Anton Lindblad studerar juridik vid Uppsala universitet och sitter som ledamot i Geijerska studentföreningens styrelse. I den här texten nyanserar han den pågående kriminalpolitiska debatten genom att kritisera förslagen om visitationszoner och anonyma vittnen.
We should be cautious about giving up our civil liberties.
We should be even more careful about giving up … the civil liberties of a minority, so that we can enjoy our liberties in greater security.
We should be worried about the enhanced power of the state, [and we should reject … the idea that the risk from that power goes down as the risk from [criminal activity] goes up].
– Jeremy Waldron
En av den liberala statens huvudsakliga uppgifter är att skydda dess medborgare och invånare från varandra och sig själva. Statens brottsförebyggande arbete är därmed centralt, men de senaste årens kriminalpolitiska debatt i Sverige bör nyanseras. Framförallt två förslag som har varit vanligt förekommande i debatten, visitationszoner och anonyma vittnen, riskerar att hamna i konflikt med viktiga värden i en rättsstat.
***
För att polisen ska ha rätt att visitera dig krävs i dagens Sverige en misstankegrad som ska vila på att det finns fakta som knyter dig med viss sannolikhet till ett brott. En visitationszon är ett område där det kravet skulle vara undantaget. Då är det i stället din fysiska närvaro i ett allmänt utrymme som utgör grunden för att polisen får visitera dig. Oavsett var man står i själva sakfrågan håller de flesta med om att individen har rätt till en skyddad sfär (åtminstone individens kroppsliga utrymmen samt kläder och dylikt). Denna utgångspunkt motiverar att staten generellt måste visa en berättigad anledning (konkret misstanke) till att inskränka dina rättigheter. Visitationszonen skulle utgöra ett undantag från denna princip.
Hur ska man då se på visitationszoner, om individen trots allt har ett berättigat anspråk på en skyddad sfär? Antingen upphör rättigheten i ett visst statligt utsett område eller så utgör närvaro i zonen grund för ett antagande om skuld – en kollektiv, platsknuten skuld. Om man anser att individen inte förlorar sina rättigheter bara för att den vistas i ett visst geografiskt område, hur kan denna då skydda sig mot denna skuldpresumtion? Får en individ exempelvis fly från platsen utan att det grundar konkret misstanke i sig? Avståndet från sådant handlande till brottet våldsamt motstånd framstår inte som stort. Individen hamnar därmed i en prekär Moment 22-situation med sin frihet och kroppsliga integritet som insats.
Utöver det berörda rent ideologiska dilemmat förtjänar visitationszoner även kritik av mer praktisk natur. För den som vill undvika statliga kontroller framstår visitationszoner som en ypperlig illustration av var man inte bör vistas (under förutsättning att besluten publiceras, såsom i Danmark). De enda som måste vistas i zonen är de som bor eller arbetar i området. Kriminella kan med enkelhet flytta sin verksamhet till annan plats. De alternativ som då står till buds är att inte offentliggöra var visitationszonerna är, att göra zonerna så stora att de inte går att undvika eller att placera zonerna på sådana platser att de är i så gott som oundvikliga för alla (exempelvis samtliga anknytningspunkter i kollektivtrafiken). I samtliga fall offras frihet och integritet för sannolikheten att påträffa kriminella individer. Huruvida själva åtgärden är effektiv i sig är vidare högst tveksamt för en polismyndighet som redan idag saknar tillräckliga resurser. Att utpeka områden som särskilt förtjänta av ökad polisiär kontroll på grund av brottslighet riskerar vidare att leda till ökad stigmatisering och minskat förtroende för staten, något som ökar risken för framväxten av skuggsamhällen.
***
Förslaget om att införa anonyma vittnen för även det med sig en rad problem. Anonyma vittnen motiveras i regel med att man vill bryta den tystnadskultur som präglar kriminella nätverk. Genom att kunna erbjuda individer i dessa nätverk möjlighet att avge vittnesmål anonymt ska de ges möjlighet att delge värdefull bevisning i straffprocessen mot nyckelfigurer i nätverket.
Varför måste då vittnen identifieras i dagsläget? Den huvudsakliga anledningen är att såväl åklagaren som den misstänkte ska ha lika stora möjligheter att ifrågasätta vittnets tillförlitlighet. Det är i grund och botten en rättssäkerhetsfråga om hur stark bevisning vittnesmålet utgör. Genom att göra vittnet anonymt blir bevisvärdet per automatik mycket svagt sett från domstolens perspektiv. Effektiviteten kan på denna grund därmed ifrågasättas, eftersom ytterligare bevisning ändå kommer krävas. Skulle bevisvärdet av anonyma vittnesmålet sägas vara ”starkt” enligt lag har möjligheterna till en rättssäker straffprocess kraftigt försämrats.
Även om man bortser från den rättsliga aspekten föreligger ett annat grundläggande problem. Ordningen kräver att de individer som kan tänka sig att vara anonyma vittnen rent faktiskt måste samarbeta med polis och rättsväsende. När i processen ska denna bli ”anonym”? Och hur skyddas dennes identitet i förhållande till det kriminella nätverket i fråga under processen? Kriminella nätverk har sannolikt goda möjligheter att utröna vem i organisationen som vittnar och utöva påtryckningar på denne. Rättsväsendets möjligheter att vidta skyddsåtgärder i det avseendet framstår som oerhört begränsade – det är trots allt det problemet införandet av anonyma vittnen försöker åtgärda.
***
Dagens majoritet bör värna dagens minoritet, såväl för att det är moraliskt rätt som för att vi imorgon kan byta plats.
De två reformer som berörts ovan har gemensamt att de innebär en av majoriteten godtagen risk för intrång i en minoritets eller allmänhetens privatliv och integritet. När dessa säkerhetsåtgärder används måste dessa minoriteter – oskyldiga med misstänkta kopplingar till kriminell verksamhet och individer i utsatta områden – ge upp anspråk på privatliv och oövervakad frihet till förmån för majoritetens förhoppning om ökad trygghet. Tron på att staten i sin godhet inte kommer använda sin tvångsmakt på ett enligt majoriteten oönskat sätt är en farlig och falsk föreställning. Detta förtar inte vikten av statens roll, men att rollen är svår och faran reell innebär inte att generella rättighetsinskränkningar underställda statens godtycke är godtagbara. Dagens majoritet bör värna dagens minoritet, såväl för att det är moraliskt rätt som för att vi imorgon kan byta plats.
