Frida Jansson är jurist och arbetar med att leda projektet Liberalt maktskifte på tankesmedjan Timbro. Här skriver hon om tre teman som hämmar den konstitutionella utvecklingen i Sverige, och hur vi kan stärka individens rätt gentemot staten.
Den liberala demokratin har seglat upp som huvudnummer i svensk politik sedan januariavtalet kom till, eftersom hela grunden för avtalet var att värna demokratiska principer. Det är positivt – Sveriges grundlag är ”relativt ung och mager” för att citera juridikprofessorn Karin Åhman. Det finns dock några teman i den dagspolitiska diskussionen om den liberala demokratin som hämmar den konstitutionella utvecklingen.
Det första temat är att den svenska demokratin beskrivs som perfekt, och som att dess enda hot är att en antidemokratisk utveckling skulle ske i Sverige på samma sätt som i Ungern eller Polen. Som en del av januariavtalet krävde Centerpartiet och Liberalerna att en utredning skulle göras om domstolarnas oberoende. Utredningen har ännu inte färdigställts, men i kommittédirektivet som föregick utredningen konstateras det att trots att Sveriges grundlag är bra, finns det andra länder som påminner oss om vikten av demokratiska principer.
Detta konstateras alltså i ett land där man bara för några år sedan inte kunde få sina grundlagsskyddade rättigheter prövade i domstol, eftersom grundlagen sågs som en instruktion till lagstiftaren snarare än ett levande rättighetsdokument. I dag får man fortfarande stå för sina rättegångskostnader själv när man överklagar felaktiga myndighetsbeslut, och får rätt gentemot staten. Det går fortfarande inte att driva en fastställe setalan vad gäller rättighetsöverträdelser – det vill säga, det går inte att driva en talan där man vill få konstaterat att staten kränkt ens rätt. Vi har en utnämningsmakt, makten att utse myndighetschefer, som är icke-transparent och bryter mot FN:s korruptionskonvention. Att allt skulle vara guld och gröna skogar vad gäller den svenska konstitutionen, och att vårt enda bekymmer är vad som händer i Polen, stämmer alltså inte.
Det andra temat är att Sverigedemokraterna utgör ett hot mot den liberala demokratin, och att Socialdemokraterna är en garant för den. Vad gäller Sverigedemokraterna ska man inte underskatta populistiska partiers benägenhet att ha en nonchalant inställning till demokratiska spelregler. Det är inte heller ovanligt att de motsätter sig dem. Om man är ett auktoritärt parti hade man med framgång kunnat montera ner stora delar av den svenska demokratin snabbare än vad man hinner säga ”författningsdomstol”, eftersom skyddet är relativt svagt.
Men Socialdemokraterna har aldrig brytt sig om den liberala demokratin, förrän man genom att hänvisa till den kunde splittra allianssamarbetet. Gång på gång har Socialdemokraterna motsatt sig lagrådets möjlighet att yttra sig, lagprövning, fler fri- och rättigheter och kvalificerad majoritet vid behandling av grundlagsfråga. Alla vinster vad gäller vårt grundlagsskydd har baxats igenom av en envis borgerlighet. Det har givetvis inte att göra med att socialdemokrater skulle vara elaka eller onda, utan att man gör en annan avvägning i konflikten vad gäller minoritetsskydd kontra folkstyre. Borgerligheten har konsekvent prioriterat det första och Socialdemokraterna har prioriterat det andra.
Det tredje temat är brist på kunskap om frågorna. Många gånger har politiker från olika partier slängt sig med begreppet liberal demokrati utan att ge förslag på hur den konkret kan förbättras. Det tredje temat kopplas ofta ihop med det andra temat – ni känner säkert igen resonemanget om att Sverigedemokraterna hotar demokratiska principer och som inte kan backas upp eller konkretiseras. Det värsta exemplet var nog när Susanna Gideonsson, ordförande för LO, i Aktuellt påstod att ett bevis på att SD inte står upp för allas lika värde är partiets hållning vad gäller vinster i välfärden.
***
Vilka reformer är det då som krävs för att stärka den svenska liberala demokratin och rättsstaten? Hittills har Moderaterna varit mest ambitiösa, följt av Liberalerna. Moderaterna har bland annat föreslagit att ett nytt reformprogram för frioch rättigheter ska initieras, ett återinfört tjänstemannaansvar, större transparens i den offentliga förvaltningen samt att stärka riksdagens och lagrådets roller. Det är en bra början.
Om man bara ska lyfta två förslag på ytterligare reformer skulle jag fokusera på följande:
1. Införa en generell rätt till domstolsprövning i grundlagen
Innan 2010 fanns ingen bestämmelse i 2 kap. regeringsformen om att rättegångar skulle vara rättvisa. Grundlagsutredningen 2008 föreslog att man skulle ta in vissa element från artikel 6 i Europakonventionen, som fastslår rätten till domstolsprövning, i regeringsformen. Man valde att ta in skrivningen om att rättegångar skulle vara rättvisa och ske i skälig tid. Dagens bestämmelse innebär dock inte, till skillnad från artikel 6 i Europakonventionen, att det finns en generell rätt till domstolsprövning. Dagens bestämmelser om rättssäkerhet i 2 kap. RF har alltså begränsad räckvidd. Konsekvensen blir att det är svårt att ”komma in” i domstol i dag med stöd av regeringsformen. I stället röjer man undan överklagandeförbud med hjälp av Europakonventionen. En generell rätt till domstolsprövning i regeringsformen hade alltså ökat den enskildes möjlighet att få beslut prövade i en oberoende instans.
2. Se till att det inte kostar att tillvarata sin rätt
Om man i dag som enskild stämmer staten och vinner får man sina rättegångskostnader ersatta, eftersom det är principen som gäller i allmän domstol (tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen). Om man däremot överklagar ett felaktigt myndighetsbeslut och vinner får man stå kostnaden själv. Rättegångskostnader är kostnader som uppstår i samband med rättegången, till exempel om man har ett juridiskt ombud. Dagens regler skapar situationer där den enskilde får betala för att staten gjort fel. Europadomstolen har vid ett flertal tillfällen konstaterat att det strider mot rätten till en rättvis rättegång. En annan rättegångskostnadsproblematik är att man i förenklade tvistemål (när man stämmer staten men det inte rör sig om mycket pengar) bara har rätt till en timme rättshjälp. Övriga kostnader får man inte ersatta. Därför borde en ny huvudregel vara att staten ersätter till exempel ombudskostnader i alla mål där den enskilde vinner eller där det var rimligt att få frågan prövad.
***
Den liberala demokratin måste ständigt utvecklas – det är ett långsiktigt projekt där vi hela tiden måste flytta fram våra positioner. Därför bör vi inte nöja oss med politiker, oavsett om dessa är höger eller vänster, som bara använder den liberala demokratin som ett tomt begrepp utan innehåll.
