“Det är jag som är ett geni! Det är inte Stig Larsson!” Så sa Mare Kandre, då tjugofem år gammal, kaxigt i en intervju på 1980-talet. Men hade hon i sin skämtsamhet rätt? Vem var egentligen svensk 80-talslitteraturs renaste geni? Mimmie Björnsdotter Grönkvist skriver om hur postmodernismen gjorde upp med den vänstermoraliserande litteraturen.
När det begav sig tillhörde Kandre och Larsson det gäng med författare som hängde på restaurang Prinsen i Stockholm. Det finns uppenbara paralleller mellan de två; de debuterar unga. Stig Larsson år 1979, då 24 år gammal, med romanen Autisterna. Kandre, född år 1962, är något yngre än 55:an Larsson och debuterade som 22-åring med boken I ett annat land. Redan innan debuten blir hon upphaussad, och föremål för flera större intervjuer och författarporträtt – innan någon ens läst boken.
Geniförklaringarna låter inte vänta länge för någon av dem. Det skadade inte heller att de båda var unga, rätt bildsköna, och Mare Kandre hade rötterna i punken.
De slår sig in på en ny väg i svensk litteratur, som bryter med den vänstermoraliserande och uppfostrande estetik som varit stark sedan slutet på 60-talet. Då hjältarna var rediga arbete, skurkarna kapitalistsvin till fabrikörsägare, och inte ens barnen lämnades ifred – utan proggig barnlitteratur serverade moralkakor om att det är fel med strejkbryteri.
Ingen av dem skrev egentligen en debutroman, utan snarare varsin samling lösryckta prosastycken. Fria från konventionell berättarteknik och utan sammanhängande narrativ. Ändå är det inga novellsamlingar, prosastyckena är skärvor som bildar någon slags helhet. Autisterna handlar om en man i samhällets och moralens utkant, I ett annat land om en barndom.
Särskilt Stig Larsson brukar framhållas som en av de främsta postmoderna författarna i Sverige. Kanske den allra främsta. En förklaring till det är förmodligen att Larsson var med i kretsen kring tidskriften Kris, kort för kritik, estetik och politik, och nej jag får inte riktigt ihop hur det är tänkt att fungera som förkortning. Han var med och grundade tidskriften, som först hade namnet Kod. Enligt litteraturvetaren Johan Lundbergs historieskrivning i boken När postmodernismen kom till Sverige var det Kris-kretsen som just tog postmodernismen till Sverige. Särskilt med specialnummret om filosofen Jacques Derrida 1980. Andra namnkunniga personer i Kris-kretsen är bland annat Horace Engdahl och Anders Olsson som senare blev invalda i Svenska Akademien.
Som kritiker var Engdahl viktig i det estetiska skiftet som befriade litteraturen från 70-talets plakatpolitiska bojor. Lundberg framhåller honom dock inte som den främsta i sin historieskrivning – den äran tillfaller Mats Gellerfelt, som skrev positivt om Autisterna när den först kom ut, och med gillande refererade Engdahl i början av hans kritikerkarriär. Det estetiska skiftet behövde inte bara sina författare, utan även sina kritiker. Det gäller kanske särskilt för en estetik som den postmoderna, som är mer fragmenterad och mindre konventionell. Mindre lättillgänglig, med mindre av tydlig moral och budskap – litteratur som behöver sin uttolkare.
Den plakatpolitiska estetiken var främst en vänsterns estetik, men brottet med den innebar inte att en högerns estetik tog över. Snarare var svaret en avpolitisering, en litteratur som var upptagen med andra aspekter av livet. Det är sedelärande för dem som söker efter en liberal estetik, för en sådan lär vara svårare att finna än ett radikalt vänsterdito. I alla fall om det ska vara uppenbart politiskt. Just för att liberaler brukar hysa en större tveksamhet inför att göra allt till politik.
I en tv-intervju från 00-talet med kulturens kungapar Horace E och hans dåvarande hustru Ebba WB, innan den uppslitande skiljsmässan, framhåller de båda romanen Bübins unge som Mare Kandres mästerverk. Engdahl jämför den med 70-talslitteraturen som var uppfostrande och mån om att läsaren skulle bli en bättre människa – Kandre i kontrast struntar i sådana hänsyn. Horace kallar boken “grym” och enligt EWB är den “bestialisk”. Hon förhöll sig inte pedagogiskt till läsaren, utan gick upp i sitt eget mörker. Beskrivningen är klart gjord med gillande från Engdahls håll. Han kallar det sättet att skriva på befriande. Det rörde det sig om en “litteraturens återkomst.”
När de ska jämföra Kandre i Bübins unge räcker bara gigantiska jämförelser, till Kafka och Dostojevskij. Det handlar om en bok som författaren skrev när hon var blott 25 år gammal.
Kanske är det svårt att åldras som geni – både Stig Larsson och Mare Kandre hittar sina röster och geniförklaras när de är extremt unga, men de båda tystnar också tidigt som författare. Larssons produktion den här sidan om 2010 är skral – en självbiografi, en pjäs, och samlingen prosaporträtt Folk på ön från 2017. Och så är han krönikör i Expressen.
Mare Kandre dog år 2005 av en överdos, och från henne slipper man åtminstone läsa boomer-texter om att 32 000 kronor har försvunnit från hennes bankkonto. Samtidigt hade sådan läsning kanske varit ett lågt pris att betala för att slippa sorgen över alla böcker hon inte hann skriva. Som den oavslutade Den underjordiske maken som det går att höra henne läsa kort ur i dokumentären Det är jag som är ett geni!, som gått i SVT och ligger uppe på Vimeo för den nyfikne.
På Flashback finns inte mycket att läsa om henne, utom spekulationer om hennes död och den ljuvliga men ack så korta tråden “Isande passager hos Mare Kandre” från 2020 som en forumanvändare startar efter att ha läst Aliide Aliide. Mer finns att hämta hos Katarina Frostenson, som minns konversationer med Mare Kandre i boken K. “Ni kan väl välja in mig i Akademien, jag vill också ha lite lajbans!” minns Frostenson att Kandre sa en kväll på Forum. Kanske hade det blivit så. Hon om någon hade haft sin plats där, skriver Frostensson.
I somras medverkade jag, svinbakis, i Ideologipodden hos Timbro Förlag. Temat för avsnittet var postmodernism, och jag fann mig själv föra ett resonemang om postmodern estetik och framhållande av geniet. Att jag lyckades så väl med att tänka högt i bakisångorna får mig att i efterhand undra om det inte är jag som är geni.
I Klubben, boken där Matilda Gustavsson bygger vidare på sitt gräv om övergrepp kopplade till Svenska Akademien, ser hon elitismen i de kretsarna som en grogrund för övergreppen. I kretsen kring Akademien – som i mycket överlappar med kretsen kring Prinsen, kretsen kring Kris och kretsen kring Forum, som alla i sin tur överlappar – fanns en känsla av att man på något sätt var utvalda.
Det är just konventionsbrotten, det fragmenterade och dunkla i estetiken som skapar efterfrågan på genier. Ett sådant skrivande kräver något annat än ett skrivande som ska vara uppbyggligt och pedagogiskt. Med en tydlig sensmoral. När reglerna är satta ur spel är det en större utmaning att skriva, och det är den som har förmåga att skapa sina egna regler som utnämns till geni. Som Larsson. Som Kandre.
En postmodern besatthet av geniet går också hand i hand med en besatthet av outsidern. Ibland hör de två rent av ihop. Här finns ett stråk som är gemensamt för teoribildningen såväl som estetiken, som också hjälper till att förklara varför den postmoderna litteraturen uppfattats som apolitisk och amoralisk.
Om marxismens subjekt är arbetaren, är postmodernismens outsidern. Istället för den vanliga förtryckarstrukturen mellan kapitalägare och arbetarklass, fokuserade postmoderna teoretiker – kanske främst Michel Foucault – på andra typer av förtryckarstrukturer. De intresserade sig för individer i samhällets utkant – fängelseinterner, galningar och mentalpatienter, sexuellt avvikande – och deras livsvillkor. Inte sällan influerat av egna erfarenheter.
En liknande fascination för livet på marginalerna finns i delar av den postmoderna litteraturen. Mare Kandres hela författarskap har beskrivits som en krisdiktning, och det kompakta mörker som finns i flera av hennes romaner är tydligt ångestbetingat. Stig Larsson ger genomgående utrymme för droger och perversioner. Det är långt ifrån marxistinfluerade skildringar av utsatta arbetare, och är lättare att koppla till postmodern teori än klassiskt marxistiskt influerad litteratursyn. När litteraturen i sjuttiotalets befrias från det plakatpolitiska byter den också subjekt. Arbetaren står inte i centrum längre, det är det outsidern, lidandet och mörkret.
Arbetaren står inte i centrum längre, det är det outsidern, lidandet och mörkret.
Och det är inte alltid lätt att skilja outsidern, författaren som person och geniet åt. Bena ut vad som är litteratur eller persona, och påhitt, och vad som är den riktiga personen. Frågan är om man ens vill. “Ett geni är ett geni om än på en parkbänk än bakom en skrivmaskin” som en anonym flashbackanvändare formulerat det väl om Stig Larsson. Det kan vara frustrerande om man vill ha ett tydligt moraliskt omdöme om en roman eller en författare – men så är det också fattigt att bara läsa moraliserande. Eller att dra upp för tydliga gränser mellan olika traditioner, kräva ordning och reda i intertextuella referenser och allra främst en röd ideologisk tråd genom litteraturen.
En ytterligare recensent och skribent som var viktig för det ideologiska skiftet är Carl Rudbeck, som i en läsvärd essä för Timbro hävdat att med postmodernismen fick liberalismen sin poetik eller estetik. “Liberalismen är den ideologi som lättast låter sig för- enas med den postmoderna attityden” skriver han i Den fula ankungen eller den oälskade liberalismen och hävdar att det finns överlappning mellan de två i en kritik mot stora metaberättelser, ett skeptiskt förhållningssätt – att den postmoderna konsten är den som bäst speglar ett liberalt samhälle. Om ett liberalt samhälle förstås som ett där det tillåts många små visioner, konkurrerande gemenskaper och livsvisioner istället för att allt inlemmas i ett gemensamt, statligt sanktionerat syfte.
Därför borde liberaler intressera sig mer för det estetiska skiftet som sker under åttio- och nittiotalet, och postmodernismens som estetisk strömning. Det är inte Stig Larsson eller Mare Kandre som är geni. Det är (var) de båda.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är vikarierande ledarskribent på Expressen och redaktionsmedlem i Svensk Linje.
