En folkpartistisk felsägning på “libertarian” gav namnet åt 90-talets kanske mest mytomspunna svartklubb, tillika libertarianska nätverk. Med 13 000 medlemmar, varav en OS-bombare, gjordes Sverige friare, en illegal öl i taget, skriver Mattias Svensson.
Professor Ingemar Ståhl hade precis gjort sin karaktäristiska gest där han drog ner glasögonen och gapade, för att accentuera en poäng av grovkornigt skämtsam natur. I det här fallet hade han nämnt ”den där Pol Pot-anhängaren Birgitta Dahl”, då riksdagens talman och tidigare S-minister, som likt många i sin generation förivrat sig under åren kring 1968, och var på väg att förklara varför även en djupröd sosse gärna gullar med kungabarnen.
Föreläsningen avbröts dock av en palaver i korridoren. Dörren till föreläsningssalen i AF-borgen i Lund, där Frihetsfronten våren 1996 ordnade seminarium med tre generationers liberaler som talare, öppnades och en uppbragd man krävde att få tag på Christian Gergils. Denne hade dock hastigt under pausen avlägsnat sig genom ett fönster.
Det hela fick sin förklaring av en munter medhjälpare. Den uppbragde mannen visade sig vara en delgivningsman, utsänd denna lördag för att lämna en delgivning till Christian Gergils. Han hade dock inget signalement vilket innebar att han suttit i publiken och lyssnat inte bara när när Sven Rydenfelt resonerat om äganderättens betydelse, utan även när Christian själv hållit låda. Först i pausen hade han tagit kontakt med medhjälparen, som i sin tur förklarat läget för Christian, vilket förklarade fönsterflykten.
Komna så långt i berättelsen skrattade publiken högt. Delgivningsmannen var ännu argare, men han hann knappt börja gorma förrän nationalekonomen Ingemar Ståhl gjorde sig påmind.
– Jag ska påminna konstapeln om att här pågår grundlagsskyddat möte, förklarade Ståhl och hotade med att ”tala med polismästaren” om störningen fortgick. Delgivningsmannen suckade frustrerat, drämde igen dörren när han gick och efter stort jubel fortsatte nationalekonomen Ståhl – som även kommit att intressera sig alltmer för juridiska och konstitutionella frågor – sin föreläsning precis där den avbrutits. Ståhl förklarade att anledningen till att sossar gullar med kungafamiljen är att monarkin står i vägen för en fungerande maktdelning i landet.
Lagbrott och konfrontationer med ordningsmakten gav onekligen en krydda till den liberala aktivismen på 1990-talet. Även seminarier tenderar att bli mer minnesvärda om de interpunkteras av en ilsken delgivningsman.
Det var en rolig miljö. På ett konkret och nöjsamt sätt illustrerades att människor har rätt till sina egna liv, och att det inte bör vara staten som bestämmer hur länge man får roa sig, eller på vilka sätt. All olydnad var inte lika genomtänkt. Några ägnade sig åt systematisk felparkering, vilket jag aldrig förstod poängen med. Resonemanget att man har rätt att sno glas från krogen eftersom krogarna hjälper staten att ta in så mycket i skatt, blev ganska snabbt ett roande exempel även i våra kretsar på hur de vildvuxna tankarna användes för att rättfärdiga mer än de borde. Men i sina bästa stunder berikade aktiviteterna varandra.
Och det allra bästa exemplet gav faktiskt varaktigt utökad frihet för alla.
Tritnaha, svartklubben i Stockholm på St Eriksgatan 89, var under 1990-talets första år en frihetlig samlingsplats. Här ordnade det nyliberala nätverket Frihetsfronten sina tisdagspubar, dit talare från höger till vänster bjöds in för föredrag med efterföljande frågor, och tackades av med en rejäl flaska whisky. Tidningen Nyliberalen hade sin redaktion i ett kontorsrum, och det såldes böcker av liberala tänkare och ekonomer. Bland annat den legendariska boken ”Befria människan”, skriven av bokförläggaren John-Henri Holmberg och en tidig svensk introduktion till nyliberalismen eller libertarianismen. Boken hade beställts av Muf Uppsala, men enligt ryktet hade partiet därefter velat destruera upplagan, och det sades nu vara räddade exemplar som såldes.
Personerna som bildade Frihetsfronten, främst Mattias Bengtsson, Anders Varveus och Christian Gergils, hade en bakgrund i Muf och FMSF. Verksamheten började med samma alkoholservering som var ett givet inslag i Muf och Muf vid denna tid, det dröjde många år in på 2000-talet innan jag besökte en Muf-lokal utan bardisk. Men pubverksamheten växte snart, eftersom intresset var stort och det legala utbudet snålt i Stockholm på den här tiden. Vanligen stängde nöjeslivet redan klockan ett, vid sidan om frodades dock en mängd ”slutna sällskap” av mer eller mindre svartklubbskaraktär.
Det direktdemokratiska sällskapet Tritnaha blev ett sådant, med omkring 13 000 medlemmar som därmed ägde tillträde till lokalens fester. Namnet Tritnaha var en ordlek efter att en folkpartist i en debatt haft svårt att uttala ordet ”libertarian”. Hit sökte sig nöjeslystna från alla möjliga håll sedan det lagliga dans- och kroglivet stängt – till busshållplatsen intill läste många chaufförer nattetid upp ”nästa hållplats: svartklubben” – och så blandades kändisar, krogpersonal, transor och gruvarbetare på facklig konferens i storstaden med allmänt nöjeslystna och förstås en försvarlig mängd unga politiska nördar. Besökarna mötte nyliberala budskap och citat som ”Du äger ditt liv – bryt mot kränkande lagar” och Bastiats ”Staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”. I baren stod att ”Du har fullständiga rättigheter”.
Här hölls några av de första raveklubbarna, Deep in bleep, som så småningom tog över efter den initialt dominerande svartrocken. Vid ett tillfälle, återgivet i P3 Dokumentär-programmet ”Rejv, knark och en OS-bomb”, kom polisen störtande in i lokalen, men inte för en razzia utan för att de trodde att det brann, men de hade bara sett röken och hört visselpiporna från ett rave, och retirerade under förvirring ut från stroboskopljuset.
Polisen såg annars inte med blida ögon på att folk kunde roa sig in på småtimmarna. De gjorde återkommande razzior mot Tritnaha och skrev därefter förtvivlade protokoll över vittnesmål om att någon hade ”agreterat” för ”de klassikebrala idéerna” och någon ”von Hiatts”, eller lät analysera en misstänkt ”bomb” som visade sig vara en roller i terpentin. Och när lokalen utrymts och polisen åkt därifrån så öppnade den snart igen med öl från bilar utanför lokalen, ”Bärs ut – bärs in”, som Expressen rubriksatte det.
Efter återkommande razzior satte polisen till och med, mot alla grundlagar, lås på lokalen med tidningsredaktion och allt. De passade även på att häkta tidningens ägare och en av dess grundare, Henrik Bejke, för vilket staten i efterskott fick betala skadestånd. Då flyttade Tritnaha till en ny lokal. Sommaren 1993 gav politikerna slutligen upp, och det är därför nöjeslivet numera får ha öppet till klockan fem.
Mattias Svensson är ledarskribent på Svenska Dagbladet och författare.
