Caspian Rehbinder är arbetsmarknadsexpert. Här skriver han om hur rörligheten av arbetskraft bidrar med stora värden, men att politiken har skiftat fokus från de ekonomiska aspekterna till en allmän invandringskritik. En reformagenda som glömmer ekonomin riskerar också att skada ekonomin.
Migrationen har kommit och gått genom Sveriges historia, både som fenomen och som politisk konflikt. Under det sena 1800- och tidiga 1900-talet var det inte invandring utan utvandring som var det stora politiska problemet. Under korta perioder lämnade en procent av befolkningen landet varje år, oftast för att resa till USA. Men sedan drygt 100 år har även invandringen varit en brännande politisk fråga.
1914 antog riksdagen utvisningslagen som sade att en utlänning kunde utvisas av länsstyrelsen ”om han var zigenare, lösdrivare, tiggare etc., om han var hasardspelare, prostituerad eller sutenör, om han dömts för gårdfarihandel eller olovlig brännvinsförsäljning, om han i Sverige dömts för annat brott till straffarbete eller fängelse i minst sex månader och hans fortsatta vistelse här kunde antas medföra fara för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet eller om han under de fem senast förflutna åren straffats för brott varför utlämning kunde ske”.
Men i stort sett var invandringen förhållandevis liten och förhållandevis fri fram till slutet av andra världskriget. När kriget tog slut blomstrade ekonomin. 1959 och 1965 var tillväxten över sju procent per år, och från krigsslutet till oljekrisen låg den runt fyra.
Den starka ekonomin innebar stor efterfrågan på arbetskraft. Både Industrins utredningsinstitut och de statliga långtidsutredningarna efterfrågade ökad arbetskraftsinvandring för att täcka behoven. 1955 års långtidsutredning konstaterade att ”fördelarna med utländsk arbetskraft syns vara särskilt uppenbara, när det gäller kvalificerad och specialiserad arbetskraft, som landet har allvarlig brist på och som kräver en längre utbildningstid. Invandring av sådan arbetskraft bör givetvis stimuleras … Även invandring av mindre kvalificerad arbetskraft kan i vissa situationer vara till fördel”.
Under perioden underlättades också arbetskraftsinvandringen. Arbetsmarknadsstyrelsen började samarbeta med motsvarande myndigheter i andra länder för att rekrytera arbetare. SAF var pådrivande, LO mer måttligt entusiastiska, men så länge de fick ställa krav på facklig anslutning för arbetstillstånd var de nöjda nog.
När efterkrigstidens arbetskraftsinvandring började problematiseras – framför allt av LO – var det för att ekonomin stannade av. Under övergången från sextiotal till sjuttiotal avtog industrialiseringen, arbetslösheten steg och LO började oroa sig för att utlänningar skulle ta deras jobb. Efter överläggningar med SAF och LO gav regeringen – med inrikesminister Eric Holmqvists egna ord – facket vetorätt 1965. Från 1968 krävdes arbetstillstånd före inresa, och med ett internt cirkulär 1972 stoppade LO effektivt nästan all arbetskraftsinvandring till Sverige.
Under de fyra decennier som gick mellan att arbetskraftsinvandringen stoppades till att dörrarna öppnades för utländsk arbetskraft igen 2008 går det att hitta många efterklokheter. Från höger till vänster understryker många hur viktig arbetskraftsinvandringen var för att bygga upp Sveriges välstånd. Jan Ekberg konstaterar att den offentligfinansiella effekten av invandringen var positiv så länge den dominerades av arbetskraftsinvandring. LO-utredaren Ragne Beiming framhöll 1988 hur stor betydelse arbetskraftsinvandringen hade för att bygga upp välfärden under efterkrigstiden: ”De sociala reformerna fordrade en produktionsökning som krävde mer arbetskraft än Sverige förfogade över.”
När arbetskraftsinvandringen reformerades 2008 var det med tonvikt på kompetensförsörjning, rekrytering till bristyrken och företagens tillväxt. Migrationsminister Tobias Billström konstaterade i riksdagen 2013: ”Reformen ger företagen ytterligare verktyg för att konkurrera på den globala marknaden och bidrar till sysselsättning och tillväxt i vårt land.” Det dryga decennium som gått av relativt öppen arbetskraftsinvandringspolitik har varit en framgång. Som alla politiska system finns det brister och motgångar, men de flesta har kunnat hanteras och den övergripande bilden är en av välstånd, konkurrenskraft och marknadsekonomisk reformkraft.
Men sedan skiftet i svensk migrationspolitik 2015 har invandring misstänkliggjorts mer generellt, och arbetskraftsledet i arbetskraftsinvandringen prioriterats ned. Partier som tidigare varit positiva till arbetskraftsinvandring av ekonomiska skäl, har bytt fot och fogat in arbetskraftsinvandringen i sin mer generella migrationsskepsis.
Moderaternas omsvängning är mest påtaglig. De vill införa lönekrav som skulle halvera arbetskraftsinvandringen och därtill införa krav som riskerar försvåra och strypa även den högkvalificerade sektorns möjlighet att rekrytera från andra länder. Resonemanget lyder: ”Först måste de arbetslösa invandrare som redan finns i Sverige komma in på arbetsmarknaden.” (Citatet är faktiskt från Göran Persson, valrörelsen 2002, men 20 år senare låter Moderaterna likadant.)
Det moderata kommunalrådet Oliver Rosengren, nu invald i riksdagen, konstaterade krasst: ”Idén att fler svenskar får jobb om jobbinvandrarna blir färre kommer ur samma föreställning som att ’sex timmars arbetsdag skulle göra att fler kan dela på jobben’‚ eller ’om alla gick i pension vid 55 år skulle inga ungdomar vara arbetslösa’. Så fungerar inte ekonomin.” Hans perspektiv är simpel marknadsekonomi, grundad i nationalekonomisk teori och empiri, men en minoritetssyn i Moderaterna.
Där befinner sig tyvärr den svenska borgerligheten 2022. Att arbetsmarknaden drabbas negativt väger lätt. Att det är brist på arbetskraft i nära samtliga sektorer spelar ingen roll. Att arbetskraftsinvandringen bidrar med tiotals miljarder till Sveriges ekonomi varje år, en mer dynamisk ekonomi och snabbare växande företag är inte vägledande för den moderatledda regeringen.
Nu tyder mycket på att vi är på väg in i en period vi kan vara efterkloka över. Regeringen vill begränsa arbetskraftsinvandringen, särskilt för lägre löner. Utländska studenter kommer i princip förbjudas från att stanna och arbeta efter examen – få akademiker har en ingångslön över Sveriges medianlön – och växande handläggningstider skrämmer fler.
Det finns ljusglimtar. Tidöavtalet vill stoppa kompetensutvisningarna och i regeringsförklaringen sa Kristersson att ”reglerna för den högkvalificerade arbetskraftsinvandringen samt utländska forskare och doktorander förbättras för att stärka Sveriges konkurrenskraft som forskningsnation”. Återstår att se vad punkterna fylls med för innehåll. Men helheten är negativ.
Om arbetskraftsinvandringspolitikens tonvikt under 1900-talet låg på arbetskraft ligger den i dag snarare på invandring.
Större hopp än i Tidöavtalet eller regeringsförklaring hittar man i näringslivet. Här understryker företag, arbetsgivare och branschorganisationer hur viktig den internationella kompetensen är för företagen. När arbetskraftsinvandringen reformerades 2008 var det just efter långvariga påtryckningar från näringslivet. Förhoppningsvis kan en borgerlig regering våga närma sig den fria rörligheten för arbetskraft igen.
Friheten att handla, röra sig, arbeta och anställa har inte bara starka principiella grunder, utan är också vad som har gjort Sverige rikt och framgångsrikt. Det vore bra för Sverige om marknadsekonomins grundläggande värden fick synas och höras igen. Till och med i invandringspolitiken.
