Albin Zettervall är viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet och juriststudent vid Uppsala universitet. Här skriver han om dödshjälp.
Richard, 63 år från Nordingrå, blev i november i år dömd till ett och ett halvt års fängelse för dråp. Han gav sin svårt sjuka hustru en dödlig dos morfin på hennes begäran. Detta är inte det enda fallet av liknande situationer. I april dömdes en 87-årig man i Skåne till ett års fängelse för dråp, efter att med en rakkniv ha skurit upp pulsådern i sin sambos handled. Mannen gjorde sedan likadant på sig själv, men överlevde. Anledningen var livsleda och sjukdom.
Dessa så kallade barmhärtighetsmord är förbjudna i Sverige. Bestämmanderätten över att få samtycka till skada är väldigt begränsad. I brottsbalken 24 kap. 7 § kan man utläsa att samtycke innebär ansvarsfrihet, så länge handlingen inte är oförsvarlig. Enligt praxis är ringa misshandel gränsen för vad man kan samtycka till; i praktiken innebär det en örfil eller knuff som inte leder till någon kroppsskada. Allt utöver ringa misshandel är alltså enligt svensk rätt oförsvarligt, och därmed omöjligt att juridiskt samtycka till.
Hur går då detta ihop med utövning av våldsamma idrotter i Sverige, som till exempel ishockey, eller Mixed Martial Arts och boxning? Att utsätta sig för våldsamheter frivilligt för ens eget nöjes skull verkar sakna någon annan motsvarighet i resten av samhällslivet, förutom vissa typer av masochism. De idrottsliga situationerna är av en sådan typ som lagstiftarna inte vill fånga upp med straffbestämmelserna.
I stället finns den en allmän princip om ansvarsfrihet vid sport och lek som kallas social adekvans. Detta är en så kallad “slasktratt” som innebär att man genom frivilligt deltagande i till exempel en boxningsmatch har samtyckt till att utsätta sig för det våld som är inom spelets regler. Detta är dock inte en ansvarsfrihetsgrund enligt samtyckesregeln i brottsbalken, utan i stället enligt principen om social adekvans. Det vanliga argumentet domstolar använder sig av när de tillåter grövre våld än ringa misshandel enligt social adekvans är att det finns ett samhälleligt intresse av tillåta det.
Vad som är rättsligt accepterat att göra mot en samtyckande människa är alltså beroende av domstolarnas godtycke. Det är en intresseavvägning mellan det positiva i att människor idrottar och intresset av att skydda mot uppkomsten av personskador. Någon typ av individualistisk utgångspunkt existerar inte. Detta innebär i praktiken att bedömningen i viss utsträckning bygger på popularitet och moralism. Det är okej att knäa en annan person i ansiktet, så länge det sker i en godkänd boxningsring eller bur, men inte okej att dela ut ett knytnävsslag mot en samtyckande person i sitt eget hem. Olika typer av masochism blir i och med detta förbjudet.
Vi har alltså en väldigt inskränkt rätt till samtycke, som man i praktiken har löst genom att låta rätten göra godtyckliga bedömningar över vad som ska och inte ska accepteras i samhället. En lösning som innebär som innebär stora gränsdragningsproblem, och stort personligt lidande.
I Richard från Nordingrås fall så tog domstolen förvisso hänsyn till omständigheterna, och dömde honom till ett lägre straff än vad som brukar göras vid dråp. Han får dock ändå sitta ett år fängelse för att ha befriat sin hustru från lidande. Det är en motbjudande behandling från statens sida.
I grunden handlar detta om rätten till sin egen kropp. En rätt som enligt många trumfas av bland annat att andra inte ska behöva betala för andras “onödiga” skador via den offentligt finansierade sjukvården, eller helt enkelt att man inte accepterar eller förstår andra människors levnadsval.
Paternalistiska lagar blir enklare att försvara om de innebär kostnadsminskningar för det offentliga, men även där är godtycket ständigt närvarande. De som på fritiden spelar ishockey medför vanligen stora kostnader för det offentliga i form av skador. Motargumentet där är att de totala hälsovinsterna är större genom att fler idrottar, men samtidigt finns det andra typer av motion som är betydligt mindre riskabla. Att förbjuda ishockey vore dock i det närmaste otänkbart. Det är för populärt, och skyddas därför av den sociala adekvansen. Den som däremot slår sin partner med en knuten näve under sex riskerar däremot att straffas, även om det är vad partnern allra helst vill. Den sociala adekvansen räcker inte så långt.
Att utöka möjligheten för ansvarsfrihet via samtycke är den rimligaste vägen att gå för att lösa dessa problem. Formuleringen i 24 kap. 7 § är i grunden utformad på ett bra sätt: ”En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig.“ Det är definitionen av ”oförsvarligt” som är problemet. Vad är det oförsvarliga i att två vuxna människor med ett riktigt samtycke vill skada varandra, utan att skada någon tredje part?
I förarbetena till lagens skrivelser om samtycke som ansvarsfrihetsgrund finns det dessutom en rimlig definition av vad som krävs för att lämna ett samtycke: Det krävs att samtycket lämnats av någon som är behörig att förfoga över det aktuella intresset, att samtycket lämnats av någon som förstår innebörden av samtycket, att det är frivilligt och allvarligt menat samt att det givits med full insikt om relevanta förhållanden. Samtycket måste dessutom föreligga när den aktuella annars straffbelagda gärningen företas. Vid utsträckta gärningar måste samtycket föreligga under hela tiden gärningsmannen har kontroll över skeendet.
»Vad kan en 15-åring, eller en person som lider av en kognitiv sjukdom, faktiskt samtycka till?«
Om vi tillåter samtycke enligt denna definition så försvinner många av de gränsdragningsproblem som vi har idag, men vissa skulle fortfarande finnas kvar. Vad kan en 15-åring, eller en person som lider av en kognitiv sjukdom, faktiskt samtycka till? I sådana situationer är det näst intill omöjligt att undvika någon form av godtycke i meningen att domare från fall till fall måste avgöra vilken grad av rättshandlingsförmåga den samtyckande äger. För vanliga personer med full rättshandlingsförmåga skulle detta självfallet inte vara ett problem.
Frågan om samtycke handlar inte enbart om individuell frihet, utan också om anständighet. Ett land som fängslar personer som uppfyller sina älskades högsta önskningar är förkastligt, och genom att tillåta riktigt samtycke skulle sådana situationer kunna undvikas, samtidigt som domstolarnas godtycke skulle minska.
