Andreas Bergh är välfärdsforskare och docent i nationalekonomi vid Lunds universitet. Här drömmer han om en välfärdsstat som tar mer hänsyn till individens kunskap om sin egen situation.
Vad skulle hända om pensionssystemet krävde att den som vill ha pension måste gå i pension vid en viss ålder, exempelvis 63 eller 81 år? Vissa skulle tycka att pensionsåldern är orimligt låg, andra skulle finna den orimligt hög. Så skulle det vara oavsett vilken ålder som sätts. Svenskar är numera vana vid att kunna välja pensionstillfälle relativt fritt. Men i det pensionssystem som gällde i Sverige från 1960 till 1999 fanns en allmän pensionsålder. 1976 sänktes den från 67 till 65 år.
Det finns naturligtvis inget som säger att den som konstruerar ett pensionssystem också måste bestämma när människor ska gå i pension. Den som ändå gör just det skapar missnöje hos alla som hade velat pensionera sig senare eller tidigare. Systemets konstruktör kan vara hur välmenande som helst, men saknar ändå tillräcklig kunskap för att kunna fatta bra beslut för varje enskild individ.
Det nya reformerade pensionssystemet, som riksdagen fattade beslut om 1999, tillåter individen att själv välja när det är dags att sluta arbeta (efter att en viss minimiålder har uppnåtts, för närvarande 63 år). Utbetalningarna anpassas så att den som går tidigt får mindre i månaden än den som går sent. Det går alltså inte att välja låg pensionsålder i kombination med hög pension och skicka merkostnaderna för detta val till någon annan.
En flexibel pensionsåldern kan tyckas vara en liten detalj, men den spelar stor roll för människors möjligheter att påverka sina liv. Framför allt är det en detalj som innebär att samhället mer effektivt använder den kunskap som finns hos dess medborgare. Var och en känner till sitt jobb, sin arbetssituation samt hur och när det vore önskvärt att gå i pension. En central beslutsfattare kan möjligen veta hur det ligger till med allt detta i genomsnitt för medborgarna, men inte för var och en.
Ett pensionssystem med valfrihet rörande pensionsåldern är således inte bara tilltalande för alla som tycker att valfrihet har ett egenvärde. Det är också ett pensionssystem som bättre använder all den kunskap som finns hos dess medborgare.
På vilka andra områden kan välfärdsstaten fungera bättre genom att ge människor mer frihet? Låt mig nämna tre solklara exempel:
Låt människor fördela fritiden friare över livet
När Sverige fick sitt första pensionssystem 1913 var pensionsåldern högre än medellivslängden. Numera kan svenska pensionärer se fram emot 20 års fritid på slutet av livet, de flesta av dessa med god hälsa. Tack vare god ekonomisk utveckling kan vi idag alltså njuta av både högre levnadsstandard och mer fritid än förr.
Däremot är det varken självklart eller nödvändigt att nästan all denna extra fritid ska läggas i slutet av livet – vilket de facto har varit fallet i Sverige de senaste decennierna. Det skulle vara fullt möjligt att låta alla som tjänat in tillräckligt med pensionsrätt ta lite av denna under exempelvis sex månader mitt i livet för att starta företag, plugga eller bara vara ledig. Det är omöjligt att säga hur många som skulle vilja göra detta, eller hur de skulle använda tiden – men den kunskapen får vi när vi ger människor denna frihet. Om ingen använder möjligheten är ingen skada skedd.
Ge arbetslösa ökad makt över sitt jobbsökande
Den svenska arbetslöshetsersättningen är relativt lång. En ersättningsperiod är 300 dagar, och för den som har barn under 18 år tillkommer ytterligare 150 dagar. Därefter erbjuds individen plats i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin, som kan vara upp till 450 dagar. För den som fortfarande inte fått jobb, ska sedan Arbetsförmedlingen se till att individen erbjuds plats hos ett företag eller hos en organisation där en sysselsättningsperiod kan pågå upp till två år som längst.
Det kan möjligen låta generöst att det alltså kan gå uppemot fem år innan individen lämnar arbetsmarknadspolitiken och måste söka ekonomiskt bistånd hos kommunen, men kraven på arbetslösa är numera stora: De måste kunna visa att de aktivt sökt jobb, har gått på jobbintervjuer, deltagit i rekryteringsträffar, jobbsökarkurser och annat som välvilliga byråkrater har tänkt ut. A-kassan kan dras in för den som tackar nej till erbjudet arbete, inte medverkar till att ta fram en handlingsplan, inte lämnar in aktivitetsrapport i tid, inte håller kontakt med Arbetsförmedlingen eller som inte söker de arbeten som Arbetsförmedlingen har anvisat.
Regler som dessa fungerar dåligt just för att den som utformar och implementerar reglerna har ett informationsunderläge. Här finns med andra ord ett betydande utrymme för reformer som bygger på frihet och ansvar. Korta A-kassan till exempelvis nio månader, och ge samtidigt individen större frihet att använda denna tid efter eget huvud. Arbetsförmedlingens handläggare kan inte veta lika bra som individen själv vad hen har för kontakter som kan leda till jobb, vilka jobb som är värda att söka, om det skulle vara smart att starta ett företag, eller att börja plugga.
Ett ovillkorligt slut på ersättningen, utan löfte om fortsättning i form av en ”jobb- och utvecklingsgaranti” (eller vad framtida regeringar än kan få för sig att döpa om detta till), gör att individen när ersättningen närmar sig sitt slut kommer att ha starka skäl att bredda sitt jobbsökande både geografiskt och branschmässigt. Det är inte orimligt, då de allra flesta jobb är bättre än långvarig arbetslöshet. Det bästa sättet att få ett jobb är att ha ett jobb.
Låt arbete löna sig även för de allra fattigaste
Politiker har under lång tid misslyckats med att reformera den svenska arbetsmarknaden. Men med internet och smarta telefoners spridning har delningsekonomin och gigekonomin skapat ökade möjligheter för människor att bidra till sin egen försörjning, även utan att söka och få en ordinarie heltidsanställning.
Vänstern menar att många av dessa jobb är otrygga, delar av högern menar att de är ovärdiga. Men den som bekymrar sig över giggares trygghet och värdighet gör inte nödvändigtvis situationen bättre genom att rikta sin kritik mot det giggande som många uppfattar som det minst dåliga alternativet (och som vissa till och med tycker är bättre än så). Däremot är det uppenbart att våra trygghetssystem behöver anpassas till denna föränderliga arbetsmarknad. Inte minst gäller detta det yttersta skyddsnätet, ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Även på denna punkt vet individen bättre än en kommunal handläggare hur hen kan bidra till att öka sin självförsörjning. Dagens regelverk straffar tyvärr nästan alltid den individ som drar in några tusenlappar från påhugg, timvikariat eller giggande genom att minska bidraget med samma belopp som inkomsterna har ökat. Den generella formeln ”sänk beloppen men öka handlingsfriheten” kan med fördel användas även inom försörjningsstödet och sjuk- och aktivitetsersättningen. I dessa system har nämligen det stora problemet under lång tid varit att individen anses vara långt borta från arbetsmarknaden – samtidigt som regelverk och praxis har straffat den individ som visar egen initiativförmåga genom att efter bästa förmåga bidra till sin egen försörjning.
Grundprincipen för de tre förslagen ovan är densamma. När välfärdsstaten ger människor frihet att använda sin egen unika kunskap om sin situation minskar kraven på den information som välfärdsstatens beslutsfattare måste ha. Därför kan en välfärdsstat som bygger på människors frihet i flera avseenden kan förväntas fungera bättre.
