med Augsburgiska bekännelsen. Båda företeelserna är något som markerar att Svenska kyrkan och kristendomen i dess lutherska tappning trots allt av historiska skäl har en särställning i det svenska samhället och dess kultur.
Eller ta för den delen domarreglerna, som förvisso inte är juridiskt bindande:
En domare skall först besinna, att han är en Guds befallningsman, och det ämbete han förter, det hörer Gudi till, och icke honom själv, och därför hörer domen, som han avlägger, Gudi till, efter det han avsagd varder i Guds ämbete, på Guds vägnar, så att det visserligen är Guds dom, och icke människors.
I den populära föreställningen om kristendomens historiska samhällsinflytande kretsar mycket kring ett ytligt betraktande av enskilda exempel från förr. Ofta är det obskyra och excentriska sådana, som häxprocesserna på 1600-talet eller nattvardsplikten som länge fanns kvar även i Sverige. Idag talas det sällan om de många positiva inslagen – som införandet av kvinnofrid och hemfrid i Sverige.
Oavsett vad stannar det ofta på en sådan konkret nivå. Det är lätt att glömma utvecklingen på ett principiellt plan. Den kristna traderingen av den romerska rätten har varit av större betydelse för Europa som civilisation än spridda försök att införa godtyckligt utvalda mosaiska lagar (något som väl i och för sig inte heller det ska underskattas). Tack vare denna process gick Europa stegvis från att rättvisa skipades via blodsfejder, lokala seder och olika vidskepliga prövningar till att i högre grad förlita sig på skolade domare och lagböcker med allmän giltighet.
Lika viktigt är också det inflytande som kristendomen har utövat med indirekt betydelse för den juridiska utvecklingen, till exempel genom att påverka människosynen. Att människan har setts som Guds avbild har bidragit till synen att varje människoliv har ett inneboende och okränkbart värde, vilket i förlängningen är en viktig förutsättning för principer om frioch rättigheter.
Trots allt fantastiskt från den förkristna antiken som är värd beundran även i vår tid kvarstår faktum att kristnandet innebar en positiv förändring i människosyn och hur högt ett enskilt människoliv värderades. Med kristnandet kom lagarna successivt att, som en östromersk kejsare uttryckte det på 700-talet, ”revideras i riktning mot större människokärlek”. I romarriket förlorade fäderna makten över barns liv och död, och ett äktenskap kom att kräva båda parternas godkännande för att vara giltigt. Slavar fick rätten att vända sig till myndigheterna om dess mästare missbrukade sin makt, och kunde i vissa situationer även bli fria om mästarna var grymma. I mindre civiliserade samhällen innebar kristnandet att klansamhället nedmonterades, inklusive dess system med blodsfejd.
Talande är den slutsats som Tom Holland drar i Dominion: The Making of the Western Mind: vid en empirisk jämförelse av Europa före och efter kristnandet måste han till slut ”acceptera att [han moraliskt sett] inte är grek eller romare alls, utan helt och hållet och med stolthet kristen.”
Men påverkan skedde också på värderingar i bredare bemärkelse. Även en sekulariserad svensk kan skriva under på den gammaltestamentliga maximen ”öga för öga” – en kärnfull formulering av principen att en brottsling måste sona sitt brott, och att den som avtjänat sitt straff därmed också har sonat sitt brott. Eller den nytestamentligt färgade hållningen att det för en förbrytare också måste finnas vägar till förlåtelse, moralisk förnyelse och återintegrering i samhällets gemenskap. Lagen existerar inte för dess egen skull, utan fyller en funktion i samhället som ytterst handlar om att möjliggöra och skydda det goda livet – även för någon som brutit mot lagen. Sabbaten är så att säga till för människan, inte människan för sabbaten (Mark. 2:23–28).
Eller som den ovan nämnde Schlyter uttryckte det med några vackra ord: ”Mellan den allmänna och den enskilda viljan kan det vara harmoni eller strid. Det band som förenar dem är kärleken till det goda; kärleken är lagens fullbordan.”
