Margareta Barabash är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet och masterstudent i statskunskap. Ämnet för detta nummers utrikeskolumn är den globala världsordningens krackelerande institutioner.

Coronapandemin har vänt upp och ner på tillvaron och fått oss att ifrågasätta sådant som vi annars har tagit för givet. Därutöver har sjukdomen och dess konsekvenser tvingat oss att konfrontera de ödesfrågor som visserligen cirkulerat länge i den globala offentligheten, men som man gott kunnat få spekulera kring i lugn och ro utan att nödvändigtvis tvingas till att besvara med detsamma.

En sådan fråga är vart i hela friden är globaliseringsprocessen på väg.
Västvärldens hantering av covid-19 blottar en infekterad fråga kring dess regeringars förmåga att hantera problem som kräver effektivt beslutsfattande och transnationellt samarbete. Trots stora ord om gemenskap och medgörlighet tycks de globala institutionerna vara långt ifrån den goda form de en gång var i.

På andra sidan Atlanten har Donald Trump stridit mot alla politiska institutioner och normer i över tre och ett halvt år. Det envisa America First-idealet i alla slags sammanhang – ekonomiska, politiska, sociala – sänder världen ett tydligt budskap: USA håller på att dra sig tillbaka från den internationella arenan. Den unilaterala världsordning som präglat vår värld sedan Sovjetunionens upplösning luckras sakta upp. Det är tydligt att det från amerikansk sida saknas politisk ork och vilja för globalt inflytande och samarbete.

Samtidigt kräver världsordningen nya hegemoner. I skuggan av pandemin fortsätter Kina obemärkt att flytta fram sina positioner och stärka de auktoritära tendenserna ytterligare. Peking inskränker friheten för såväl sina egna medborgare som hongkongbor och taiwaneser, samtidigt som linjen mot Washington hårdnar. En eskalerande konflikt mellan två globala supermakter gynnar knappast strävan efter fredlig gemenskap och samexistens.

EU, som i denna situation bör åta sig rollen som frihetens bastion, tycks vara mer hjälplös än någonsin. Coronakrisen har lyckats blottlägga den tröga byråkratins inkompetens bättre än något annat. Samtidigt är det tydligt att medlemsstaterna inte alltid är villiga att samarbeta med varandra. Flera länder införde exportförbud för medicinsk skyddsutrustning från andra EU-medlemmar, någonting som går emot den inre marknadens logik. Dessutom ekade de tidigt drabbade staternas rop om stöd länge för döva öron och EU-kommissionens ordförande Ursula Von Der Leyen tvingades i april att gå ut med en ursäkt till Italien å EU:s vägnar för den uteblivna hjälpen i krisens tidiga skede.

Institutioner som Internationella valutafonden, IMF, och Världsbanken tycks ha devalverat i sin betydelse för ekonomisk utveckling. Världshandelsorganisationen, WTO, anses inte längre vara huvudarenan för förhandlingar och dess handelsregler upplevs som allt mindre relevanta.

Det är i dessa tider som idén om globaliseringen upplevs som blasé. Men vännen av globalt samarbete får ej misströsta. Idéerna kring protektionistiska åtgärder burna av högljudda populister må öka i popularitet, men paradoxalt nog gäller samma för ekonomiska liberaliseringar. Trots pandemin förutspås 2020 att bli året med minst skadliga ekonomiska interventioner sedan 2008 års finanskris. Det är ett gott tecken.

Sedan svallvågorna från finanskrisen avtagit har den globala tillväxten ökat stadigt, något som bland annat genererat miljontals arbetstillfällen. De globala nivåerna på varuimport och export har ökat med omkring 20 procent varje år sedan 2012. En liknande tillväxttrend noteras hos EU:s inre marknad.

En annan viktig trend att notera är att det som driver dagens tillväxtnivåer är digitala tjänster och idéutbyte, i form av tekniska innovationer och kunskap. En sådan utveckling sätter käppar i hjulet på protektionistiskt sinnade aktörer. Det är lätt att införa tariffer på olja eller fordon, men desto svårare att göra det på en app eller en ny idé kring effektiv molnlagring. De nya tendenserna trotsar således de illiberala trenderna och bidrar till att globaliseringsprocessen ändrar skepnad. Globaliseringen har inte stagnerat, utan snarare bytt karaktär. De konventionella institutionerna upplever ett bakslag, medan nya får ta plats och ändra förutsättningarna för global utveckling.

På framtidens globala arena spelar inte Washington, Bryssel eller IMF längre huvudrollen. Istället är det driftiga entreprenörer från världens alla hörn som driver den globala utvecklingen framåt. Eländet och fattigdomen i många av världens stater kommer inte botas av FN:s organ, utan av uppfinningsrika individer med hjälp av smarta innovationer. På så sätt drivs globaliseringsprocessen framåt. Därmed är det tydligt att vi måste tänka om vad vi menar när vi talar om globalisering. Det traditionella aktörerna är helt enkelt inte särskilt relevanta längre.

Den handlingskraftiga individens längtan efter att göra sin och andras tillvaro lite bättre trumfar de trötta och sönderbyråkratiserade globala institutionerna. Vetskapen om detta är betryggande i dessa svåra tider. För varje dag som går blir världen en lite bättre plats att leva på – trots allt.

Categories: Säkerhetskolumnen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *