Svensk Linjes redaktör och viceordförande emeritus Gustaf Reinfeldt intervjuar den tidigare statsministern, utrikesministern och Svensk Linje-redaktören, ordförande emeritus Carl Bildt om tillståndet för demokratin och om internationellt demokratiarbete.
Vad är tillståndet för demokratin i världen?
– Jag tror faktiskt att det är lite bättre än sitt rykte. Vi ser visserligen auktoritära tendenser här och var, och populistiska vågor leder till bekymmer, men erfarenheten är ju rätt entydig med att öppna samhällen och representativa styrelsesätt klarar sig bättre än auktoritära och slutna sådana.
Vilken eller vilka är den nu viktigaste demokratirörelsen i världen?
– Den viktigare kraften för demokrati är trots allt det öppna informationsflödet. Vi vet ju hur auktoritära regimer försöker att skära av sin medborgare från detta, och det visar ju tydligt att det är det öppna informationsflödet de är mest rädda för. Och trots allt som de försöker göra är det svårt att hermetiskt stänga all information ute. TV, press och radio kan man alltid kontrollera, men den digitala sfären är svårare att få total kontroll över.
Vilka exempel på framgångar för demokratin går att skönja i världen de senaste åren?
– Större framgångar är det väl lite uselt med. Möjligen skulle det kunna ses som positivt att de afrikanska staterna agerar gemensamt och tydligt när det sker militärkupper eller försök till sådana på deras kontinent. Och med alla sina problem har faktiskt Pakistan klarat en längre period än tidigare utan några kupper.
Vilka specifika motgångar har demokratin drabbats av?
– Det är väl den tydligt auktoritära tendensen i såväl Ryssland som Kina. I bägge dessa länder har ju utvecklingen entydigt gått åt fel håll. Turkiet skulle också kunna läggas till den listan, om än självfallet inte i samma kategori.
Vad beror motgångarna för demokratin på?
– I just dessa fall handlar det ju om regimer som alldeles uppenbart fruktar öppenheten. När Xi Jinping kom till makten i Kina utfärdades ju det interna så kallade direktiv 13 som ju var tydligt om det hot mot regimens stabilitet som man såg i ett öppnare samhälle. Och samma sak gäller alldeles uppenbart i Ryssland.
Vilken typ av kraftsamling är det som behövs för att vända utvecklingen till positiv igen?
– Det handlar ju framför allt om utvecklingen i dessa länder. Auktoritära regimer vill gärna framstå som starka men är så gott som alltid långt skörare än vad man föreställer sig. Och när det inte finns öppen debatt och öppen diskussion ökar hela tiden risken för att regimen i allmänt övermod gör stora misstag, och det kan sedan leda till en helt annan utveckling.
Vad kan Sverige eller svenska organisationer göra?
– Vi kan till exempel stödja inte minst fria media och fri informationsförmedling i och kring dessa länder. Det tror jag är det enstaka viktigaste på sikt.
Vilken del av världen är det viktigast att fokusera på just nu?
– För oss är utvecklingen i Ryssland – men också Belarus – självfallet allra viktigast. Här är stöd till de ryska medier som nu tvingats att lämna sitt land mycket viktigt. Åtskilliga finns nu i Riga och Vilnius, och därifrån når ju olika sändningar över främst YouTube tiotals miljoner människor inne i Ryssland dagligen, och betydelse av detta på sikt skall inte underskattas.
Vad är ditt egna bidrag just nu inom det internationella demokratiarbetet?
– Att bilda opinion för att vi skall göra vad vi kan för att stödja fria media.
Om 10 år, är demokrati mer eller mindre spridd i världen än i dag?
– Jag tror att generellt sett kommer samhällen att vara öppnare och styrelsesätten mer representativa. Många kan förhoppningsvis kallas demokratier, men åtskilliga andra kan befinna sig mer i gråzon. Kanske inte en dramatisk utveckling, men en sakta och säkert utveckling i den riktningen tror jag på.
