Frida Granath är viceordförande emerita för Fria Moderata Studentförbundet och skriver i sommar en rapport för tankesmedjan Frivärld. Här skriver hon om varför Europa måste hålla dörren på glänt för Georgien.
Just nu pågår återigen protester i det lilla landet i Kaukasien. Anledningen är att Sergej Gavrilov, som är ledamot av den ryska statsduman, släpptes in och fick tala i det georgiska parlamentet. Trivial sak att protestera för om du frågar en fredsskadad svensk, men en högst rimlig orsak till vrede för de flesta unga i Georgien. För dem är nämligen varken frihet eller fred en självklarhet.
Landets nutidshistoria är på många sätt den motsatta till den verklighet de flesta av oss har vuxit upp i. Inbördeskrig, revolution och ett ständigt hot om att utplånas från kartan av ett aggressivt grannland har varit vardag. För lite drygt tio år sedan annekterade även Ryssland illegalt delar av landet och sedan dess har rädslan för att konflikten återigen ska blossa upp alltid funnits där.
I det ljuset blir också protesterna mer logiska, då medborgarna är medvetna om att den relativa frihet och demokrati som man haft sedan rosenrevolutionen 2003 kan tas ifrån dem. Alla steg som tas i en mer Putinvänlig riktning kan därför få fatala konsekvenser, även om det bara handlar om ett anförande i parlamentet.
För att den typ av protest vi ser i Georgien just nu ska kunna blossa upp behövs ett mål att samlas kring, och återkommande teman på både banderoller och i intervjuer av demonstranter är NATO och EU-medlemskap. Det är mot väst man blickar, och även om många av oss ser ett EU som har relativt stora fel och brister är det ändå det ändå ett system som genererar stabilitet och ett relativt stort välstånd – något som de unga georgierna inte direkt upplevt i överflöd under sin uppväxt.
Därför är det också viktigt att vi inte stänger dörren för nya medlemsländer i EU. Självklart ska Georgien i sitt nuvarande skick inte beviljas medlemskap, men det måste finnas en tydlighet i att möjligheten finns den dag de uppfyller alla kriterier. Inte enbart för Georgiens skull, utan också för att Rysslands inflytande över vårt direkta närområde inte ska öka; om vi stänger dörren kan vi vara säkra på att Ryssland lika snabbt öppnar en ny, något som varken kommer gynna oss eller det georgiska folket.
Det säkerhetspolitiska perspektivet är också det som ibland tenderar att glömmas bort när unionen diskuteras i Sverige. Givetvis måste vi kämpa emot beskattningsrätt, onödig byråkrati, federation och annat tossigt som diverse folkpartister försöker driva igenom. Men vi får inte heller glömma att för många är ett EU-medlemskap ”a shining city upon a hill” och det måste det kunna fortsätta vara det.
Fria länder ger oss även tillgång till marknader som på sikt ökar vårt välstånd. Altruism är kanske en vacker tanke, men det var knappast av det skälet USA förhindrade Sovjetunionen från att ta över hela Europa under andra världskrigets slut och det är knappast av det skälet vi sluter handelsavtal eller ger olika demokratistöd till länderna i Europas östliga delar. Själviskhet är i dessa fall något som leder till vinster för båda parter och ska därför inte ses ned på eller undvikas, utan ska uppmuntras i så stor utsträckning som möjligt.
Därför är det inte enbart av medlidande för dem som just nu lever i mindre frihet än oss som vi ska hålla dörren till väst öppen, utan även för att det också gynnar oss. Sverige har visserligen ett bra försvar med anställda som gör fantastiska insatser men det är för litet. Vi kommer inte kunna skydda våra gränser ordentligt, utan kommer behöva vika oss snabbt dagen det väl börjar blåsa. Det ligger därför i vårt intresse att länder som Georgien fortsätter vara demokratiska och att de ryska influenserna i världen minskar.
Få saker kan ses som ett nollsummespel, men när det kommer till vem som har inflytande i världen och vem som inte har det handlar det enbart om vinnare och förlorare. Antingen har de frihetliga krafterna övertaget eller så har de icke-demokratiska det; båda kan aldrig gå segrande ur striden.
Den instinkten har inte många som växt upp i frihet och demokrati, men den är plågsamt uppenbar för de unga som just nu står och demonstrerar på torg i Tbilisi. Därför måste vi fortsätta kämpa för dem och deras rätt till ett lika gott liv som vårt; vi får aldrig stänga dörren till väst, och vi får aldrig se dem som evigt förlorade till Ryssland. För om vi sluter oss är det snart fler länder som faller för Kremls påtryckningar.
