På bara några få år förvandlades Jönköping från en plats för bönder till en frisinnad metropol. Staden blev Smålands Jerusalem, men i centrum stod ingen biskop. Med en tidning i ena handen och en tändsticka i den andra lyckades en liten grupp frikyrkliga ungliberaler göra Jönköping till en av 1840-talets hetaste platser, skriver Eric Luth.
Det känns som att något har hänt med Jönköping under det senaste årtiondet. Ett nytt, ambitiöst kulturhus ståtar vid Munksjön. Högskolan växer explosionsartat. Barer får hålla öppet till tre. Jönköping lämnar sitt Jerusalem.
I min enfald har jag tänkt att det är ett nytt Jönköping som växer fram. Ju mer jag läser på om stadens historia, desto mer inser jag dock att Jönköping kanske snarare håller på att hitta tillbaka till sina rötter.
Den gängse stereotypen av Smålands Jerusalem kan kanske beskrivas som ett halleluja-kloster där Alf Svensson predikar från sin Grännavilla. Här bor de gammaldags Kristdemokraterna, de som ogillar abort och vill lägga hela statskassan på äldre, sjuka och barn. Sådan här oförarglig vänsterkonservatism, där kristen moral varvas med obskyra inslag av expansiva budgetar.
Men det är inte vad Smålands Jerusalem egentligen betyder, förklarar religionshistorikern Britt-Mari Näsström i ett gammalt avsnitt av Christer i P3. Begreppet härrör från tidigt artonhundratal, och i synnerhet från en sydsvensk kyrkostrid som blossade upp. I ena ringhörnan stod det gammalkyrkliga Växjö stift, hjärtat i ”det mörkaste Småland”, där de gamla institutionerna, de gamla gubbarna styrde. I andra änden de frikyrkliga ”ungliberalerna”, vars aktivism spreds med allfarvägarna och hade fått särskilt starkt fäste i Jönköping. Det var en stad stad som tidigt präglades av starkt civilsamhälle och föreningsliv.
Under artonhundratalets första hälft blåste progressiva vindar i Jönköping. Som Göteborgshistorikern Jan Christensen skriver i Liberalernas Jönköping (1990): ”I den svenska liberalismens barndom var Jönköping en viktig plats på kartan”. Framförallt tack vare några färgstarka ungliberaler, som under 1840-talet nästan på egen hand omvandlade staden från en sömnig småstad till en växande industristad med politiska ambitioner.
Främst bland dessa ungliberaler märks Johan Sandwall, en man vars levnadsöde borde bli spelfilm. Han började sin bana som bokhållare och kamrer vid den nygrundade privatbanken. Tio år senare hade han blivit en central politisk gestalt i staden, tagit initiativ till en bildningsförening och grundat både en framgångsrik metallfabrik och en tidning. Med tidningen upprörde han hela det konservativa Sverige, innan han sålde vidare både fabriken och tidningen, köpte Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, anklagades för förskingring, och på flykt från lagens långa arm – likt sin bundsförvant Carl Jonas Love Almqvist – lämnade landet för Amerika. Detta innan han var fyrtio år fyllda.
Tidningen han grundade, Jönköpingsbladet, beskrivs av Christensen som en av de viktigaste men också minst undersökta av de tidningar ”som gick i spetsen för det liberala pressgenombrottet vid 1800-talets mitt.” Det var en av samtidens mest radikala tidningar, och samlade flera av Sveriges mest framstående intellektuella, såsom Fredrika Bremer, Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg. Det var en av få tidningar som förespråkade kvinnans politiska rättigheter, och publicerade artiklar av Almqvist som till och med Aftonbladet tyckte var för radikala.
I de debatter om representationsreformen som haglade i samband med 1848 års revolutioner kämpade tidningen för att alla män (även arbetare) skulle ha en röst var. Almquist föreslog till och med en reform för att avskaffa landshövdingeämbetet – vars representant i Jönköping var särskilt konservativ.
Sandwall gjorde Jönköpingsbladet till en frihetens fyrbåk, och när fransmännen gjorde revolution tog man omedelbart ställning för februarirevolutionen. Följaktligen ska ungdomar på Jönköpings gator ha skanderat: ”Vi vill ha republik, och Johan Sandwall skall bli kung!” När oroligheterna resulterade i en sprucken glasruta i länsresidenset var landshövdingen inte sen att lägga hela skulden på Sandwall.
I alla Sandwalls verksamheter dyker ett efternamn ständigt upp: Lundström. Efternamnet bars av hans främsta konkurrent, ägaren till Jönköpings Tidning, men även av dennes två frihandelsvurmande söner: industrimannen Johan Edvard och affärsmannen Carl Frans.
Enligt Chalmersprofessorn Bengt Berglund torde få personer ”ha betytt så mycket för sin hemstad” som de två bröderna. Den förstnämnda var med och grundade Sandwalls tidningsverksamhet, den sistnämnda metallfabriken. Tillsammans var de aktiva överallt i staden, grundade otaliga verksamheter – och snart skulle efternamnet komma att bli världskänt, men av helt andra skäl.
Sandwalls metallfabrik må ha lagt grunden till Jönköpings industriella genombrott, men bröderna Lundström förverkligade det, när de tillsammans grundade Jönköpings tändsticksfabrik. Med sin säkerhetssticka gjorde bröderna staden världskänd, och svensk tändsticksindustri världsledande. Som mest producerades 12 miljoner tändsticksaskar per år. De två frihandelsvurmande brödernas påverkan nådde långt utanför den lilla hemstaden, inte minst när Göta kanal till slut nådde havet.
Framgången hade dock varit svårtänkbar utan finansmannen G M Sagers hjälp. Berglund beskriver honom som den största industrikapitalisten i Småland, och som sådan bidrog han till att bröderna Lundström kunde förverkliga sina idéer. Hans riskfyllda investeringar bidrog till att tändsticksfabriken kunde utvecklas och att ångbåtstrafiken kunde byggas ut på Vättern. Sin son döpte han efter sin stora förebild, den liberalkonservativa brittiska premiärministern och frihandelsvännen Robert Peel – som avskaffade hundratals tullar och moderniserade det brittiska rättsväsendet. Sonen, Robert Sager, kom senare att uppföra Sagerska palatset.
Sandwall, Almqvist, Lundström och Sager satte Jönköping på den liberala kartan innan det fanns ett modernt liberalt parti. Tillsammans förändrade de staden i grunden – tidning och tändsticka, hand i hand. Samtidigt var det knappast en liberal stad. En ny medelklass främjade progressiva värderingar, men i motvind. Få anslöt sig till bildningsföreningen. Tidningen var ofta större utanför staden än i den. Under 1850-talet gick den från att vara radikal till moderat i sin liberalism, och snart somnade den in. Almqvist och Sandwall lämnade landet, bröderna Lundström staden och Sager jordelivet.
Men Smålands Jerusalem är inte nödvändigtvis ett konservativt halleluja-kloster, och det industriella genombrottet fick Jönköping att gå från fattig bonnbygd till ett nav för handel och industri i södra Sverige. Detta tack vare innovativa ungliberaler som grundade en av de viktigaste liberala tidningarna i Sverige och startade fabriker som gjorde Jönköping känt över hela världen.
Eric Luth är en Jönköpingsbaserad fri skribent, kulturredaktör på Liberal Debatt och tidigare vice ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund.
