Mårten Viberg är ekonomihistoriker och orförande emeritus i Studentföreningen Ateneum. Här skriver han om vikten av att förstå den postmoderna kunskapsteorin och dess maktbegrepp.
I borgerliga sammanhang är det inte ovanligt att höra någon slentrianmässigt tala illa om postmodernism, trots att denne person kanske inte har en särskilt god förståelse av begreppet, och med stor sannolikhet har anammat delar av en postmodernistisk förståelse av världen.
Postmodernism är en ständig källa till friktion i offentligheten, sociala medier och i hemmamiljöer. Det är nog många som råkat ”normalisera” något oönskat beteende eller åsikt, och fått en tillsägning av en postmodernistiskt skolad person. Andra exempel är att objektiva sanningsanspråk inte går att nå, eftersom vår uppfattning om verkligheten är färgad av våra omständigheter i termer av till exempel kön, etnicitet eller klasstillhörighet.
Även om det ibland kan vara svårt att se linjerna mellan ortodox marxism och modern postmodernism finns de där om man skrapar på ytan. Den klassiska marxismen ser världens samhällsstruktur och rent av värderingar, som ett resultat av produktionsmedlen och hur dessa är fördelade. I ett samhällssystem där kapitalister kontrollerar produktionsmedlen kommer en överstruktur, eller ett värdesystem skapas för att säkra denna grupps maktställning, precis som den feodala strukturen gjorde.
Den postmoderna förståelsen av världen går betydligt längre än bara produktionsmedlen. Samhället och världens tillstånd är inte begränsat till rent konkreta objekt, utan innefattar även språket. Språket, och hur vi talar om ett objekt formar vår förståelse av världen, menar postmodernisten, och i all väsentlighet förändras också även objektet man talar om.
Michel Foucault är ett namn som är välkänt inom samhällskunskapen, okänd i samhället, men ökänd i borgerliga sammanhang. Foucault är en av de mest framträdande figurerna för den samtida postmodernismen inom många samhällsvetenskapliga ämnen, och kan förenklat sammanfattas som att vara en i ledet av de som menar att mänskligt beteende är sociala konstruktioner. Foucault menar att människors friheter är begränsade av maktrelationer mellan människor. Konsekvensen av Foucaults teorier blir att mikronivån, det vill säga mötet mellan individer, blir ett slagfält mellan individers maktrelationer.
När någon uttrycker en åsikt som av den postmoderne anses oönskad, är det inte bara uttalade ord och en åsikt att vägas bland andra i ett logiskt resonemang, utan även maktutövning för att forma verkligheten. Att någon uttrycker en avvikande åsikt är därför att liknas vid en våldshandling; du formar verkligheten efter dina ord.
Nu är det inte många av de som använder normalisering eller dylika begrepp som skulle känneteckna sig själva som postmodernister, men postmodernisternas slutsatser har blivit populariserade nog att användas av allt fler för att skapa positiv förändring i ett samhälle de anser är förtryckande eller orättvist.
Vi som inte anammat en postmodern kunskapssyn behöver förstå varför de som har det ofta kan uppfattas som mycket upprörda. De blir egentligen inte främst arga för att du tycker annorlunda. När du ger uttryck för dina åsikter och gör dem kända och hörda så ”skapar” du i någon mån den åsikten och gör det till en verklighet. Din kommunikation blir ett sätt att i längden riskera att förstöra det goda i världen.
Det är nog få med en socialistisk grundsyn som hade hållit med detta ordagrant. Ofta blir den teoretiska grunden mer en form av kritisk metod, snarare än ett alternativt sätt att organisera världen.
Dock finns det skäl att inte avskriva postmodernismen helt. På ett sätt har de väl ändå rätt? När samhällen förändras och nationer faller, finns ingen kvar att minnas dem. Sensmoralen i Percy Bysshe Shelleys (1792–1822) dikt ”Ozymandias” fångar effekten väl: När alla glömt bort vem du och dina gärningar är, vem är du då? Särskilt tydligt stöd för en postmodernistisk metaförståelse är historieskrivning. Historien är svår att beskriva objektivt. De klara bristerna på annat än fragmentarisk empiri gör att förståelsen av gångna tider blir ofrånkomligen färgad av vår samtid. Sparta, Aten och Rom är samhällen som alltsedan deras fall förståtts på ett nära oräkneligt antal sätt.
Postmodernismen – och framförallt de vantolkningar som kan ses i kommentarsfälten på Twitter – kan för många verka som ett onyanserat eller näst intill farligt sätt att se på världen. Dock leder en urspårad empirism nästan alltid lika fel. Föreställningen om förnuftsmänniskan som alltid agerar rationellt är som bäst en grov approximering av människan, bäst lämpad att användas i nationalekonomiska modeller.
På samma sätt som historien ekar tomt av lyckade kommunistiska experiment är empiriska bevisen för ett objektivt och universellt förnuft nästan lika få. Förnuftet är bara kapabelt att beskriva verkligheten som det självt har konstruerat den. Rationaliteten har en gräns som beskrivare av verkligheten, och förnuftförespråkaren kommer till sist behöva se förnuftet och rationaliteten som ett gudssubstitut, som inte kan härledas utifrån sina egna principer.
Den västerländska filosofin har inte gett upphov till ett fullständigt och i sig självt konsekvent system att förstå verkligheten, förutom de som till slut hamnat i total nihilism. Bland oss icke-socialister finns inte heller någon klar hegemonisk kunskapsteori. I ärlighetens namn består de flestas filosofiska grund på en ganska förvirrad hopblandning av utilitarism, naturrätt, lockeansk filosofi och kristen teologi.
Kunskapsteori är svårt och komplicerat. Låt det fortsätta vara så, och gör det inte för enkelt att hänfalla åt varken fundamentalistisk empirism eller postmodernism. Försök förstå din motståndare, så förstår du mer hur komplex och svårförståelig vår existens är.
