Moderaterna är inte vuxna nog att våga sätta dagordningen själva. Hur stora problem Sverige än har ifrågasätter Nelly Åkesson, ordförande för Studentföreningen Ateneum, hur många kärnväljare borgerliga partier kan förlora innan tävlingen om att vara mest auktoritär äntligen är över.
Som medlem i Moderata Samlingspartiet sen 2014 kan jag konstatera att man varit med om att partiet gått åt fel håll både en och två gånger. Jag engagerade mig i ungdomsförbundet och identifierade mig uteslutande med detsamma. Det är sunt att ungdomsförbund och moderpartier inte tycker samma sak i alla frågor, det ligger i sakens natur. Nog för att ens flickrumsliberala idéer sällan drivits av svenska riksdagspartier, och att ens bestämda ideologiska uppfattning gör att man reagerar på sådant gemene man inte reagerar på. Viss risk finns även att det föreligger ett samband mellan ens cynism och antal ungdomsår man spenderat i partipolitiken. Men jag frågar mig ändå om många väljare ser med skeptisk blick på borgerlighetens politiska utveckling den senaste mandatperioden.
Det kan knappast ha undgått någon att partier inom borgerligheten just nu tävlar med Sverigedemokraterna om vem som kan vara mest auktoritär. Inledningsvis handlade det från Moderaternas sida om kameraövervakning och utökade möjligheter för avlyssning, nu handlar det om utspel kring visitationszoner och anonyma vittnen. Kristdemokraterna driver även frågan om kemisk kastrering av våldtäktsmän, något också Moderaterna skrivit under på.
Vidare fokuserade Moderaternas migrations- och socialförsäkringspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard under förra året på skärpta regler kring arbetskraftsinvandring. På Twitter skrev hon i slutet på förra året: ”Vi kan inte ha tusentals som kommer från andra sidan jorden för att jobba inom städ, snabbmatsrestauranger och som tidningsbärare – när över 600000 utrikes födda saknar egen försörjning”. Uttalandet får en att undra om partiledningen har glömt läsa sin Bastiat, eller åtminstone lite grundläggande handelsteori. Var den här vänstervridna retoriken och oförståelsen för hur välstånd skapas kommer ifrån är oklart. Den grundläggande marknadsliberala premissen att det inte finns ett bestämt antal jobb som kan tas i anspråk, utan att jobb skapar välstånd och välstånd skapar jobb, borde inte kunnat flyga partiledningen över huvudet.
Många av dessa utspel går rakt av emot traditionellt borgerliga idéer om marknadsekonomi och rättssäkerhet. Vart har liberalismen försvunnit? Man får förstås ge utrymme för behovet av att röstmaximera och att man därav anpassar sig utefter samhällsdebatten och medianväljaren. Det är ju trots allt valår. Det är inte enbart från Moderaterna och Kristdemokraterna retoriken kommer ifrån, mer eller mindre samtliga riksdagspartier har anammat denna. Men borgerligheten skjuter sig själv i foten. Att vinna väljare från Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna kan inte behöva vara liktydigt med att bedriva Socialdemokratisk och Sverigedemokratisk politik. Till vilken kostnad anpassar man sin politik, egentligen? Hur många kärnväljare förlorar man per vunnen Sverigedemokrat?
Förutom det uppenbara problemet att bedriva dålig politik, är det ett problem att ta de borgerliga kärnväljarna för givet. Kärnväljarna är de som kan stå ut med ett par mindre genomtänkta utspel – borgerligheten har ju ändå bra intentioner på lång sikt om marknadsekonomi, rättvisa och frihet, tänker man. Men då dessa frågor också drivas. Att ta kärnväljarna och den stabila väljarbasen för given kan bli förödande på längre sikt. Ett otäckt scenario är att detta resulterar i en ond spiral där man till slut står kvar utan kärnväljare för att dessa blivit ersatta av väljare som uteslutande kräver snabba, enkla lösningar på stora, komplicerade samhällsproblem.
Några förslag för hur folks liv kan förbättras genom minskat förmynderi, permanent sänkta skatter och privatiseringar har knappast getts något utrymme i partiernas kommunikation på sistone. Moderaterna driver visserligen ett ”skattehöjarstopp”, men det lämnar en hel del i övrigt att önska. Och visst finns det stora problem i Sverige som behöver prioriteras, exempelvis tryggheten. Men prioritering av tryggheten kan göras samtidigt som man lägger större fokus på traditionella frihetsfrågor. Det är svårt att tänka sig att folk har slutat tycka om frihet.
Borgerligheten har glömt bort sin vision för Sverige – visionen om att staten ska lägga sig i individers liv så lite som möjligt, om att statens kärnverksamhet ska prioriteras och om rättssäkerheten, äganderätten och marknadsekonomin. Moderaternas partiledning pratar om att vara ”den vuxne i rummet”. Ändå vågar man inte sätta dagordningen själv och driva förslag man tror kan göra livet i stort bättre och friare för Sveriges befolkning.
Väljarna och Sverige förtjänar bättre.
