Jonas Grafström är fil dr och forskare inom nationalekonomi samt vice VD på Ratio och gästlektor på Luleå tekniska universitet. Här skriver han om Erik Agners bok ”How Economics Can Save the World: Simple Ideas to Solve Our Biggest Problem”.
Historien om drottning Elizabeths besök på London School of Economics efter finanskrisen och hennes fråga till ekonomerna, ”Varför såg ingen det komma?” dyker ibland upp, speciellt då nationalekonomi ska kritiseras. Varför såg inte nationalekonomer det komma? För den funderande är Erik Angners bok How Economics Can Save the World: Simple Ideas to Solve Our Biggest Problem en startpunkt.
Ett svar till drottning Elisabeth lutar åt – visst finns det nationalekonomer som studerar finansmarknaden, men de flesta gör inte det, den absoluta majoriteten gör helt andra saker. Nationalekonomi handlar inte heller primärt om att med absolut säkerhet förutse framtiden, även om många verktyg finns för att i alla fall försöka. Lika lite som seismologer kan ge ett datum för när en jordbävning kommer inträffa kan nationalekonomer säga om en ny finanskris kommer bryta ut om tio år, även om man ibland inte är jätteförvånad av att handlingar någon gång får konsekvenser. När katastrofen väl har hänt kan dock nationalekonomer (eller seismologer) förklara vad som har hänt.
Angner inleder med att förklarar många missförstånd och hur man ska tolka nationalekonomin. Många utan en nationalekonomisk utbildning och även A-nivåstudenter som för första gången ser antaganden som görs skakar ofta på huvudet och funderar på vilka utomjordingar som studeras och vilken planet dessa bor på. Visst, alla antaganden inte perfekta för att förklara verklighetens beskaffenheter men de ger en tillräckligt bra bild för att förklara det nationalekonomer vill förklara. Ämnet nationalekonomin är fortfarande till stor del rörlig materia och den förbättras ständigt, precis som världen i stort.
Skapandet av en bättre värld är det nationalekonomi handlar om enligt författaren. Nationalekonomi är inte en konservativ verksamhet, tvärtom. Nationalekonomer funderar på optimering, själva passionen är ofta någonstans att göra det imperfekta till något bättre. Angner tar upp Karl Marx som sa att poängen inte är att tolka världen utan att göra den bättre. Eller Marshall som menade att nationalekonomi är alla mänsklighetens drömmar och mål, beteenden och aktiviteter, allt som är kopplat till människors välmående.
För mig fanns behållning i den första halvan av boken, i den andra halvan var många av forskningsområdena för bekanta. Exempel är kapitel två om barnuppfostran som introducerar Emily Osters böcker. Här gör Angner en god poäng att nationalekonomer som Oster kan säga mycket om ämnen man inte formellt forskar om genom sin träning i nationalekonomins metoder. Nationalekonomer är tränade att se vad som är relevant och inte samt har ett stort fokus på kausalitet. Alvin E. Roths Who Gets What – And Why som är en bärande del för kapitel fem vilket är en bra introduktion.
Kapitel 8 ”How to get rich” önskar jag att hela befolkningen läser. Inte nödvändigtvis för att alla ska bli rika utan för att människor inte ska falla för de stora dumheterna. Om en för dig okänd person kommer och säger att denne har ett fantastiskt investeringserbjudande som kommer dubbla dina pengar snabbt och själv inte gör det så dra öronen åt dig. Angner visar även att många av de dyra förvaltade fonderna också är något att undvika. Men sparandets ränta på ränta effekt är något som alla borde veta om och utnyttja. Kapitel 9 ”How to build community” som avhandlar mycket av Elenor Ostroms forskning. Intressant forskning men om man redan har läst mycket av hennes arbete blir kan sidorna snabbt bläddras igenom. Å andra sidan, är det kanske inte allas fredagsnöje att läsa böcker om nobelpristagare i nationalekonomi och dess forskning så många kommer lära sig mycket.
Bokens styrka är dess förmåga att på ett övertygande koka ner svåra frågor till lättförstådda kapitel. Boken ger en översikt över angelägna problem, och de nationalekonomiska ekonomiska verktyg som finns tillgängliga för individer och beslutsfattare. Angner går igenom många viktiga koncept såsom rational choice, sociala kostnader och negativa externa effekter.
Något som jag uppskattar är att boken är fylld av nationalekonomskämt och anekdoter. Historien om varför president Truman ville ha en enarmad nationalekonom för att de inte skulle kunna säga ”on the one hand, and on the other hand”. Eller en egen favorit om sedeln på gatan som nationalekonomen inte plockar upp för att om det verkligen var en sedel på gatan hade någon redan plockat upp den. Men även klassiska statistiska fenomen som att nästan alla bilförare rankar sina färdigheter som långt över medel.
En annan sak jag uppskattar är att ett känt uttryck reds ut. ”The dismal science” används ibland som uttryck för nationalekonomin, av dem som inte gillar den. Användarna vet mest troligt inte vad den kommer ifrån. Termen kommer från en skrift av Thomas Carlyle som verkligen hatade nationalekonomer. Han hatade dem för att de var emot slaveriet. I en femtio sidors text uttrycker han en triad av rasism på en nivå som gör att inte ens titeln är lämplig att skriva ut. Mest arg var han nog på John Stuart Mill som är mest känd för hans bok om utilitarism samt om principen om att skapa största möjliga lycka.
Kan nationalekonomi rädda världen som titeln antyder. Nja, är svaret på den frågan. Angners bok rör sig mer i den lilla världen som sociologen Hans Zetterberg skulle ha kallat den, vilket i sig är klart värd att rädda. Svar på den stora världens frågor är delvis obesvarade men om man aggregerar alla små världar så får man till slut den stora världen.
Boken är för dem som vill fatta och för dem som inte fattar någonting om nationalekonomi. Doktorander och studenter i nationalekonomi kommer förstå sina kurser betydligt bättre av denna bok. De i professionen har också behållning av boken, men drabbas inte av högmod, vi kan nog inte själva rädda hela världen.
