Anna Ek är agronom och tidigare förbundsstyrelseledamot för Centerstudenter. Här skriver hon om hur borgerligheten bör hämta inspiration från den gröna rörelsen för att utveckla en mer nyanserad natursyn.
Djupekologin är för många en okänd filosofisk inriktning. För oss som svenskar borde så kanske inte vara fallet eftersom dess härkomst ligger oss nära, åtminstone geografiskt. Djupekologins fader Arne Naess (1912–2009) var nämligen norsk.
Arne Naess myntade begreppet djupekologi 1972 efter att ha blivit inspirerad av Rachel Carsons kända bok Tyst vår, som beskriver hur ekosystem tagit skada av godtycklig användning av växtskyddsmedel. Den filosofiska inriktningen tar form i reaktion till det Naess kallar grundekologin, som ett sätt att vidga miljörörelsens blinda fokus vid bekämpandet av utsläpp och exploateringen av naturresurser. Djupekologin fokuserar därför inte bara vid så kallade miljöproblem, utan även mänskligheten, utifrån perspektivet att människan är en jämlik del av helheten. Natur och människan är således inte bara jämbördiga, natur och människan är det samma.
För många borgerliga och liberala anhängare är Naess filosofi så vitt skild från det vi under normala omständigheter konsumerar, att det gått oss förbi. I en tid av konflikter kring naturresurser, miljö och klimat är den dock värd att titta närmare på.
Djupekologin har sedan 70-talet varit en av de absolut främsta influenserna för den västerländska miljörörelsen, och därmed också de otaliga miljöpartier som vuxit fram sedan dess. Under dess paraply ryms principer för mångfald och symbios, klasskritik, lokalt självstyre och ett vurmande för komplexitet utöver dess kamp mot exploatering av naturen. Den omhuldar alla levande organismers grundläggande rätt till att leva och frodas, och är i sin grund holistisk.
Så, om djupekologin är en influens för dagens miljöpartier – vad har den med liberaler och borgerligheten att göra? Svaret från en arrogant liberal hade kanske varit att den inte har något med oss att göra, men för den som intresserar sig för att förstå bakgrunden till de konflikter vi ser runt hållbarhet och naturresurser, är svaret enkelt. Det handlar om att förstå vad det är som driver andra rörelser när de arbetar mot hållbarhet.
Jag är övertygad om att anledningen till att klimat och miljö för tillfället är så infekterade frågor inte har med definitionen av hållbarhet att göra. Istället tror jag att roten till vår oförmåga att hitta gemensamma lösningar kommer från en bristande insikt om vilka grundläggande antaganden som ideologiska strömningar färgas av. Ett sådant antagande är vad man lägger i naturbegreppet.
Frågan om vad natur är känns ofta basal men blottlägger för varje individ en inställning till vår omgivning, och till stor del de existentiella grundantaganden som färgar hur vi ser på miljö och klimat. Det definierar vår natursyn och därmed hur vi ser på människans rätt till naturen. Olika människor har olika svar, baserade på olika faktorer.
I sin essens, är både de konservativa och liberala idétraditionerna rotade ur kristna värderingar. Även i ett sekulariserat samhälle som Sverige, färgas våra borgerliga rörelser därmed av den kristna synen på natur – att människan är naturens förvaltare. Därmed inte sagt att det även här finns ett spektrum av åsikter, men det existentiella grundantagandet att människan är väsensskilt från naturen är den samma. Så är inte fallet med Arne Naess och djupekologin.
Moral är ingen enkel fråga, men om vi ser tillbaka på den utveckling borgerliga rörelser genomgått under de senaste 100 åren kan man konstatera att vi blivit influerade av filosofier så som djupekologin. En moderat idag talar inte om natur på samma vis som en moderat hade gjort på 50-talet. Utifrån min egen grundinställning till natur tycker jag det är bra att vi idag lägger ett större värde vid andra faktorer vid sidan om produktion, men är samtidigt orolig för vad det innebär och vilken motreaktion det skulle kunna ge.
För att överleva tror jag att borgerliga strömningar kommer behöva sno tankegångar från andra natursyner.
För att överleva tror jag att borgerliga strömningar kommer behöva sno tankegångar från andra natursyner. Hur det kommer att utkristalliseras moraliskt är svårt att förutse, men konkret finns redan exempel. Ett sådant är djupekologins holistiska tankegångar.
Holistiska politiska förslag kan ibland bli komplexa, vilket är varför många borgerliga företrädare dragit sig från att beröra dem tidigare. De har samtidigt goda förutsättningar för att faktisk ge resultat. Ett exempel i närtid är angreppsmetoden One health som bland annat praktiseras inom EU:s arbete för bättre hälsa. Angreppsmetoden har samlat läkare, veterinärer och ekologer för att gemensamt förebygga och hantera allt från antibiotikaresistens till smittspridning. Det är den här typen av lösningar som kan bli viktigare för att hantera miljö- och klimatproblematiken, kanske allra mest eftersom de överbryggar natursynernas skillnader.
Det viktigaste är dock insikten om att vi har olika moraliska ingångar till hur man arbetar mot hållbarhet. Därför måste vi lära oss av varandra och om varandra, för att inte bli stillastående. Det spelar nämligen ingen roll om vi är teknikpositiva, eller ser kärnkraften som en lösning på energikrisen, om vi inte lyckas förklara för de grupper som är förankrade i en annan natursyn att deras intressen inte är hotade av våra.
