Johanna Trapp sitter i Studentföreningen Ateneums styrelse och i redaktionen för Svensk Linje. Här skriver hon om hur gruvpolitiken kommer få en allt större roll i framtidens miljöpolitiska diskussion.

När jag var liten fick jag höra att “barna i stan” trodde att mjölk skapades i en fabrik.

Om detta är sant eller inte låter jag er som är uppväxta i stan svara på, men historien påminner om nutidens inställning till sällsynta jordartsmetaller. Hur skapas egentligen all teknik – från kylskåp till mobiler till sjukhusens respiratorer?

Om vi ska kunna nå Parisavtalets mål om max 1,5 grads uppvärmning till 2045 och Sveriges eget mål om noll utsläpp till 2040 krävs en enorm elektrifiering av samhället. Det är bara genom att driva samhället på grön el som vi kan nå målen. Men ingenting skapas ur tomma intet, varken mjölk eller teknik.  

För att skapa all ny teknik behövs mycket mer jordartsmetaller. Det är nyckeln till all ny teknik. Det handlar till exempel om litium och nickel, som används i laddningsbara batterier, och om tenn, bly och silver, som behövs i solceller.

Det enda sättet att få fram sådana råvaror är genom gruvdrift. Historiskt har det varit en central näring i Sverige, se till exempel Falu koppargruva. I början av 1900-talet hade Sverige omkring 250 gruvor. Idag har antalet minskat till 12 aktiva metallgruvor samtidigt som den totala produktionen har mer än fördubblats (Svensk gruvnäring). Idag finns det flera ställen där dagens gruvor skulle kunna byggas ut, och där nya skulle kunna byggas – men tillståndsprocesser och så kallade klimatvänner blockerar utvecklingen.

Efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller har ökat explosionsartat de senaste åren och förväntas bara öka i framtiden. Metallerna behövs bland annat i vindkraftverk, solceller och kärnkraftverk, och det är troligt, givet bristen på el, att den här typen av energislag kommer byggas ut under de kommande åren.

Gruvplanerna i Norra Kärr i sydvästra Östergötland. Foto: LRF

Flera försök till prospektering, alltså ett tillstånd att få leta efter jordartsmetaller, har getts ut eller diskuterats att ges ut under de senaste tio åren. Till exempel på Österlen i Skåne, i Norra Kärr utanför Ödeshög i Östergötland och i Kallak i Jokkmokks kommun. Men ingen har resulterat i faktisk gruvnäring.

Sverige har fyndigheter i världsklass och är ledande inom gruvteknik och innovation, men det är svårt att öppna en gruva i Sverige. Utländska företag rådges att investera sina pengar någon annanstans. I Sverige blir gruvbrytningen aldrig av sägs det.

Enligt den statliga myndigheten Bergsstaten har ansökningarna om prospektering minskat med 40% de senaste två åren och Dagens Industri skriver att antalet prospekteringstillstånd halverats på ett decennium (Dagens Industri 21-07-22).

Likt situationen när företaget Cementa försökte få tillstånd för att bygga ut sin verksamhet för skapa världens första koldioxidfria cement finns det många bromsklossar även när det gäller gruvor. 

Motståndet mot gruvdrift är stort, både från Stockholm och från boenden i områdena. På Österlen i sydöstra Skåne står en nunna i täten för gruvmotståndet – allt efter att ett brittiskt prospekteringsbolag fick tillstånd 2020 att leta efter mineraler. Mineralerna i fråga finns i bergarten alunskiffer, som också innehåller tungmetaller som bly och uran. På Österlen har proteströrelsen mot planerna att bryta vanadin vuxit sig stark genom organisationen “Vetonu”. 

I en intervju med Aftonbladet i artikeln berättar Anita Ullmann, ordförande i Vetonu, om vikten av att värna åkermarken på Österlen.

– Det är jordbruksmark vi pratar om. De har också varit med om det här tidigare. Ungefär vart tionde år dyker det upp en ny aktör som vill åt alunskiffer, säger Ullmann.

Nunnan Moder Christa, abbedissa på Mariavalls kloster menar att ett gruvbrott skulle förstöra marken för evigt:

– Det finns inga gröna gruvor.

Det är sant att marken skulle förändras, det ska vi inte blunda för, men är det inte det pris vi måste betala om vi menar allvar med att nå klimatmålen? Ingen har en bättre kombination av utvecklad teknik och goda råvaruförutsättningar än Sverige. Detta i kombination med att de metaller som bryts i Sverige har upp till 70 procent lägre koldioxidutsläpp än motsvarande internationell produktion gör att det inte är mer än rätt att Sverige tar sitt ansvar. 

Emma Rehnström är ordförande i Sveriges geologiska förening. Hon berättar i samma artikel att erfarenheten visar att det finns gröna gruvor och att områden kan återställas efter gruvdrift. 

– Ett par exempel är MacRaes Goldmine i Nya Zeeland och McLaughlin Natural Reserve i Napa Valley i USA. säger hon.

Hon beskriver vidare hur majoriteten av alla gamla gruvor numera är naturreservat med en speciell biodiversitet som uppskattas av en viss typ av djur och växter. Rehnström menar också att det verkar finnas en bild av att gruvbrytning idag ser likadan ut som den gjorde på 1700-talet, men att det inte alls stämmer. Hon beskriver resterna av 1700-talsgruvan Alunbruket på Österlen:

– Visst, vid Alunbruket på Österlen ligger den brända alunskiffern i gigantiska högar. Men vattenprover visar att det inte läcker tungmetaller, Verkeån som rinner precis bredvid är väldigt ren, säger hon.

En liknande situation återfinns i Ödeshög i sydvästra Östergötland. År 2009 fick det kanadensiska företaget undersökningstillstånd där av Bergsstaten, och 2012 ansökte de om rätten att bryta malm. Företaget fick ensamrätt att bryta sällsynta jordartsmetaller 2013. Ett beslut som backades upp av den dåvarande regeringen, Reinfeldt II. Tio år har passerat men det finns fortfarande ingen gruva. 

I Ödeshög leds motståndet mot gruvan av Naturskyddsföreningen och Lantbrukarnas riksförbund i Östergötland. Boenden i området har startat föreningen “Rädda Vättern”. Medlemmarna är rädda att gruvan ska förstöra naturen och grundvattnet i Vättern.

Ordförande i “Rädda Vättern” Elisabeth Lennartsson, skriver i Corren (22-11-08) att gruvan i Norra Kärr utanför Ödeshög inte borde öppnas, bland annat eftersom “Sverige (kan) gå före genom teknisk utveckling, ”urban mining” och återvinning. LKAB beräknar att kunna stå för 30 procent av hela EU:s kommande behov av jordartsmetaller genom att ta hand om sitt gruvavfall.”

Men 30 procent räcker inte. Med en stundande elektrifiering behövs långt mer jordartsmetaller än vad vi har idag. LKAB själva skriver att “de allra största utsläppen kommer senare i kedjan – när våra järnmalmspellets ska bli till färdigt stål. Vi kan själva förädla våra produkter ytterligare ett steg och gå från dagens fines, alltså finkrossad järnmalm, och pellets till koldioxidfri järnsvamp tillverkad med hjälp av vätgas.” 

Lennartsson skriver också att “både USA och Australien har stor brytning av jordartsmetaller. Mycket stora fyndigheter har upptäckts i Japan.”. Men marknaden är inte mätt, den efterfrågar fortfarande enorma mängder – särskilt med så litet miljöavtryck som de svenska jordartsmetallerna lämnar. 

Norra Kärr rankas internationellt som ett av de mest intressanta projekten i Europa, såväl ekonomiskt, då det tros finnas höga halter av de mest eftertraktade sällsynta jordartsmetallerna, som miljömässigt, då det finns mycket låga uran- och toriumhalter. Det är slösaktigt att inte ta vara på det.

Den ihållande tafattheten från politiken gör att seriösa aktörer varken vågar eller kan etablera sig. Sverige behöver vara ett föregångsland som gör vad vi säger åt andra att göra. Genom att göra det kan vi bidra till att minska de globala koldioxidutsläppen med 40-50 miljoner ton varje år. Det motsvarar hela Sveriges utsläpp av växthusgaser idag (Naturvårdsverket).

Om gruvföretag som LKAB ges friare tyglar kan de ta till vara på möjligheterna de ser. I framtiden räknar LKAB till exempel med att kunna leverera “fosfor motsvarande fem gånger Sveriges hela behov, 30 procent av dagens Europa-behov av sällsynta jordartsmetaller, fluor för kemiindustrin och medicinapplikationer och nog med gips för all byggproduktion i Sverige”. Tänk då vad de skulle kunna göra om de fick öppna fler gruvor.

Problematiken sträcker sig längre än till miljö och klimatkrisen. Det handlar om utrikespolitik och säkerhet också. I dagsläget är Kina helt dominerande när det gäller produktionen av sällsynta jordartsmetaller. 2019 stod de för 62 procent av världens brytning av malm. På det ökade landet produktionskvoten med 20 procent under 2021. Efterfrågan är enorm. Ska Kina verkligen stå på den marknaden helt utan konkurrens?

Vi vill inte att Kina ska kunna styra över världens möjlighet att ställa om till fossilfritt.

Majoriteten av alla jordartsmetaller bryts i Kina, Sydamerika och Afrika. Mer än hälften av metallen kobolt bryts i Kongo-Kinshasa, av barn och vuxna, anställda helt utan trygghet eller vettig lön. Gruvorna ger cancer och många av barnen blir indragna i kriminella gäng eller drogmissbrukare redan i tidig ålder på grund av misären gruvorna föder (Aftonbladet). Ofta är det den kinesiska staten som driver gruvorna, som är otroligt vinstdrivande givet den enorma efterfrågan. Vi vill inte att Kina ska kunna styra över världens möjlighet att ställa om till fossilfritt.

I dagens system dör barn i gruvor – men utan metallen förstörs jorden av klimatförändringar. Att inte vilja öppna gruvor i Sverige är helt enkelt bortskämt.

Omställningen är en stor chans för Sverige. Utanför Boden vill företaget H2 Green Steel skapa världens första koldioxidfria stål, utanför Skellefteå vill ABB skapa världens första koldioxidfria batterier. Gemensamt för dem är att de skapar jobb där de behövs, skapar ekonomiska och miljömässiga vinster – samt sätter Sverige på världskartan som längst fram i den tekniska utvecklingen.

Idag handlar debatten om elektricitet. Den handlar om hur vi ska skapa, lagra och ha råd med el. Imorgon om gruvor. Debatten kommer kopieras och klistras in om gruvor istället för el inom en snar framtid i takt med att elkrisen blir löst och bristen på rätt teknik syns istället.

Till 2030 behöver vi därför bestämma vilka befogenheter kommuner, föreningar och privatpersoner ska ha att säga nej till etablering av gruvproduktion. Det måste kunna vara enklare att starta gruvproduktion, men utan att kränka de berördas ägande och nyttjanderätt till marken.

Till 2030 måste vi kunna lita på vår miljölagstiftning. Kritiker måste kunna känna att den är säker nog att stoppa produktion som är farlig. Men den samtidigt även tillåta produktion givet att företagen uppfyller kriterierna som sätts upp.

Sverige 2030 borde ta det internationella och klimatmässiga ansvar som svenska gruvor skulle innebära. Sverige är både en demokrati och fritt från barnarbete. Vi är även världsledande på ny teknik inom byggbranschen – vilket gör brytningen mer säker än någon annanstans. 2030 kan Sverige vara ledande i jordartsmetallexport.

Categories: Tema