Adam Davidsson är förste vice ordförande emeritus för Studentföreningen Ateneum och tidigare redaktör för Nye Atenaren. Här skriver han om varför Sverige bör vara berett att göra en Swexit. 

Vem kan förneka alla fördelar som finns med den Europeiska unionen? Hur betydelsefull har dess existens och möjligheten till medlemskap inte varit för de länder i Central- och Östeuropa som för snart 30 år sedan fick kasta av sig det kommunistiska ok som tryckt ned dem i decennier? Det politiska projektet EU har på många sätt varit en välsignelse för Europa.

Och hur fördelaktigt har det inte varit att kunna vara del av en inre marknad, med (någorlunda) fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital? Vad har inte detta betytt för många länder, till exempel mindre, exportberoende länder som Sverige? Det ekonomiska projektet EU har på flera sätt varit en framgångssaga.

Där stannar ofta EU-informationen och diskussionen. Några ljusblåögda idealister hasplar kanske ur sig något översvallande om f-r-e-d-e-n också. Men hur mycket utrymme får en rimlig EU-kritik? En kritik som inte är av det slag som framförs på glesbesökta torgmöten av en östgöte i 30-årsålden med några miljoner okryssade valsedlar hemma i garaget, på desperat jakt efter en revansch som aldrig kommer.

Den som minns förra EU-valrörelsen kanske även drar sig till minnes den moderata valfilmen. Det Fria Moderata Studentförbundet närstående partiet, vilket man dock är fristående från, verkade nostalgiskt drömma sig 20 år tillbaka i tiden, till folkomröstningsåret 1994. För budskapet var i princip bara att EU är bra och att Moderaterna tror på projektet. Substansen var någonstans i samma storleksordning som svenska folkets förtroende för Gustav Fridolin.

Dock innebär att vara svensk att ha ett visst mått av EU-skepsis. Det tidiga millenniet innebar 2003 års nederlag för euroförespråkarna. Bland dessa förespråkare fanns inga mindre än Sveriges statsminister, de två största riksdagspartierna samt undertecknad – ja, och några till. Det talades om hur vi borde vara medlemmar fullt ut, om alla fördelar som väntade och om den ekonomiska katastrof som lurade om vi inte gick med i valutasamarbetet.

Men med en tydlig majoritet röstade svenska folket nej till att gå med i den union som vi egentligen aldrig hade något annat val än att gå med i. I Sverige gillar vi att dra fördelar av EU-medlemskapet, men vi har också förbehållit oss rätten att muttra, gnälla och peka på saker vi inte gillar. Det där ”EU” får ju för sig så galna saker ibland – som att förbjuda glögg, till exempel.

Den svenska linjen har generellt varit att låta EU vara ett ekonomiskt samarbete med fyra fria rörligheter, men att inte låta det inkräkta på svensk politik mer än nödvändigt. Åtminstone har detta varit den uttalade linjen. Man har pekat på fördelarna, och anammat det slagord som började användas av Maud Olofsson i början av millenniet: Smalare men vassare.

EU skall bli ”smalare men vassare”, säger numera nästan varenda politiker. Fördelarna med medlemskapet är ju så svåra att förneka, och nackdelarna förklarar vi med att EU skall bli bättre på det som är bra, och sluta med det som är dåligt. Ungefär. Beslut skall inte tas i Bryssel när det gäller det som just det egna partiet tycker är viktigt att behålla i Sverige.

Den som sedan skärskådar hur politikerna som väljs in i Europaparlamentet faktiskt röstar upptäcker dock snabbt att de inte lever som de lär. I realiteten blir unionen både bredare och trubbigare. Genom de goda föresatsernas aningslöshet växer ständigt kompetenserna, och handlingskraftigheten är det väl inte många som ger något för – inte efter alla kriser som man misslyckats med att hantera.

Men fördelarna med medlemskap överväger väl ändå nackdelarna? Vi tjänar väl fortfarande på det?

Rent krasst materialistiskt kan EU-medlemskapet såklart sägas vara fördelaktigt. Vår delaktighet i den inre marknaden ger oss fördelar vi annars inte skulle ha haft. Att stå utanför en ekonomisk union där de flesta andra länder i närområdet ingår, däribland flera av våra viktigaste handelspartners, skulle smärta. Majoriteten av såväl Sveriges varuexport som vår varuimport sker till och från EU-länder.

Frågan är dock om det är dessa banor vi ska tänka i? Detta är ett utilitaristiskt tankesätt, där det nationalekonomiska är det goda som skall maximeras. Är det enbart kronor och ören som är måttstocken för huruvida något är bra eller inte? Kan inte en ekonomisk förlustaffär ändå vara en vinst, när andra, icke ekonomiska, faktorer vägs in?

 Den som ser bortom slantarna kommer snart att upptäcka att EU innehåller mycket som bryter mot den svenska linjen. Den som skärskådar fördrag och beslut kommer snart inse att unionens DNA innehåller åtskilliga saker som få svenskar utanför partiet tidigare känt som Folkpartiet önskar sig.

De flesta i detta land är överens om att Europas förenta stater inte är önskvärt. Vi vill inte ha ett EU som går mot en federation, har en EU-armé, en EU-valuta och så vidare. Problemet är dock att det finns en betydande grupp andra som vill ha det så. I somliga länder är detta för många själva slutmålet med EU. Unionen anses där inte vara en ekonomisk union som bör hålla sig på subsidiaritetsmattan, utan någonting mer. 

Europa kryllar av folkpartister, för vilka EU är ett politiskt projekt snarare än ett ekonomiskt. Och det är dessa som faktiskt har rätt. Unionen är från början sprungen ur den europeiska kol- och stålgemenskapen. Frankrike, Italien och Västtyskland samt Belgien, Nederländerna och Luxemburg beslutade sig för att ställa produktionen och försäljningen av kol och stål under gemensam övervakning.

Detta var i sin tur en fortsättning på IAR, Internationella myndigheten för Ruhr, som de allierade inrättat för att se till att Tyskland höll sig på mattan efter andra världskriget. Dess uppgift var att övervaka stålindustrin, -exporten och -priserna, allt för att Tyskland inte skulle kunna rusta upp igen.

Så onekligen föds embryot till den union som egentligen blir till, i sin någorlunda nuvarande form, i samband med Maastrichtavtalet 1992, ur tankar om freden. Och när kommissionen 2017, till minne av 60-årsjubileet av Rom-fördragen, skulle lista ”60 goda skäl varför vi behöver EU” var f-r-e-d-e-n det första som lyftes fram.

Stolt förklarade man vilket lyckat fredsprojekt EU var och illustrerade detta med en visualisering. Där kunde man se att det nästan alltid varit krig i Europa de senaste 500 åren, men att vi numera upplever en lång period av fred. ”EU har garanterat fred i 70 år” löd rubriken. Hur man räknade ut att EU garanterat fred sedan 1947, då inte ens kol- och stålgemenskapen fanns vid denna tid, än mindre något fördrag om europeiskt samarbete, är dock ett mysterium.

Dessutom är det där med ”fred i Europa” en uppenbar lögn. Bara sedan denna artikels författare föddes, på slutet av 1980-talet, har flertalet krig utkämpats i Europa, inte minst på västra Balkan. Konflikter har rentav förekommit mellan unionsmedlemmar och andra europeiska länder – se bara på torskkrigen mellan Island och Storbritannien.

Kärnan i kommissionens vinklade påstående är att det alltså inte förekommit några krig i Europa de senaste 70 åren mellan de sex länderna som grundade kol- och stålunionen. Detta är förstås sant, men också något av en överdrift.

Men just detta tänkesätt präglar som sagt många. Hösten 2012 proklamerade dåvarande kommissionsordföranden och Fleksnes-lookaliken José Manuel Barroso att EU måste bli en ”federation av nationalstater”. När EU-kritiker argumenterar i parlamentet stormar den liberala gruppens ledare Guy Verhofstadt mot dem, och förklarar att med deras resonemang kan man ju aldrig bygga ett tätare integrerat Europa.

Och här sker krocken. Kollisionen mellan dem som har en syn där EU handlar om samarbete och dem som strävar mot en allt fastare sammanslutning. Redan i de fördrag vi redan skrivit under förbinder vi oss att införa euron som valuta och skapa en allt mer gemensam försvarspolitik som, enligt Lissabon-fördraget, ”kommer att leda till ett gemensamt försvar” när rådet så beslutar.

I Sverige behandlas dessa frågor som om de vore något vi kunde välja eller välja bort. Vi intalas att EU kan göras ”smalare” enligt svenska önskemål: att vi kan påverka utvecklingen. Men hur kan den utveckling vi inte vill ha undvikas, när den både är inskriven i fördrag och till stora delar backas upp av de verkliga makthavarna Tyskland och Frankrike?

Kommissionen styr med stadig hand mot en federation, vill slopa länders vetorätt i större och större utsträckning (i år har man exempelvis drivit slopat veto i flera skattefrågor) och gör uttalanden i en allt mer federalistisk riktning. Hur vänder då vi svenskar denna atlantångare på väg mot ett mål dit vi absolut inte vill?

Ett första steg är att krasst studera och acceptera verkligheten. Vi är på väg någonstans vi inte vill, det står tydligt för den som skärskådar. Ett andra är att acceptera att vi endast är en liten bricka i ett stort spel med föga möjlighet att påverka, trots de svenska politikernas märkliga diskurs som antyder motsatsen.

Ett tredje är att dra en linje i sanden, hit men inte längre. Hur långt kan vi acceptera att EU utvecklas utan att det har gått för långt? Gör vi inte detta riskerar vi grodkokning och att en dag vakna upp i en federation. Flagga, hymn och EU-medborgarskap finns ju redan. I stället för att fåfängt kämpa mot det vi inte kan förändra, var drar vi gränsen?

 Vapendirektivet, copyrightdirektivet, GDPR. Hur mycket är vi beredda att acceptera vad gäller påtvingad, dålig lagstiftning?  Förlorad vetorätt, nya kompetenser, beskattningsrätt. Hur mycket är vi beredda att kompromissa vad gäller befogenheter?

Visst, man kan landa i att man tycker att fördelarna oavsett överväger. Man kan motvilligt acceptera federalisering för att det ändå innebär så mycket fördelar att vara en del av den inre marknaden och den fria rörligheten. Men för de flesta torde det finnas en smärtgräns.

För de brittiska folken har denna gräns redan passerats, vilket vi såg i folkomröstningen 2016. Och ser man till hur Förenade konungariket har kommit att behandlas efter denna, så förstår man varför. Man inledde bilaterala samtal med Irland för att lösa situationen länderna emellan efter det brittiska EU-utträdet – eurokraten Barnier flög till Dublin och sade åt irländarna att sluta.

 Britternas önskan om att förhandlingarna skulle alternera mellan Bryssel och London ignorerades; britterna fick krypa till den belgiska huvudstaden. När Brexit-minister David Davis var i Bryssel insisterade han på att hålla gemensamma presskonferenser på den brittiska representationen, men tvingades varje gång till kommissionsbyggnaden i stället.

Det brittiska exemplet visar att den som är ”dum” nog att lämna unionen också skall straffas för det. Men, det kan ju faktiskt vara värt det ändå. Att återfå självbestämmande och självkänsla kan faktiskt trumfa både ekonomisk förlust och diplomatisk förnedring. Ett medlemskap som man inte kan tänka sig säga upp är inte ett medlemskap, utan en fångenskap.

Så, vad gäller Swexit: var går den svenska smärtgränsen? När har det gått för långt? När slutar fördelarna överväga nackdelarna? Somliga anser att denna gräns redan har passerats, kanske redan i samband med Lissabonfördraget. Någonstans i samband med Brexit-processen passerades min personliga gräns. Andra menar att gränsen ännu är långt borta. Men ingen bör tänka tanken att den inte finns.

Vi måste alltid vara beredda att göra Swexit, annars är vi blott fångar.

Categories: Debatt